Den senaste veckan har den stora debatten inom frikyrkan gällt medlemsfrågan. Det hela startades genom att Dagen rapporterade om att EFK:s största församling Saron i Göteborg hade ändrat sina medlemsvillkor. På detta följde ett antal artiklar vilka belyste frågan först och främst om öppenhet för homosexuella i den kristna församlingen (länkar 1, 2, 3, 4, 5.) Mycket av debatten har sedan förts på EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg, med mängder av inlägg och kommentarer. Ett antal pastorer inom EFK förde sedan fram sin åsikt på Dagen debatt med svar från Sarons ledning. I Dagen har även frågan tagits upp och satts i relation till Pingströrelsen och på ledarbloggen. x Till slut har hela frågan t.o.m. hamnat på Nerikes Allehandas ledarsida. Och det är ju inte ofta frikyrkofrågor hamnar på våra dagstidningars ledarsidor, så visst har frågan fått stora proportioner. Självklart finns det mängder av kommentarer inom bloggsfären. En av de intressantaste tycker jag Anton Fagerstedt har, där det också finns en del länkar till andra intressanta bloggkommentarer.
Medlemskapsfrågan är viktig, därför att den sätter fokus på saker som är större än frågan om homosexualitetens vara eller inte vara i församlingen. Den har jag tidigare hävdat att bibeln är tydlig på, men att frågan faktiskt är perifer och inte borde ha den plats den har. Den har blivit en identitetsmarkör för om man är evangelikal eller inte se, vilket är ytterst olyckligt (läs inlägget här). Frågan om medlemskapet är viktigt för det borde få oss att återvända till de bibliska texterna och se vad som verkligen sägs om församlingen och dess väsen. Här kommer några tankar:
1. Omvändelsen och medlemskapet. Vi som evangelikaler och väckelsekristna betonar omvändelsens nödvändighet för medlemskap Men ofta görs misstaget att man plockar isär massa saker som i Bibeln hör ihop. I Bibeln är Omvändelse, pånyttfödelse, dop, andedop och medlemskap en och samma händelse. Det finns inga avstånd mellan att man kommer till tro och att man blir medlem. Katekumenatet (dopskolorna) är ett senare påfund, för att kontrollera om människor var verkligen kristna, men den första församlingen struntade i detta. Bekände någon sig till Kristus som Herre, så döptes man och lades till församlingen. Detta verkar vara det sätt som hela Apostlagärningarna speglar och förespråkar. Omvändelsen står då för människans aktiva vilja, hennes fria val att vilja tillhöra Jesus och därmed också den kristna gemenskapen. För de första kristna var församlingen nästan bokstavligt Kristi kropp och alla troende var infogade i den som med-lemmar i ordagrann bemärkelse (1 Kor 12). Med detta som utgångspunkt blir det svårt att hävda att någon som kommit till tro på Jesus skulle vägras inträde oavsett tidigare liv.
2. Församling När vi talar om församling så tänker vi omedvetet föreningsmodellen, så som den ser ut i svensk frikyrka sedan mitten på 1800-talet. Detta är den svenska frikyrkomodellen och den har fungerat ganska bra under åren (och detta är inget förkastande av dagens frikyrkor, men vi måste våga pröva oss själva utifrån bibelns texter), men det finns vissa teologiska och praktiska problem med den. För det första är den alltför ofta knuten till en byggnad, vilket inte är det bibliska mönstret. Kyrkobyggnader kom mycket senare. För det andra skapar den lätt en struktur som inte ser att i Bibeln är det den lilla gemenskapen av kristna som kallas församling. I NT är nästan all församlingstanke knutet till att man delar gemenskapen i grupp som kunde samlas i ett hem och detta är faktiskt församlingen. Den gemenskapen är inte bara en cellgrupp eller bönegrupp, utan den är församlingen. Detta har vi svårt att se och acceptera för i vårt tänkande är församlingen de som är medlemmar i den ideella förening som samlas i ett visst hus, som vi kallar kyrka eller kapell.
3. Lärjungaskap och efterföljelse. De nytestamentliga texterna är tydliga på att ett kristet liv är ett liv i efterföljelse och lärjungaskap. Det betyder att människor är villiga att bekänna Jesus Kristus som Herre och tillsammans med Honom och lemmarna i Hans kropp leva ett liv som strävar efter att förverkliga Hans vilja. Bönen tillkomme ditt rike och ske din vilja uttrycker denna vilja och längtan. Men efterföljelse och lärjungaskap är en process. Det som kallas helgelse är något som ständigt måste vara pågående. Frågan blir då: Om jag är villig och ärlig i att gå in i den här processen, inte var jag befinner mig i den. Människors ärliga vilja att vara kristna och leva i församlingens gemenskap måste vara avgörande. Problemet är inte hur människor lever, utan om de är beredda att pröva sig själva och brottas med sitt liv i ljuset av Bibeln i församlingens gemenskap. Så länge en människa vill vara kvar trots att hennes liv strider mot den uppfattning som predikas och praktiseras av majoriteten, så är frågan om det inte är hon eller han som har det jobbigare än vi som tillhör majoriteten
4. Maktstrukturer, församlingstukt, ledarskap och tolkningsföreträde. I evangelierna nämns ordet församlingen endast tre gånger (Matt 16:18 och 18:17 två ggr). Den senare texten är en text som handlar om församlingstukt, en text som blir problematisk om vi tillämpar den i ett hierarkiskt församlingssystem. Tänker vi oss däremot att församlingen är en gemenskap av bröder och systrar där alla är präster (1 Petr 2;9) och inga gränser finns på grund av social ställning, kön, eller etnicitet (Gal 3:28), där ledarskap definieras utifrån Jesu utsaga i t.ex. Mark 10:42-46 där han radikalt vänder upp och ned på vad ledarskap är, så blir texten om församlingstukt begriplig. Församlingstukten sker i det nära sammanhanget bröder eller syskon emellan. Det är inte något som sker uppifrån av en ledning, utan något som sker på jämbördig nivå. Öga mot öga mellan två människor som faktiskt känner varandra för de delar livet. Fungerar inte detta skall man ta med sig ännu en, men också detta är en broder/syster som känner. Det bygger på närhet, ömsesidighet och kärlek. Som sista instans ställs man inför församlingen, men utifrån det ovan sagda är nog inte 100-tals människor, utan den lilla grupp som samlas i huset. Det är inte en domstol, utan en hjälp att hjälpa, till förlåtelse och växt. Målet är individens räddning. Makten finns på "fabriksgolvet" inte hos någon församlingsledning långt ifrån.
Målet är som sagt att hjälpa individen vidare i förlåtelse och efterföljd. Det är aldrig den rena församlingen. Tankar på församlingens renhet skapar fascistoida tendenser. De starka styr de svaga. De mäktiga utesluter de som inte passar in.
Som evangelikala bibeltroende kristna bör vi börja med Bibeln, som ledare är vår uppgift att hjälp och betjäna människors växt (Ef 4) och faktiskt aldrig att utöva makt. Makten ligger hos församlingen, inte hos ledningen hu paradoxalt det än kan låta.
lördag 25 april 2009
tisdag 14 april 2009
Hederskulturen ett mångfascetterat problem
Tidningen Dagen återberättar om ett av SVT:s Rapports reportage som handlade om hederskulturen I Stockholm och hur det berör tonåringar. Bara i Stockholm skulle det kunna röra sig om över 4000 tonåringar som känner sig begränsade av föräldrarnas hederskultur. Detta blir ett enormt problem ur flera aspekter.
1. Vad är hederskultur? Frågan är berättigad att ställa. Därför att det är lätt hänt att alla kulturer och alla som inte förespråkar en fullståndigt fri sexualitet betecknas eller åtminstone likställs med en hederskultur. En verklig hederskultur kan aldrig försvaras, därför att den kränker människor på ett eller annat sätt. Nu är det ju så att även kränkningsbegreppet är svårt och har devalverats. Vi kan med Ann Heberlein konstatera: Människor »känner« sig kränkta - men det räcker inte för att något ska betraktas som en kränkning. En Kränkning är när en människas mänsklighet skändas, när hon hindras från att vara den värdefulla och fria människa hon skapats till att vara. Problemet med hederskulturen är att den tillåter och t.o.m. kräver kränkningar av individen för att den inte själv skall känna sig kränkt. Kollektivet kränker individen inte för individens bästa (vilket den självklart skulle hävda),utan för att skydda sitt eget. Detta kan aldrig vara uttryck för kärlek, därför att kärleken, även om den sätter gränser, inte kränker en människas rätt att välja bort den. Hederskulturen ger inte denna frihet. Den är beredd att använda vilka medel som helst för att skydda den egna gruppen, ibland den yttersta av kränkningar - att ta en människas liv för att få bort den skam hon (för det är ju tyvärr oftast en hon som anses ha skadad gruppens heder) har åsamkats kollektivet.
2. VAr går gränsen för föräldrars ansvar? I en hederskultur har föräldrarna makten över sina barn och inte bara föräldrarna, utan även släkten i stort över individen. Men detta innebär ju inte att inte föräldrar har rätt att sätta gränser och har ett ansvar för sina barn. Det är ju så att vi i vårt samhälle faktiskt inte behöver ett mindre föräldraansvar och -engagemang. Vi behöver i stort inte mindre av vuxenomsorg och att vuxna "lägger sig i" och vet vad deras tonåringar gör. Vi behöver ju ett en större vuxennärvaro i våra tonåringars liv. Den verkliga hederskulturen måste motarbetas och bekämpas med alla medel. Därom får det inte finnas minsta tvekan, men de får inte leda till att föräldrar faktisk inte får ha åsikter om hur deras barn lever. Risken finns att kritik omöjliggörs i kränkningarnas namn. En kränkning förstör medan kritik - även sådan som svider - i förlängningen leder till förändring (Ann Heberlein). Var går gränserna för när föräldrarnas kärlek och engagemang? När övergår deras omsorg att blir kränkande? Hur skapar vi möjligheter till ett engagerat och ansvarstagande föräldraskap? Skall man kunna ta sitt ansvar måste man också ha vissa rättigheter att lägga sig i.
3. Hur skall vi hantera de kulturella olikheterna? Bara för att man inte delar en kulturs eller religions värderingar betyder det inte att den måste ha fel. Debatten om hederskultur får lätt en slagsida i att alla som inte delar den politiskt korrekta synen har fel och att deras åsikter därför är skadliga. Vissa kulturer eller delar av kulturer, såsom hederskulturen, är direkt destruktiva och kränkande och dessa kan inte accepteras, men en del andra företeelser är helt enkelt bara annorlunda. När statistiken om hederskultur kommer upp till ytan blir det lätt så att man skall tvinga fram saker och argumentens resultat blir att alla skall tycka likadant. Inte minst gäller det den Svenska skolan, där alla undantag på grund av religion och kultur blir omöjliga. Allt måste passa in i den svenska diskursen, det svenska rådande tolkningsmönstret. Risken är att för att förhindra ett förtryck skapar man ett annat. Det måste finnas nyanser och olika lösningar. Likriktning är aldrig lösningen på pluralismens problem. Även om det verkar vara den enklaste och självklara lösningen.
Länkar: SR Ekot: läs 1 läs 2, lyssna 1, lyssna 2
SVT
DN
Newsmill
SvD
Aftonbladet 1, 2
1. Vad är hederskultur? Frågan är berättigad att ställa. Därför att det är lätt hänt att alla kulturer och alla som inte förespråkar en fullståndigt fri sexualitet betecknas eller åtminstone likställs med en hederskultur. En verklig hederskultur kan aldrig försvaras, därför att den kränker människor på ett eller annat sätt. Nu är det ju så att även kränkningsbegreppet är svårt och har devalverats. Vi kan med Ann Heberlein konstatera: Människor »känner« sig kränkta - men det räcker inte för att något ska betraktas som en kränkning. En Kränkning är när en människas mänsklighet skändas, när hon hindras från att vara den värdefulla och fria människa hon skapats till att vara. Problemet med hederskulturen är att den tillåter och t.o.m. kräver kränkningar av individen för att den inte själv skall känna sig kränkt. Kollektivet kränker individen inte för individens bästa (vilket den självklart skulle hävda),utan för att skydda sitt eget. Detta kan aldrig vara uttryck för kärlek, därför att kärleken, även om den sätter gränser, inte kränker en människas rätt att välja bort den. Hederskulturen ger inte denna frihet. Den är beredd att använda vilka medel som helst för att skydda den egna gruppen, ibland den yttersta av kränkningar - att ta en människas liv för att få bort den skam hon (för det är ju tyvärr oftast en hon som anses ha skadad gruppens heder) har åsamkats kollektivet.
2. VAr går gränsen för föräldrars ansvar? I en hederskultur har föräldrarna makten över sina barn och inte bara föräldrarna, utan även släkten i stort över individen. Men detta innebär ju inte att inte föräldrar har rätt att sätta gränser och har ett ansvar för sina barn. Det är ju så att vi i vårt samhälle faktiskt inte behöver ett mindre föräldraansvar och -engagemang. Vi behöver i stort inte mindre av vuxenomsorg och att vuxna "lägger sig i" och vet vad deras tonåringar gör. Vi behöver ju ett en större vuxennärvaro i våra tonåringars liv. Den verkliga hederskulturen måste motarbetas och bekämpas med alla medel. Därom får det inte finnas minsta tvekan, men de får inte leda till att föräldrar faktisk inte får ha åsikter om hur deras barn lever. Risken finns att kritik omöjliggörs i kränkningarnas namn. En kränkning förstör medan kritik - även sådan som svider - i förlängningen leder till förändring (Ann Heberlein). Var går gränserna för när föräldrarnas kärlek och engagemang? När övergår deras omsorg att blir kränkande? Hur skapar vi möjligheter till ett engagerat och ansvarstagande föräldraskap? Skall man kunna ta sitt ansvar måste man också ha vissa rättigheter att lägga sig i.
3. Hur skall vi hantera de kulturella olikheterna? Bara för att man inte delar en kulturs eller religions värderingar betyder det inte att den måste ha fel. Debatten om hederskultur får lätt en slagsida i att alla som inte delar den politiskt korrekta synen har fel och att deras åsikter därför är skadliga. Vissa kulturer eller delar av kulturer, såsom hederskulturen, är direkt destruktiva och kränkande och dessa kan inte accepteras, men en del andra företeelser är helt enkelt bara annorlunda. När statistiken om hederskultur kommer upp till ytan blir det lätt så att man skall tvinga fram saker och argumentens resultat blir att alla skall tycka likadant. Inte minst gäller det den Svenska skolan, där alla undantag på grund av religion och kultur blir omöjliga. Allt måste passa in i den svenska diskursen, det svenska rådande tolkningsmönstret. Risken är att för att förhindra ett förtryck skapar man ett annat. Det måste finnas nyanser och olika lösningar. Likriktning är aldrig lösningen på pluralismens problem. Även om det verkar vara den enklaste och självklara lösningen.
Länkar: SR Ekot: läs 1 läs 2, lyssna 1, lyssna 2
SVT
DN
Newsmill
SvD
Aftonbladet 1, 2
lördag 11 april 2009
Om nödvändiga skillsmässor.
Om skilsmässa mellan kyrka och stat. PÅ DN:s ledarsida idag tar man upp Svenska Kyrkans förhållande till staten och den halvmesyr skiljandet blev. DN påpekar att Svenska Kyrkan särbehandlas och att den är politiskt styrd. Kommentaren är initierad och välgrundad. Det är dags att staten inte särbehandlar ett religiöst samfund eller lägger sig i dess utövning. Samtidigt är det viktigt att staten som DN säger tar sitt fulla ansvar för det kulturarv som de svenska kyrkorna utgör. Att skilja på kyrkan och staten är en nödvändighet för svenska kyrkans egen självbild såsom kyrka. Som det konstateras i DN så har Svenska Kyrkan svårt att göra sig av med rollen som statskyrka. För Svenska Kyrkans roll som kyrka behövs en avpoitisering och en av "statifiering". Kyrkans sammanblandning med makten är en anakronism som aldrig varit bra vare sig för kyrka eller stat. Den har historiska orsaker, som inte ens då, vid Gustav Eriksson Vasas makttillträde, var särskilt lyckat.
Om skilsmässa mellan LO och socialdemokratin. PÅ liknande sätt finns det i Sverige en sammanblandning mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Utan att bli partipolitisk så är det dags att en liknande skilsmässa mellan LO och S genomförs. Varken partiet eller facket tjänar på denna sammanblandning. När kollektivanslutningen togs bort i slutet av 1980-talet blev det ju en liknande halvmesyr som 2000-talets skiljande av kyrkan från staten. I och med att S varit det statsbärande partiet i Sverige under så många år blandas facket in i den politiska9 maktsfären och förlorar på samma sätt som kyrkan sin självständighet och blir då inte det facket är tänkt att vara. Lojaliteterna blir dubbla och det är alltid en katastrof för en ideell organisation.
Just nu blir detta tydligt i och med hela AMF-debatten och den röra detta skapar både för S och LO. Lojaliteterna blir grumliga. Vidare är det ju så att idag är det en väldigt stor minoritet i facket, drygt 30%, som faktiskt inte röstar på S. Det är dags att facket får vara fack, som företräder sina medlemmar och inte ett partis intressen,
Om skilsmässa mellan LO och socialdemokratin. PÅ liknande sätt finns det i Sverige en sammanblandning mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Utan att bli partipolitisk så är det dags att en liknande skilsmässa mellan LO och S genomförs. Varken partiet eller facket tjänar på denna sammanblandning. När kollektivanslutningen togs bort i slutet av 1980-talet blev det ju en liknande halvmesyr som 2000-talets skiljande av kyrkan från staten. I och med att S varit det statsbärande partiet i Sverige under så många år blandas facket in i den politiska9 maktsfären och förlorar på samma sätt som kyrkan sin självständighet och blir då inte det facket är tänkt att vara. Lojaliteterna blir dubbla och det är alltid en katastrof för en ideell organisation.
Just nu blir detta tydligt i och med hela AMF-debatten och den röra detta skapar både för S och LO. Lojaliteterna blir grumliga. Vidare är det ju så att idag är det en väldigt stor minoritet i facket, drygt 30%, som faktiskt inte röstar på S. Det är dags att facket får vara fack, som företräder sina medlemmar och inte ett partis intressen,
torsdag 9 april 2009
Så länge det finns nåd, finns det hopp!
Den stora nyheten de senaste dagarna har varit att Annika Östberg efter 28 år i kaliforniskt fängelse skall få avtjäna resterande del av sitt straff i Sverige. Regeringen verkar ha lyckats med tyst diplomati. Det är klart det är glädjande för Annika att hon får komma hem till Sverige med hopp om att livstidsstraffet skall tidsbestämmas eller att hon skall kunna söka nåd hos regeringen. Det blir ju så lätt en solskenshistoria av det hela, där Annika Östberg förvandlas till ett offer för det dumma amerikanska rättsväsendet och brottet trivialiseras. Krönikören på tidningen Metro Stefan Wahlberg lyfter med rätta fram, i onsdagens P1-morgon (lyssna, läs), hur lätt bilden blir onyanserad i medias rapportering av fallet Östberg. På nyhetssiten Newsmill riktas en litet annan sorts kritik mot Östberg, som är mer av personlig art. Johan Petreus skriver under rubriken "Östberg har inte betalat sin skuld" och Roland Poirier Martinssons rubrik är "Annika Östberg förtjänar inte att bli en kändis". I radions Ring P1 (läs a>, lyssna) har också onyanserade kritiska inlägg getts, men även en del stöd.
Fallet Annika Östberg ger anledning till följande reflektioner.
1. Skillnaden mellan nåd och ursäktande. I rapporteringen av Annika Östbergs fall hamnar man så lätt i att man lyfter upp henne och idealiserar bilden av henne. Man beskriver henne som en som det är så synd om som har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år och glömmer bort att hon faktiskt varit delaktig i två mord. Det går nog inte att komma ifrån att så är fallet. På 70-talet dömdes hon också för ett dråp i San Francisco. Att hon har haft en taskig barndom och ett tidigt drogmissbruk förklarar en del, men det gör henne inte till ett offer utan ansvar. Det är klart att hon har ansvar och skuld, en enorm skuld. Här har ju Petreus rätt när han säger att hon inte betalat sin skuld, ty det är ju omöjligt. Det går inte att göra det hon gjort ogjort. De döda går inte att ge tillbaka till de anhöriga. Det hon har åstadkommit är oåterkalleligt. Att ursäkta något sådant blir destruktivt snarare än konstruktivt. Ann Heberlein säger om skuld känslornas konstruktivitet: "Skuld är en avgörande känsla i människans väg mot ansvarighet." Och det är i ett sådant sammanhang det går att börja tala om nåd. Nåd är möjlig först när någon form av medvetenhet om skuld finns och då kan inte det onda ursäktas eller förklaras bort. Nåd ges och måste ges. Nåd tas emot och kan inte krävas. Annika Östberg har en skuld som hon egentligen inte kan betala tillbaka, men hon har suttit länge i fängelse och kanske är det dags att ge henne nåd, utan att ursäkta vad hon faktiskt gjort.
2. Människor måste få chansen till förändring. Fallet Annika Östberg handlar också om att människor faktiskt kan förändras.Dagen berättar att hon bekänner sig till en kristen tro. Hon har varit en exemplarisk fånge. Hon har avtjänat ett långt straff. Hon har kanske inte rätt till en andra chans, men vi måste ge henne det. Nåd innebär inte bara hoppet om överlåtelse, utan hoppet om förändring. Annika Östberg behöver kanske inte bli en kändis för det hon varit och gjort, men kanske och förhoppningsvis ett föredöme för vad hon blivit.
Så länge det finns nåd finns det hopp. Det är ju faktiskt detta som påsken handlar om. Korset möjliggör verklig nåd och att brotten verkligen sonas. Påsken ger hopp om nåd och förändring. Därför måste vi våga visa den i handling.
...förlåtelsen i Jesu Kristi händer är icke en frisedel till att begå ytterligare orätt, utan är en kraftig impuls, som hindrar den. (Stanley Jones)
Kanske domen och förlåtelsen har ett mycket djupare samband än vi har förstått. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. (Magnus Malm)
Fallet Annika Östberg ger anledning till följande reflektioner.
1. Skillnaden mellan nåd och ursäktande. I rapporteringen av Annika Östbergs fall hamnar man så lätt i att man lyfter upp henne och idealiserar bilden av henne. Man beskriver henne som en som det är så synd om som har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år och glömmer bort att hon faktiskt varit delaktig i två mord. Det går nog inte att komma ifrån att så är fallet. På 70-talet dömdes hon också för ett dråp i San Francisco. Att hon har haft en taskig barndom och ett tidigt drogmissbruk förklarar en del, men det gör henne inte till ett offer utan ansvar. Det är klart att hon har ansvar och skuld, en enorm skuld. Här har ju Petreus rätt när han säger att hon inte betalat sin skuld, ty det är ju omöjligt. Det går inte att göra det hon gjort ogjort. De döda går inte att ge tillbaka till de anhöriga. Det hon har åstadkommit är oåterkalleligt. Att ursäkta något sådant blir destruktivt snarare än konstruktivt. Ann Heberlein säger om skuld känslornas konstruktivitet: "Skuld är en avgörande känsla i människans väg mot ansvarighet." Och det är i ett sådant sammanhang det går att börja tala om nåd. Nåd är möjlig först när någon form av medvetenhet om skuld finns och då kan inte det onda ursäktas eller förklaras bort. Nåd ges och måste ges. Nåd tas emot och kan inte krävas. Annika Östberg har en skuld som hon egentligen inte kan betala tillbaka, men hon har suttit länge i fängelse och kanske är det dags att ge henne nåd, utan att ursäkta vad hon faktiskt gjort.
2. Människor måste få chansen till förändring. Fallet Annika Östberg handlar också om att människor faktiskt kan förändras.Dagen berättar att hon bekänner sig till en kristen tro. Hon har varit en exemplarisk fånge. Hon har avtjänat ett långt straff. Hon har kanske inte rätt till en andra chans, men vi måste ge henne det. Nåd innebär inte bara hoppet om överlåtelse, utan hoppet om förändring. Annika Östberg behöver kanske inte bli en kändis för det hon varit och gjort, men kanske och förhoppningsvis ett föredöme för vad hon blivit.
Så länge det finns nåd finns det hopp. Det är ju faktiskt detta som påsken handlar om. Korset möjliggör verklig nåd och att brotten verkligen sonas. Påsken ger hopp om nåd och förändring. Därför måste vi våga visa den i handling.
...förlåtelsen i Jesu Kristi händer är icke en frisedel till att begå ytterligare orätt, utan är en kraftig impuls, som hindrar den. (Stanley Jones)
Kanske domen och förlåtelsen har ett mycket djupare samband än vi har förstått. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. (Magnus Malm)
torsdag 2 april 2009
Ny äktenskapslagstiftning - tankar och funderingar
Riksdagen har röstat igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning i Sverige. En fråga som har upprört och engagerat många kristna på båda sidor, men framförallt har frågan blivit en identitetsmarkör för evangelikala, konservativa och bibeltroende kristna (vad nu dessa identitetsbeteckningar egentligen säger). När jag skriver detta inlägg med just denna vetskap så är det med viss tvekan, för risken är ju att ingen tycker om det man skriver, och risken för missförstånd är stor, men jag tar risken. Det finns ett antal saker som vi behöver fundera vidare över.
1. Homosexfrågan är tydlig i Bibeln, men perifer. Om man använder en god exegetisk metod, är jag övertygad om att man kommer att komma fram till att Bibeln faktiskt fördömer utövad homosexualitet som något som är fel. Personligen tycker jag det är oerhört svårt att komma förbi detta faktum. Samtidigt är frågan faktiskt tämligen perifer i Bibeln. I NT finns det tre ställen som säger något om detta (Rom 1:24-27, 1 Kor 6:9, 1 Tim 1:10, I GT är det i helighetslagen i 3 Mos som fördömande förekommer. I evangeliernas berättelser om Jesus har vi inget uttalande rörande homosexualitet. Vi måste fråga oss varför denna fråga tagit så stor plats i debatten de senaste åren? Svaret tror jag faktiskt ligger i både en rädsla och i en längtan efter att vara radikal och bibeltrogen. När vi människor formar vår identitet, så väljer vi ut vissa frågor som viktigare än andra. Ofta inte de mest centrala, utan de tydliga och som inte berör majoriteten av oss. Det blir lättare att känna igen sig och att höra till med hjälp av sådana frågor. Vi kan dela upp världen i vi och dom, när det gäller åsikter, vilket alltid förstärker den egna tillhörigheten. Jag tror att detta är en viktig orsak till att denna fråga fått så stort utrymme i kristen debatt de senaste åren.
En fråga som man kan fundera kring med facit i hand är varför Gud inte svarat på alla böner och allt det engagemang som funnits i denna fråga? Svaren kan variera, men ett är kanske att den inte varit riktigt så viktig för Gud som vi trott!
2. Frågan har varit förlamande. Frågan om homosexualitet har hamnat så i centrum att vi som kristna faktiskt har blivit paralyserade. Vi har lagt både energi och böner på att stoppa något, i stället för att vara det Jesus kallat oss till, att vara missionella lärjungar till Jesus. Församlingen har tappat fokus på sitt uppdrag att föra välsignelsen som Jesus har att ge till den här världen, därför att vi har varit i försvarsposition för att försvara något i svensk lagstiftning. Tänk om det är så att hela denna fokusering faktiskt inte fört Guds rike framåt, utan faktiskt bakåt, då vårt budskap feltolkats i media hela tiden?
Frågan har varit förlamande missionellt, men också när det gäller den kristna enheten. I och med våra kategoriseringar, så har vi som är ett folk i Kristus Jesus delat upp oss i två (minst) läger, som lagt vår energi på att bekämpa syskonens åsikter. Frågan vem det är som har vunnit på denna situation? Debatt är bra, men aldrig skyttegravsgrävande.
3. Hur skall vi förhålla oss till den sekulära svenska staten och lagstiftningen? Är det inte så att vi vill införa en kristen etik i svensk lagstiftning, att vi önskar att även de som inte tror skall bete sig som kristna. Här har vi en oerhört viktig fråga att fundera kring? Tror vi faktiskt att Sverige har varit, är och borde vara ett kristet land, så är vi faktiskt ganska historielösa. Vår rädsla skapar lätt en upprördhet när männsiskor inte tycker som vi och därför ropar vi på lagstiftning i linje med vår tro. Jag tror att vi inte kan eller ska förvänta oss en sådan lagstiftning.
4. Vi får akta oss att vi inte ställer oss på mobbarnas sida. I den här frågan är det så lätt för oss som kristna att ställa oss i "böghatarnas" och "flatmobbarnas" skara. Vi klumpar ihop och ser inte människan. Vi håller med dem som "hetsar" när vi är kallade att älska vår nästa.
5. Försvarspositionen blir aldrig konstruktiv. Hela den här frågan aktualiserar också frågan om hur vi som kristna faktiskt kan påverka. Det är inte genom att gå in i ett militant försvar, utan genom att vara förutseende och konstruktiv. Hade vi kommit med förslag om civilrättslig lagstiftning, med en vilja att tidigare vara beredda att avsäga oss "privilegiet" med vigselrätten, så hade vi inte hamnat i den låsta och prestigesituation som uppstått, där ståndpunkterna kör fast och blir låsta. Vi vi vara en konstruktiv och positiv kraft i samhällsdebatten måste vi vara både förutseende och faktiskt kompromissvilliga. Försvarspositionen (som bottnar i en destruktiv krigsmetafor) blir, trots att det känns bra när man är inne i kampen rent psykologiskt, i det långa loppet inget som ger ett gott resultat, vare sig för Guds rike eller Sverige.
6. Det är dags att gå vidare. Homosexfrågan har delat svensk kristenhet. Den har för en del varit en identitetsmarkör för sann kristen tro. Nu är det dags att gå vidare och vi får akta oss så att vi inte gör samma misstag igen. Poängen är man måste lägga saker bakom sig och ha sin identitet i centrum och inte i gränserna i första hand. Där har svensk kristenhet som helhet en stor utmaning.
Länkar 1, 2, 3 4, 5
1. Homosexfrågan är tydlig i Bibeln, men perifer. Om man använder en god exegetisk metod, är jag övertygad om att man kommer att komma fram till att Bibeln faktiskt fördömer utövad homosexualitet som något som är fel. Personligen tycker jag det är oerhört svårt att komma förbi detta faktum. Samtidigt är frågan faktiskt tämligen perifer i Bibeln. I NT finns det tre ställen som säger något om detta (Rom 1:24-27, 1 Kor 6:9, 1 Tim 1:10, I GT är det i helighetslagen i 3 Mos som fördömande förekommer. I evangeliernas berättelser om Jesus har vi inget uttalande rörande homosexualitet. Vi måste fråga oss varför denna fråga tagit så stor plats i debatten de senaste åren? Svaret tror jag faktiskt ligger i både en rädsla och i en längtan efter att vara radikal och bibeltrogen. När vi människor formar vår identitet, så väljer vi ut vissa frågor som viktigare än andra. Ofta inte de mest centrala, utan de tydliga och som inte berör majoriteten av oss. Det blir lättare att känna igen sig och att höra till med hjälp av sådana frågor. Vi kan dela upp världen i vi och dom, när det gäller åsikter, vilket alltid förstärker den egna tillhörigheten. Jag tror att detta är en viktig orsak till att denna fråga fått så stort utrymme i kristen debatt de senaste åren.
En fråga som man kan fundera kring med facit i hand är varför Gud inte svarat på alla böner och allt det engagemang som funnits i denna fråga? Svaren kan variera, men ett är kanske att den inte varit riktigt så viktig för Gud som vi trott!
2. Frågan har varit förlamande. Frågan om homosexualitet har hamnat så i centrum att vi som kristna faktiskt har blivit paralyserade. Vi har lagt både energi och böner på att stoppa något, i stället för att vara det Jesus kallat oss till, att vara missionella lärjungar till Jesus. Församlingen har tappat fokus på sitt uppdrag att föra välsignelsen som Jesus har att ge till den här världen, därför att vi har varit i försvarsposition för att försvara något i svensk lagstiftning. Tänk om det är så att hela denna fokusering faktiskt inte fört Guds rike framåt, utan faktiskt bakåt, då vårt budskap feltolkats i media hela tiden?
Frågan har varit förlamande missionellt, men också när det gäller den kristna enheten. I och med våra kategoriseringar, så har vi som är ett folk i Kristus Jesus delat upp oss i två (minst) läger, som lagt vår energi på att bekämpa syskonens åsikter. Frågan vem det är som har vunnit på denna situation? Debatt är bra, men aldrig skyttegravsgrävande.
3. Hur skall vi förhålla oss till den sekulära svenska staten och lagstiftningen? Är det inte så att vi vill införa en kristen etik i svensk lagstiftning, att vi önskar att även de som inte tror skall bete sig som kristna. Här har vi en oerhört viktig fråga att fundera kring? Tror vi faktiskt att Sverige har varit, är och borde vara ett kristet land, så är vi faktiskt ganska historielösa. Vår rädsla skapar lätt en upprördhet när männsiskor inte tycker som vi och därför ropar vi på lagstiftning i linje med vår tro. Jag tror att vi inte kan eller ska förvänta oss en sådan lagstiftning.
4. Vi får akta oss att vi inte ställer oss på mobbarnas sida. I den här frågan är det så lätt för oss som kristna att ställa oss i "böghatarnas" och "flatmobbarnas" skara. Vi klumpar ihop och ser inte människan. Vi håller med dem som "hetsar" när vi är kallade att älska vår nästa.
5. Försvarspositionen blir aldrig konstruktiv. Hela den här frågan aktualiserar också frågan om hur vi som kristna faktiskt kan påverka. Det är inte genom att gå in i ett militant försvar, utan genom att vara förutseende och konstruktiv. Hade vi kommit med förslag om civilrättslig lagstiftning, med en vilja att tidigare vara beredda att avsäga oss "privilegiet" med vigselrätten, så hade vi inte hamnat i den låsta och prestigesituation som uppstått, där ståndpunkterna kör fast och blir låsta. Vi vi vara en konstruktiv och positiv kraft i samhällsdebatten måste vi vara både förutseende och faktiskt kompromissvilliga. Försvarspositionen (som bottnar i en destruktiv krigsmetafor) blir, trots att det känns bra när man är inne i kampen rent psykologiskt, i det långa loppet inget som ger ett gott resultat, vare sig för Guds rike eller Sverige.
6. Det är dags att gå vidare. Homosexfrågan har delat svensk kristenhet. Den har för en del varit en identitetsmarkör för sann kristen tro. Nu är det dags att gå vidare och vi får akta oss så att vi inte gör samma misstag igen. Poängen är man måste lägga saker bakom sig och ha sin identitet i centrum och inte i gränserna i första hand. Där har svensk kristenhet som helhet en stor utmaning.
Länkar 1, 2, 3 4, 5
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
