För några dagar sedan publicerade Roland Poirier Martinsson, författare, filosof och chef för Timbro Medieinstitut en debattartikel i Expressen om bibeltolkning av alla ämnen. Det är ju spännande att ett sådant ämne får plats på Expressens debattsida överhuvudtaget. Poirier Martinsson driver i sin debattartikel tesen om Jesus som det levande ordet Jesus till skillnad från det skrivna och betonar traditionens roll för att inte hamna i fundamentalism. I tidningen Dagen finns en artikel med titeln Bibeln anno 2011 som är ett samtal med bibelläraren Lars-Uno Edén om ungas bibelläsning och bibeltolkning. Edén pekar på att många unga idag anammat WWJD-tänkandet (What would Jesus do?), utan att riktigt veta, därför att deras kunskap om Bibeln och evangeliernas Jesus är för låg. Här tangerar de båda artiklarna ju varandra i betoningen på Jesus och jag tror de har en poäng här, en mycket viktig poäng därför att det faktiskt är Nya Testamentets grundprincip för bibeltolkning. Några tankar kring Bibel och bibeltolkning utifrån artiklarna:
Jesu person, inkarnation och exempel förändrar faktiskt bibeltolkningen och livet.
Det går inte komma ifrån vid en läsning av Nya Testamentet att Jesu person är central för deras förståelse av både livet och Skriften. Författarnas perspektiv har förflyttats från Torah (den fem Moseböckerna, som vi litet slarvigt ofta kallar Lagen) till Jesu person, inkarnation och exempel. Han ersätter eller som han själv säger fullbordar Torah i sin person och blir den tolkningsnyckel som man använder för att tolka både Skriften (GT) och livets frågor. Från att tidigare ha haft sitt centrum i Torahs regler, får tolkningen nu sitt centrum i Jesus, med Poirier Martinssons ord, det levande ordet. Det intressanta är att detta gäller både förståelsen och tolkningen av GT, som får både en historisk och kristologisk betoning, och tolknigen av samtidens frågor, som kanske inte behandlades i Torah. Jesushändelserna är så radikalt avgörande att de måste påverka förståelsen av de gammaltestamentliga texterna och det egna livet.
Jag tycker att Poirier Martinsson misstar sig när han sätter upp det levande Ordet, Jesus, i motsats till det skrivna ordet, Bibeln. Detta är en distinktion som varken Jesus själv, eller några andra nytestamentliga författare gör. Poängen är ju just överensstämmelsen och fullbordandet mellan Jesu person, liv och verksamhet med den skrivna gammaltestamentliga uppenbarelsen. Det är Jesu ståndpunkt och även de nytestamentliga författarnas. Men det finns en poäng som vi evangelikaler kanske missat och det är NT:s sätt att tillämpa Jesus på nya frågor. När nya frågor dyker upp så är det i ljuset av inte bara WWJD, utan också i ljuset av vem Jesus är, vad Jesus gjort, vad han kommer att göra och vad hela det nya som hänt betyder. Man tar frågan och så sätter man Jesus i centrum och frågar sig hur Jesushändelserna påverkar just den aktuella frågan. Här spelar självklart Skriften en viss roll, men det är ju tyvärr så att det finns en mängd saker och problem som poppar upp under historien som inte nämns i Bibeln, och då är detta den framkomliga vägen till tillämpad teologi. Det verkar som om författarna använder en PBL-pedagogik (Problembaserat lärande) med Jesus som tolkningsnyckel. Man använder inte bara Jesus som tolkningsnyckel bakåt genom GT, utan också framåt in i nya frågor. Detta är inte relativism, men det förutsätter faktiskt att vi kan och känner det skrivna ordet och har sunda tolkningsmetoder för att förstå det i den samtid det skrevs, för utan det förstår vi heller inte det levande ordet Jesus, precis som Edén betonar.
Traditionens (eller traditionernas) roll är att skapa ödmjukhet.
När det gäller traditionens roll så är det ju tydligt att Poirier Martinssons är katolik. Men han verkar litet väl okritisk till sin egen tradition och bara själva användandet av begreppet Traditionen med stort T blir problematiskt i mitt tänkande. Han säger visserligen han inte menar "att andra kristna inte kan mäta sig med kyrkans företrädare eller att kyrkans tolkningar alltid varit hållbara." Men fortsätter sedan i nästa mening med att "däremot är det den katolska kyrkan som inlemmat ordet och traditionen i en levande helhet. Den har sammantaget varit ojämförligt fruktbar genom historien, filosofiskt, teologiskt, religiöst och andligt." Poirier Martinsson kan ha rätt i att vi evangelikaler delvis ha missförstått Jesus som tolkningsnyckel, men då måste jag kontra med att han nog missförstått traditionens roll och makt.
Poirier Martinssons argument att det är traditionen som bevarar från fundamentalism håller ju inte. Det är ju precis tvärt om, om man talar om traditionen i bestämd form med stort T. Gör man det om den egna traditionen så löper man ju just risken att handla i det som ofta slarvigt kallas fundamentalism, men som väl bättre omnämnt skulle kallas fanatism. Det är ju just när den egna traditionen anses ofelbar som man tappar ödmjukhet och hamnar i beteenden som är destruktiva istället för kreativa. Varje rörelse som inte inser att den egna traditionen just är ett sätt att förstå och att den egna traditionen finns i en tolkningsgemenskap vid sidan av andra så löper man risken för fanatism och sekterism. Den risken finns i alla rörelser evangelikala, liberala och katolska. Här kommer ingen undan och historiens dom är tydlig. Betoningen av traditionen kan aldrig hindra fanatismen.
Det kan däremot insikten om att det finns andra traditioner. Därför att den insikten skapar ödmjukhet och öppenhet. Förhoppningsvis skapar den självinsikt och sund självkritik. Och om det lyckas riktigt väl så skapas också humor, förmågan att skratta åt sin egen traditions avigsidor och snedbetoningar. Då har vi botat fanatismens sjuka, men det gör vi inte med att betona Traditionen med stort T. Traditioner är bra för de ger oss tillhörighet och identitet. De skapar trygghet, men de får inte stavas med stort T.
Inlägg
