Ändamål och medel

Den 16 oktober tog sig ett antal fredsaktivister sig in på BEA systems i Karlskoga och Saab Bofors dynamics i Eskilstuna. I Karlskoga förstördes krigsmateriel för en halv miljon kronor och i Eskilstuna ett antal granatgevär för ett okänt belopp. Aktivisterna tillhörde den nybildade organisationen/nätverket OFOG, bl.a. deltog den kristne författaren och fredsaktivisten Pelle Strindlund. Motivationen till attackerna beskrivs i Dagen med följande ord:

"Sveriges regering och svenska företag skickar vapen till människorättskränkare och länder som bedriver folkrättsvidriga anfallskrig. Därigenom stöder man aktivt förbrytare. Den goda nyheten är att vi medborgare inte behöver delta. Motstånd är möjligt. Dessutom är det enkelt. Vi kan bege oss till de orter där vapnen tillverkas för att där fredlig och handgripligt avbryta produktionen. Jag är glad och stolt över att få vara en del av detta viktiga arbete."

Det inns flera aspekter av handlandet som är värda attreflektera över.

1. Värda respekt för sina övertygelser. Fredsaktivisternas radikala pacifistiska hållning är värd att respektera. Deras strävan efter fred i världen är i överensstämmelse med Bergspredikans ideal (Matt 5-7) och speciellt med saligprisningen: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." (Matt 5:9). Det är också värt att notera att ett av Jesu namn i Jesajas "julevangelium är "Fridsfurste" (Jes 9:6). Övertygelsen och viljan till att motarbete krig i alla dess former är värd all respekt.

2. Värda respekt för sin radikalitet. Aven när det gäller radikaliteten är de värda aktning och respekt. I en tid när likgiltighet och blasémentalitet är något av det gängse attityderna, är det uppfriskande med radikal handling i enlighet med den egna övertygelsen.

3. Värda respekt för att de är beredda att ta sitt ansvar också för handlingarnas konsekvenser. Motivationen och tillvägagångssättet finns i ett tänkande om Civil olydnad. Den civila olydnaden innebär inte bara att man utför vissa handlingar tvärs emot lagar som man anser vara fel, utan man gör det offentligt och står för sitt handlande och är t.o.m. beredda att ta sitt straff. Även här är det en skön motpol till den minsta motståndets mentalitet som finns i vår kultur. Här handlar det inte om att vara en anonym stenkastande aktivist med svart huva, utan en medveten människa som ser sin handling så rätt att den är värd att ta risker för och stå för inför domstol om så krävs.

MEN...

Kan ändamålen helga medlen? Det finns mycket att respektera och t.o.m. att ta efter, men det finns ett problem när man faktiskt gör åverkan och förstör saker som inte är ens egna tillhörigheter, hur destruktiva man än tycker att de är. Problemet är att även om man inte använder fysiskt våld mot människor (vilket ju är mycket värre och den skada vapnen åstadkommer är fruktansvärd), så använder man destruktivitet som ett vapen, vilket blir problematiskt. Att förstöra för andra är svårligen förenligt med en kärlekstanke. Handlar det om att kedja fast sig, eller på andra sätt protestera så vore det inget problem, men att handgripligen bryta sig in och förstöra blir märkligt. Handlade det om att vara personliga sköldar vore det begripligt, men destruktiviten kan inte besegra det destruktiva. Övertygelserna, radikaliteten och viljan att ta ansvar är värda att ta efter och se som föredömliga, men ändåmålen kan inte helga medlen. Vi får aldrig ge upp kampen mot ondskan, men måste använda kreativa istället för destruktiva vapen, använda Guds rikes vapen i stället för världens:

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:21)

Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. (2 Kor 10:3)