Så länge det finns nåd, finns det hopp!

Den stora nyheten de senaste dagarna har varit att Annika Östberg efter 28 år i kaliforniskt fängelse skall få avtjäna resterande del av sitt straff i Sverige. Regeringen verkar ha lyckats med tyst diplomati. Det är klart det är glädjande för Annika att hon får komma hem till Sverige med hopp om att livstidsstraffet skall tidsbestämmas eller att hon skall kunna söka nåd hos regeringen. Det blir ju så lätt en solskenshistoria av det hela, där Annika Östberg förvandlas till ett offer för det dumma amerikanska rättsväsendet och brottet trivialiseras. Krönikören på tidningen Metro Stefan Wahlberg lyfter med rätta fram, i onsdagens P1-morgon (lyssna, läs), hur lätt bilden blir onyanserad i medias rapportering av fallet Östberg. På nyhetssiten Newsmill riktas en litet annan sorts kritik mot Östberg, som är mer av personlig art. Johan Petreus skriver under rubriken "Östberg har inte betalat sin skuld" och Roland Poirier Martinssons rubrik är "Annika Östberg förtjänar inte att bli en kändis". I radions Ring P1 (läs a>, lyssna) har också onyanserade kritiska inlägg getts, men även en del stöd.

Fallet Annika Östberg ger anledning till följande reflektioner.

1. Skillnaden mellan nåd och ursäktande. I rapporteringen av Annika Östbergs fall hamnar man så lätt i att man lyfter upp henne och idealiserar bilden av henne. Man beskriver henne som en som det är så synd om som har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år och glömmer bort att hon faktiskt varit delaktig i två mord. Det går nog inte att komma ifrån att så är fallet. På 70-talet dömdes hon också för ett dråp i San Francisco. Att hon har haft en taskig barndom och ett tidigt drogmissbruk förklarar en del, men det gör henne inte till ett offer utan ansvar. Det är klart att hon har ansvar och skuld, en enorm skuld. Här har ju Petreus rätt när han säger att hon inte betalat sin skuld, ty det är ju omöjligt. Det går inte att göra det hon gjort ogjort. De döda går inte att ge tillbaka till de anhöriga. Det hon har åstadkommit är oåterkalleligt. Att ursäkta något sådant blir destruktivt snarare än konstruktivt. Ann Heberlein säger om skuld känslornas konstruktivitet: "Skuld är en avgörande känsla i människans väg mot ansvarighet." Och det är i ett sådant sammanhang det går att börja tala om nåd. Nåd är möjlig först när någon form av medvetenhet om skuld finns och då kan inte det onda ursäktas eller förklaras bort. Nåd ges och måste ges. Nåd tas emot och kan inte krävas. Annika Östberg har en skuld som hon egentligen inte kan betala tillbaka, men hon har suttit länge i fängelse och kanske är det dags att ge henne nåd, utan att ursäkta vad hon faktiskt gjort.

2. Människor måste få chansen till förändring. Fallet Annika Östberg handlar också om att människor faktiskt kan förändras.Dagen berättar att hon bekänner sig till en kristen tro. Hon har varit en exemplarisk fånge. Hon har avtjänat ett långt straff. Hon har kanske inte rätt till en andra chans, men vi måste ge henne det. Nåd innebär inte bara hoppet om överlåtelse, utan hoppet om förändring. Annika Östberg behöver kanske inte bli en kändis för det hon varit och gjort, men kanske och förhoppningsvis ett föredöme för vad hon blivit.

Så länge det finns nåd finns det hopp. Det är ju faktiskt detta som påsken handlar om. Korset möjliggör verklig nåd och att brotten verkligen sonas. Påsken ger hopp om nåd och förändring. Därför måste vi våga visa den i handling.

...förlåtelsen i Jesu Kristi händer är icke en frisedel till att begå ytterligare orätt, utan är en kraftig impuls, som hindrar den. (Stanley Jones)

Kanske domen och förlåtelsen har ett mycket djupare samband än vi har förstått. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. (Magnus Malm)