Medlemsfrågan är större än homosexualiteten!

Den senaste veckan har den stora debatten inom frikyrkan gällt medlemsfrågan. Det hela startades genom att Dagen rapporterade om att EFK:s största församling Saron i Göteborg hade ändrat sina medlemsvillkor. På detta följde ett antal artiklar vilka belyste frågan först och främst om öppenhet för homosexuella i den kristna församlingen (länkar 1, 2, 3, 4, 5.) Mycket av debatten har sedan förts på EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg, med mängder av inlägg och kommentarer. Ett antal pastorer inom EFK förde sedan fram sin åsikt på Dagen debatt med svar från Sarons ledning. I Dagen har även frågan tagits upp och satts i relation till Pingströrelsen och på ledarbloggen. x Till slut har hela frågan t.o.m. hamnat på Nerikes Allehandas ledarsida. Och det är ju inte ofta frikyrkofrågor hamnar på våra dagstidningars ledarsidor, så visst har frågan fått stora proportioner. Självklart finns det mängder av kommentarer inom bloggsfären. En av de intressantaste tycker jag Anton Fagerstedt har, där det också finns en del länkar till andra intressanta bloggkommentarer.

Medlemskapsfrågan är viktig, därför att den sätter fokus på saker som är större än frågan om homosexualitetens vara eller inte vara i församlingen. Den har jag tidigare hävdat att bibeln är tydlig på, men att frågan faktiskt är perifer och inte borde ha den plats den har. Den har blivit en identitetsmarkör för om man är evangelikal eller inte se, vilket är ytterst olyckligt (läs inlägget här). Frågan om medlemskapet är viktigt för det borde få oss att återvända till de bibliska texterna och se vad som verkligen sägs om församlingen och dess väsen. Här kommer några tankar:

1. Omvändelsen och medlemskapet. Vi som evangelikaler och väckelsekristna betonar omvändelsens nödvändighet för medlemskap Men ofta görs misstaget att man plockar isär massa saker som i Bibeln hör ihop. I Bibeln är Omvändelse, pånyttfödelse, dop, andedop och medlemskap en och samma händelse. Det finns inga avstånd mellan att man kommer till tro och att man blir medlem. Katekumenatet (dopskolorna) är ett senare påfund, för att kontrollera om människor var verkligen kristna, men den första församlingen struntade i detta. Bekände någon sig till Kristus som Herre, så döptes man och lades till församlingen. Detta verkar vara det sätt som hela Apostlagärningarna speglar och förespråkar. Omvändelsen står då för människans aktiva vilja, hennes fria val att vilja tillhöra Jesus och därmed också den kristna gemenskapen. För de första kristna var församlingen nästan bokstavligt Kristi kropp och alla troende var infogade i den som med-lemmar i ordagrann bemärkelse (1 Kor 12). Med detta som utgångspunkt blir det svårt att hävda att någon som kommit till tro på Jesus skulle vägras inträde oavsett tidigare liv.

2. Församling När vi talar om församling så tänker vi omedvetet föreningsmodellen, så som den ser ut i svensk frikyrka sedan mitten på 1800-talet. Detta är den svenska frikyrkomodellen och den har fungerat ganska bra under åren (och detta är inget förkastande av dagens frikyrkor, men vi måste våga pröva oss själva utifrån bibelns texter), men det finns vissa teologiska och praktiska problem med den. För det första är den alltför ofta knuten till en byggnad, vilket inte är det bibliska mönstret. Kyrkobyggnader kom mycket senare. För det andra skapar den lätt en struktur som inte ser att i Bibeln är det den lilla gemenskapen av kristna som kallas församling. I NT är nästan all församlingstanke knutet till att man delar gemenskapen i grupp som kunde samlas i ett hem och detta är faktiskt församlingen. Den gemenskapen är inte bara en cellgrupp eller bönegrupp, utan den är församlingen. Detta har vi svårt att se och acceptera för i vårt tänkande är församlingen de som är medlemmar i den ideella förening som samlas i ett visst hus, som vi kallar kyrka eller kapell.

3. Lärjungaskap och efterföljelse. De nytestamentliga texterna är tydliga på att ett kristet liv är ett liv i efterföljelse och lärjungaskap. Det betyder att människor är villiga att bekänna Jesus Kristus som Herre och tillsammans med Honom och lemmarna i Hans kropp leva ett liv som strävar efter att förverkliga Hans vilja. Bönen tillkomme ditt rike och ske din vilja uttrycker denna vilja och längtan. Men efterföljelse och lärjungaskap är en process. Det som kallas helgelse är något som ständigt måste vara pågående. Frågan blir då: Om jag är villig och ärlig i att gå in i den här processen, inte var jag befinner mig i den. Människors ärliga vilja att vara kristna och leva i församlingens gemenskap måste vara avgörande. Problemet är inte hur människor lever, utan om de är beredda att pröva sig själva och brottas med sitt liv i ljuset av Bibeln i församlingens gemenskap. Så länge en människa vill vara kvar trots att hennes liv strider mot den uppfattning som predikas och praktiseras av majoriteten, så är frågan om det inte är hon eller han som har det jobbigare än vi som tillhör majoriteten

4. Maktstrukturer, församlingstukt, ledarskap och tolkningsföreträde. I evangelierna nämns ordet församlingen endast tre gånger (Matt 16:18 och 18:17 två ggr). Den senare texten är en text som handlar om församlingstukt, en text som blir problematisk om vi tillämpar den i ett hierarkiskt församlingssystem. Tänker vi oss däremot att församlingen är en gemenskap av bröder och systrar där alla är präster (1 Petr 2;9) och inga gränser finns på grund av social ställning, kön, eller etnicitet (Gal 3:28), där ledarskap definieras utifrån Jesu utsaga i t.ex. Mark 10:42-46 där han radikalt vänder upp och ned på vad ledarskap är, så blir texten om församlingstukt begriplig. Församlingstukten sker i det nära sammanhanget bröder eller syskon emellan. Det är inte något som sker uppifrån av en ledning, utan något som sker på jämbördig nivå. Öga mot öga mellan två människor som faktiskt känner varandra för de delar livet. Fungerar inte detta skall man ta med sig ännu en, men också detta är en broder/syster som känner. Det bygger på närhet, ömsesidighet och kärlek. Som sista instans ställs man inför församlingen, men utifrån det ovan sagda är nog inte 100-tals människor, utan den lilla grupp som samlas i huset. Det är inte en domstol, utan en hjälp att hjälpa, till förlåtelse och växt. Målet är individens räddning. Makten finns på "fabriksgolvet" inte hos någon församlingsledning långt ifrån.

Målet är som sagt att hjälpa individen vidare i förlåtelse och efterföljd. Det är aldrig den rena församlingen. Tankar på församlingens renhet skapar fascistoida tendenser. De starka styr de svaga. De mäktiga utesluter de som inte passar in.
Som evangelikala bibeltroende kristna bör vi börja med Bibeln, som ledare är vår uppgift att hjälp och betjäna människors växt (Ef 4) och faktiskt aldrig att utöva makt. Makten ligger hos församlingen, inte hos ledningen hu paradoxalt det än kan låta.