tisdag 27 januari 2009
Spanarna har sett det!
I det spännande och roliga programmet Spanarna hade Göran Everdal en intressant spaning i helgens program i P1, där han upptäckt den ateistiska trons frammarch i samhället. Faktiskt en intressant spaning. Lyssna gärna.
Att blanda äpplen och päron - exemplet förintelsen, Gaza och judar i allmänhet.
En församling i Luleå beslutade sig för att ställa in det traditionella fackeltåget och gudstjänsten till åminnelse av förintelsen på grund av Israels handlande i Gaza. Man tyckte det var malplacerat och obekvämt efter händelserna i Gaza. Efter protester har man nu ändrat sig och genomför gudstjänsten (länk 1, 2, 3, 4, 5, 5). Här blir en problematik synlig som visar sig i en ökad förkomst av hatbrott mot judar både i Sverige och utomlands. Här finns ett problem grundat i bristen på förmåga att skilja mellan äpplen och päron. Man sammanför saker som inte har med varandra att göra.
1. Förintelsen och händelserna i Gaza har ingen med varandra att göra. Det första man måste konstatera är att det som hände för drygt ett halvsekel sedan i och med nazismens utrotningsläger har hänt. Det var fruktansvärt - ett systematiskt industriellt folkmord. Offren för detta är värda att komma ihåg oavsett om de är judar, romer, handikappade, psykiskt sjuka eller homosexuella. Detta är viktigt att komma ihåg för att det inte skall upprepas. Det var ju just detta generaliserande och hopklumpande av människor under olika kategorier som möjliggjorde förintelsen. Mycket av argumentationen kring händelserna i Gaza och dess relation till åminnelsen av förintelsen gör samma ihopklumpning. Men förintelsens offer är lika mycket offer oavsett vad som hänt de senaste veckorna på Gaza. De har faktiskt inte med varandra att göra.
2. Händelserna i Gaza har faktiskt inget med enskilda judar i Sverige eller någon annanstans att göra. Det är så lätt att behandla och bedömaindivider utifrån staters handlande. Vad staten Israel håller på med i Gaza kan inte en enskild människa av judisk härkomst i Sverige eller annorstädes ställas till svar för. Det är detta resonemang som skapar grogrund för antisemitism och alla annan rasism eller diskriminering. Detta gäller i samma grad som jag som kristen år 2009 inte kan ställas till svars för korstågen eller inkvisitionen. Det enda jag kan göra är att erkänna att det var fel och hemskt, men det var inte mitt fel. Jag kan heller inte ställas till svars för de hemskheter som svenska arméer under stormaktstiden utförde nere i Europa unde t.ex. trettioåriga kriget. En tysk idag kan inte ställas till svars för det som skedde under nazitiden och en muslim kan inte med automatik kopplas samman med terrorism och 11 september. Det gäller att inte döma dem som inte har ansvar eller är delaktikga bara därför att de passar in unde en kollektiv beteckning. Tyvärr generaliserar och klumpar vi ihop alltför ofta. Det är så lätt hänt, men det underblåser bara mörka strömningar.
3. Förintelsen får ine rättfärdiga ondska idag. Det finns tyvärr en tendens att i bland i israelisk retorik att använda förintelsen som ursäkt för det egna handlandet. Man använder det egna folkets historia och skapar en offermentalitet, som man ibland låter rättfärdiga vad som helst. Det må vra försåeligt, men det är inte acceptabelt. Det bibliska mönstret är att har man erfarenhet av onda handlingar och förtryck medför det faktiskt ett ökat ansvar att inte begå samma handlingar (2 Mos 22:21, 23:9, 5 Mos 5:15, 15:15, 16:12, 24:18, 24:22)
1. Förintelsen och händelserna i Gaza har ingen med varandra att göra. Det första man måste konstatera är att det som hände för drygt ett halvsekel sedan i och med nazismens utrotningsläger har hänt. Det var fruktansvärt - ett systematiskt industriellt folkmord. Offren för detta är värda att komma ihåg oavsett om de är judar, romer, handikappade, psykiskt sjuka eller homosexuella. Detta är viktigt att komma ihåg för att det inte skall upprepas. Det var ju just detta generaliserande och hopklumpande av människor under olika kategorier som möjliggjorde förintelsen. Mycket av argumentationen kring händelserna i Gaza och dess relation till åminnelsen av förintelsen gör samma ihopklumpning. Men förintelsens offer är lika mycket offer oavsett vad som hänt de senaste veckorna på Gaza. De har faktiskt inte med varandra att göra.
2. Händelserna i Gaza har faktiskt inget med enskilda judar i Sverige eller någon annanstans att göra. Det är så lätt att behandla och bedömaindivider utifrån staters handlande. Vad staten Israel håller på med i Gaza kan inte en enskild människa av judisk härkomst i Sverige eller annorstädes ställas till svar för. Det är detta resonemang som skapar grogrund för antisemitism och alla annan rasism eller diskriminering. Detta gäller i samma grad som jag som kristen år 2009 inte kan ställas till svars för korstågen eller inkvisitionen. Det enda jag kan göra är att erkänna att det var fel och hemskt, men det var inte mitt fel. Jag kan heller inte ställas till svars för de hemskheter som svenska arméer under stormaktstiden utförde nere i Europa unde t.ex. trettioåriga kriget. En tysk idag kan inte ställas till svars för det som skedde under nazitiden och en muslim kan inte med automatik kopplas samman med terrorism och 11 september. Det gäller att inte döma dem som inte har ansvar eller är delaktikga bara därför att de passar in unde en kollektiv beteckning. Tyvärr generaliserar och klumpar vi ihop alltför ofta. Det är så lätt hänt, men det underblåser bara mörka strömningar.
3. Förintelsen får ine rättfärdiga ondska idag. Det finns tyvärr en tendens att i bland i israelisk retorik att använda förintelsen som ursäkt för det egna handlandet. Man använder det egna folkets historia och skapar en offermentalitet, som man ibland låter rättfärdiga vad som helst. Det må vra försåeligt, men det är inte acceptabelt. Det bibliska mönstret är att har man erfarenhet av onda handlingar och förtryck medför det faktiskt ett ökat ansvar att inte begå samma handlingar (2 Mos 22:21, 23:9, 5 Mos 5:15, 15:15, 16:12, 24:18, 24:22)
söndag 25 januari 2009
Vad är sanning och hur finner man den?
I morse presenterade sifo ännu en i raden av opinions undersökningar. Den återgav bl.a. på Dagens hemsida under rubriken "Alliansen tar in på de rödgröna" och på SvD:s heter det: "Alliansen knappar in på de rödgröna". Samtidigt presnterar Dagens Nyheter andra opinionsundersökningar under rubriken: "Opinionstapp för alliansen". . Fram på eftermiddagen korrigerades den här rubriken i överensstämmelse med de båda övriga borgerliga tidningarna: "Alliansen ökar.". Detta ger ju anledning till att fundera kring sanningsbegrepp och objektivitet. Redan 1976 skrev Lars Bergström sin avhandling: Objektivitet - En undersökning av innebörden möjligheten och önskvärdheten av objektivitet i samhällsvetenskapen. (Stockholm, Prisma, 1976.), i vilken han visar på några intressanta saker angående objektiviteten möjligheter eller kanske snarare möjligheter. Han konstaterar bl.a. följande.
1. Värderingsfrihet är omöjlig. Det ofta hävdade idealet att objektivitet är eftersträvansvärt och möjligt i termer av värderingsfrihet visar Bergström att det är faktiskt det rakt motsatta. Värderingar styr våra val, även vetenskapsmannens val av problem han undersöker och de frågor man väljer att ställa och behandla. Samma sak som gäller vetenskapen gäller även, och förmodligen i ännu högre grad, media. Den lilla inledningen om opinionsundersökningar visar med all tydlighet på detta. Media väljer både vad man skall ta upp, vilka frågor man skall ställa och inte minst hur man presenterar och rubriksätter sitt material.
2. Förutsättningslöshet är omöjlig. Det andra som ofta tas upp som ett tecken på objektivitet är förutsättningslös het, att man inte skall ha förutfattade meningar, men faktum är ju att detta inte heller är möjligt. Det är ju de facto så att all kunskap förutsätter den tidigare kunskapen vi besitter. Detta är våra förutsättningar. Att komma förutsättningslöst till något innebär faktisk att förståelse blir omöjlig. Den metod man väljer att möta en fråga innebär genast att man väljer ett perspektiv och en förutsättning. Det viktigaste här är faktiskt inte förutsättningslöshet,utan medvetenhet om sina egna förutsättningar och öppenhet med att visa dem.
3. Intersubjektivitet är inte heller möjlig fullt ut. Detta något krångliga begrepp definierar Bergström som att "forskning skall bedrivas enligt bestämda regler om vilka allmän samstämmighet råder så att två eller fler vetenskapsmän med samma förutsättningar skall kunna uppnå samma resultat när de tillämpar identiska regler. d v s. använder samma metoder. Termen samma förutsättningar inkluderar också - vilket skall understrykas - samma värderingspremisser." Problemet är ju att även om detta är möjligt i teorin, så blir det svårt i en verklighet där ingen situation eller händelse är exakt likadan som en annan, precis som ingen människa är identisk med en annan.
4. Metodologisk objektivitet är kanske möjlig. Inom vetenskapen menar man att metoden måste vara objektiv och det kan den vara om man definierar den som Bergström gör som den metod som är maximalt objektiv, inte hundra procentigt, utan mest i jämförelse med andra. "Men han tycks i alla händelser mena att samhällsvetenskaplig verksamhet är (metodologiskt) objektiv om och endast om den är baserad på en metod som är maximalt objektiv.
Att en metod är maximalt objektiv innebär i sin tur att den är minst lika objektiv som varje alternativ metod. Detta villkor förklarar Rudner på följande sätt: 'När vi påstår att en metod är mer objektiv än en annan, tycks vi mena att den är mer tillförlitlig än en den andra, och den betydelse av 'tillförlitlighet' som då är aktuell tycks kunna satisfieras av följande kriterium. Metod A är mer tillförlitlig än Metod B om och endast om det upprepade användandet av den mindre lätt kan leda till misstag (dvs. mindre sannolikhet för att vi skall fortsätta att tro, eller komma att tro på falska satser). I överensstämmelse med detta kan vi säga att en metod var 'maximalt tillförlitlig' om den, bland alla alternativ, minimerade sannolikheten för misstag i denna mening.'" Med andra ord använd den metod som är bäst och löper minst risk för misslyckande och fel resultat.
5. Objektivitet är möjlig som summan av den bristfälliga objektiviteten. Den kände vetenskapsteoretikern Karl Popper konstaterar:
"Om vetenskaplig objektivitet skulle grundas... på den enskilde vetenskapsmannens opartiskhet eller objektivitet, så finge vi säga adjö till den. På sätt och vis måste vi faktiskt vara mer radikalt skeptiska än kunskapssociologin; ty det råder inget tvivel om att vi alla är underkastade våra egna system av fördomar (eller 'totala ideologier', om man föredrar detta uttryck)... vetenskap och vetenskaplig objektivitet är inte (och kan inte vara) resultatet av en individuell vetenskapsmans försök att vara objektiv, utan av samarbetet mellan många vetenskapsmän."
Poängen med detta resonemang är att vi måste ¨våga vara både öppna och kritiska. Det handlar om att pröva och förstå. Det handlar om att sanningen aldrig kan bli någons privatsak, utan att det faktisk är så att det är tillsammans som vi finner sanningen. Alltför ofta tar vi bara en sida och då är vi stängda och okritiska, men önskar vi komma fram till en objektiv sanning, så finns ingen annan väg att vi tillsammans med andra är öppna och kritiska. Där ligger vår möjlighet att finna. Det är den metod för sanningssökande som fungerar och faktiskt är allmänmänsklig och biblisk (se Ef 3:18). Kunskap skapas tillsammans med andra i relationer. Ibland är det faktiskt så att sanningen finns någonstans mitt emellan... Ibland är det så att jag faktiskt kan ha fel, men vi ha rätt.
Om jag inte vet att jag inte vet, då tror jag att jag vet. Om jag inte vet att jag vet, då tror jag att jag inte vet. (Oz Guiness)
1. Värderingsfrihet är omöjlig. Det ofta hävdade idealet att objektivitet är eftersträvansvärt och möjligt i termer av värderingsfrihet visar Bergström att det är faktiskt det rakt motsatta. Värderingar styr våra val, även vetenskapsmannens val av problem han undersöker och de frågor man väljer att ställa och behandla. Samma sak som gäller vetenskapen gäller även, och förmodligen i ännu högre grad, media. Den lilla inledningen om opinionsundersökningar visar med all tydlighet på detta. Media väljer både vad man skall ta upp, vilka frågor man skall ställa och inte minst hur man presenterar och rubriksätter sitt material.
2. Förutsättningslöshet är omöjlig. Det andra som ofta tas upp som ett tecken på objektivitet är förutsättningslös het, att man inte skall ha förutfattade meningar, men faktum är ju att detta inte heller är möjligt. Det är ju de facto så att all kunskap förutsätter den tidigare kunskapen vi besitter. Detta är våra förutsättningar. Att komma förutsättningslöst till något innebär faktisk att förståelse blir omöjlig. Den metod man väljer att möta en fråga innebär genast att man väljer ett perspektiv och en förutsättning. Det viktigaste här är faktiskt inte förutsättningslöshet,utan medvetenhet om sina egna förutsättningar och öppenhet med att visa dem.
3. Intersubjektivitet är inte heller möjlig fullt ut. Detta något krångliga begrepp definierar Bergström som att "forskning skall bedrivas enligt bestämda regler om vilka allmän samstämmighet råder så att två eller fler vetenskapsmän med samma förutsättningar skall kunna uppnå samma resultat när de tillämpar identiska regler. d v s. använder samma metoder. Termen samma förutsättningar inkluderar också - vilket skall understrykas - samma värderingspremisser." Problemet är ju att även om detta är möjligt i teorin, så blir det svårt i en verklighet där ingen situation eller händelse är exakt likadan som en annan, precis som ingen människa är identisk med en annan.
4. Metodologisk objektivitet är kanske möjlig. Inom vetenskapen menar man att metoden måste vara objektiv och det kan den vara om man definierar den som Bergström gör som den metod som är maximalt objektiv, inte hundra procentigt, utan mest i jämförelse med andra. "Men han tycks i alla händelser mena att samhällsvetenskaplig verksamhet är (metodologiskt) objektiv om och endast om den är baserad på en metod som är maximalt objektiv.
Att en metod är maximalt objektiv innebär i sin tur att den är minst lika objektiv som varje alternativ metod. Detta villkor förklarar Rudner på följande sätt: 'När vi påstår att en metod är mer objektiv än en annan, tycks vi mena att den är mer tillförlitlig än en den andra, och den betydelse av 'tillförlitlighet' som då är aktuell tycks kunna satisfieras av följande kriterium. Metod A är mer tillförlitlig än Metod B om och endast om det upprepade användandet av den mindre lätt kan leda till misstag (dvs. mindre sannolikhet för att vi skall fortsätta att tro, eller komma att tro på falska satser). I överensstämmelse med detta kan vi säga att en metod var 'maximalt tillförlitlig' om den, bland alla alternativ, minimerade sannolikheten för misstag i denna mening.'" Med andra ord använd den metod som är bäst och löper minst risk för misslyckande och fel resultat.
5. Objektivitet är möjlig som summan av den bristfälliga objektiviteten. Den kände vetenskapsteoretikern Karl Popper konstaterar:
"Om vetenskaplig objektivitet skulle grundas... på den enskilde vetenskapsmannens opartiskhet eller objektivitet, så finge vi säga adjö till den. På sätt och vis måste vi faktiskt vara mer radikalt skeptiska än kunskapssociologin; ty det råder inget tvivel om att vi alla är underkastade våra egna system av fördomar (eller 'totala ideologier', om man föredrar detta uttryck)... vetenskap och vetenskaplig objektivitet är inte (och kan inte vara) resultatet av en individuell vetenskapsmans försök att vara objektiv, utan av samarbetet mellan många vetenskapsmän."
Poängen med detta resonemang är att vi måste ¨våga vara både öppna och kritiska. Det handlar om att pröva och förstå. Det handlar om att sanningen aldrig kan bli någons privatsak, utan att det faktisk är så att det är tillsammans som vi finner sanningen. Alltför ofta tar vi bara en sida och då är vi stängda och okritiska, men önskar vi komma fram till en objektiv sanning, så finns ingen annan väg att vi tillsammans med andra är öppna och kritiska. Där ligger vår möjlighet att finna. Det är den metod för sanningssökande som fungerar och faktiskt är allmänmänsklig och biblisk (se Ef 3:18). Kunskap skapas tillsammans med andra i relationer. Ibland är det faktiskt så att sanningen finns någonstans mitt emellan... Ibland är det så att jag faktiskt kan ha fel, men vi ha rätt.
Om jag inte vet att jag inte vet, då tror jag att jag vet. Om jag inte vet att jag vet, då tror jag att jag inte vet. (Oz Guiness)
torsdag 22 januari 2009
Obamas nyckelinsikt!
Barack Obama installerades i förrgår som USA:s 44:de president. I sitt installationstal visade han på en avgörande insikt om förhållandet mellan rättfärdighet och makt. Det finns ideal som man aldrig kan svika bara för att skydda sig själv eller få sin vilja igenom. Rättfärdigheten måste alltid ha första prioritet. Utan att leva upp till idealen kommer man i längden att förlora inflytande och förtroende. Man kan inte leda och påverka bara genom maktspråk, makt förtjänas genom rättfärdighet och makt utan rättfärdighet är terror, oavsett vilka mål man söker uppnå. Obama sa bl.a. följande i installationstalet:
"Vad gäller vårt gemensamma försvar avfärdar vi att det finns ett val mellan vår säkerhet och våra ideal. Grundlagsfäderna, som stod inför risker vi knappt kan föreställa oss, författade ett samhällskontrakt för att säkra rättsstaten och medborgarnas rättigheter, ett samhällskontrakt som fördjupats genom generationers blodsoffer. Dessa ideal lyser fortfarande upp världen och vi tänker inte överge dem av praktiska skäl... De insåg att vår makt inte ensam kan skydda oss, eller ge oss rätten att bete oss som vi vill. I stället insåg de att vår makt har sitt ursprung i vår strävans rättfärdighet, i kraften hos vårt föredöme, i det lugn som ödmjukhet och återhållsamhet inger.
Vi är detta arvs väktare. Genom att ännu en gång vägledas av dessa principer kan vi bemöta de nya hot som kräver ännu större ansträngningar..."
Om detta blir Obamas ledstjärna och inte bara tomma ord har han hittat en av de viktigaste nycklarna till att vara en god ledare. Måtte det bli så att ändamålen aldrig får helga medlen. Världen behöver inte mer maktspråk, men mycket, mycket mer rättfärdighet. Att strävan är ärlig kanske kan skymtas i det faktum att hans första åtgärd som president är att avbryta de märkliga och konstiga rättegångarna på Guantanamo och som nästa steg lova att fängelset skall avvecklas så fort som möjligt, senast inom ett år. Låt oss be att han lyckas förverkliga detta ideal.
Hela talet finns både att höra och se på sr.se återgivet både på svenska och engelska.
Länkar till Dagen 1 2 3 4 5
"Vad gäller vårt gemensamma försvar avfärdar vi att det finns ett val mellan vår säkerhet och våra ideal. Grundlagsfäderna, som stod inför risker vi knappt kan föreställa oss, författade ett samhällskontrakt för att säkra rättsstaten och medborgarnas rättigheter, ett samhällskontrakt som fördjupats genom generationers blodsoffer. Dessa ideal lyser fortfarande upp världen och vi tänker inte överge dem av praktiska skäl... De insåg att vår makt inte ensam kan skydda oss, eller ge oss rätten att bete oss som vi vill. I stället insåg de att vår makt har sitt ursprung i vår strävans rättfärdighet, i kraften hos vårt föredöme, i det lugn som ödmjukhet och återhållsamhet inger.
Vi är detta arvs väktare. Genom att ännu en gång vägledas av dessa principer kan vi bemöta de nya hot som kräver ännu större ansträngningar..."
Om detta blir Obamas ledstjärna och inte bara tomma ord har han hittat en av de viktigaste nycklarna till att vara en god ledare. Måtte det bli så att ändamålen aldrig får helga medlen. Världen behöver inte mer maktspråk, men mycket, mycket mer rättfärdighet. Att strävan är ärlig kanske kan skymtas i det faktum att hans första åtgärd som president är att avbryta de märkliga och konstiga rättegångarna på Guantanamo och som nästa steg lova att fängelset skall avvecklas så fort som möjligt, senast inom ett år. Låt oss be att han lyckas förverkliga detta ideal.
Hela talet finns både att höra och se på sr.se återgivet både på svenska och engelska.
Länkar till Dagen 1 2 3 4 5
söndag 18 januari 2009
Vad är alternativet till dålig religion?
På Svenska Dagbladets debattsida brännpunkt har under de senaste veckorna först en debatt mellan http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_2318099.svd och rektorerna Lars Brandström och Bo Nyberg m.fl. om religionsfrihet och religiösa friskolor. Tidningen Dagen har rapporterat om debatten. I en debattartikel i samma veva hade Professor Kjell O. Lejon och Advokat Rolf Åbjörnsson ett debattinlägg om den intoleranta toleransen. I relation till detta vill jag ge några påståenden.
1. Det finns dålig religion, men all religion är inte dålig. Ett de stora problemen med Ulveus (och hans vapendragare Sturmarks)resoinemang förett religionsfritt samhälle är att de gör fruktansvärda generaliseringar. Deras resonemang verkar vara uppbyggt ungefär så här: 1. Det finns dålig religion, se bara alla konflikter och krig som strids och stridits i Guds namn eller korstågen. 2. Därför är all religion dålig. 3. Därför borde inte religion få finnas.Detta är ju ett resonemang som inte håller vid en logisk analys. Slutsatserna följer inte nödvändigtvis av premissen och utgångspunkten i ett, även om den är sann. Problemet är att det finns dålig och skadlig religion. Det håller nog alla med om, men är aternativet nödvändigtvis att all relgigion är dålig och bör utrotas. Från en kristen utgångspunkt måste vi hålla med om punkt ett i resonemanget. Vi måste erkänna att mä'ngder av brott begåtts i Guds namn, att religion ofta används av makten till att förtrycka. Missbrukad religion också religion med kristna förtecken är dålig religion. All religion utan kärlek, även kristen (se 1 Kor 13), är katstrofal och livsfarlig, förödand och destruktiv. Det är bara att hålla med och skapa alternativ.
2. Alternativet till dålig religion är inte sekularisering utan god religion. Tänk om det är så att alternativet till dålig religion faktiskt inte är sekularisering, utan god religion:
En del människor tror att alternativet till dålig religion är sekularisering, men det stämmer inte. Vi måste ersätta dålig religion med bätre religion - profetisk istället för partilojal, bred och djup istället för smal, och baserad på värderingar i motsats till ideologier. (Jim Wallis)
Det sekualiseringsförespråkarna inte inse att det faktiskt finns god religion. Som så ofta i det sekulariserade Sverige så inser man inte vilka rötter toleransen, jämställdheten, feminisemen m.m. Man är så historielös att man inte inser att det faktiskt är den goda religionen som är rötterna till den tolerans och religionsfrihet man förespråkar. God religion har föändrat världen.
Människan verkar vara obotligt religiös, någon har kallat henne, "det religiösa djuret" och detta innebär att vi är skapta för religion. Den västeuropeiska sekularismen ser ner på resten av världen, på samma sätt som den tidigare gjorde det under kolonialtiden, och menar sig veta bäst och vara mest utvecklad och civilserad, fastän majoriteten av världens befolkning faktiskt är religiösa.
Även de mest sekulariserade staterna i världen såsom den gamla Sovjetunionen skapade en sekulär religiositet och begick i kommunismens namn fruktansvärda illdåd. Nazismen skapade också en religiositet med hyllandet av rasen och det ariska blodet. Alternativiet är inte sekularisering, inte dålig religion, utan god religion. Som Chesterton uttryckte det: När folk slutar tro på något börjar dom tro på vad som helst.
söndag 11 januari 2009
Bygger vi kyrka utifrån breven eller Apostlagärningarna?
I lördags, 2009-01-10, var jag med på ett rundabordssamtal kring missionellt tänkande och praktik (Jag har snott länken från den intressanta bloggen Kolportören) i Stockholm. Spännande människor, tankar och öppna och otvungna samtal om viktiga saker. Massor med intressanta tankar surrar fortfarande i huvudet, men en vill jag dela här. Det var Charles Kridiotis som uttryckte sig ungefär så här: Vi bygger kyrka utifrån breven och inte från Apostlagärningarna!. Han menade att vi vi hämtar vår modell för församlingen och dess liv från brevlitteraturen och inte från berättelserna i Apg, och att i och med det fokuserar vi på problemen i stället för möjligheterna. Och jag tror att det ligger en hel del i det, inte minst i Sverige.
Betoningen blir så stark på profylax att vi förutser och förebygger alla problem så till den grad att vi bakbinder oss själva.. Nästan alla av NT:s brev är skrivna utifrån problemsituationer, faktiska problemsituationer. Paulus och de andra brevförfattarna försöker lösa problem som uppstått, inte i första hand förebygga. Det är klart att man skall förebygga problem så långt det är möjligt, men det måste också vara rimligt. Alla problem går helt enkelt inte att förutse eller förhindra. Svensk kristenhet kanske har blivit en samling trygghetsnarkomaner och trygghet är bra. Men den kan också vara bedräglig. "Allt står väl till" är de falska profeternas ständiga budskap (Jer 6:14, 8:11, Hes 13:10, Mik 3:5). Ibland gör tryggheten och det "sejfa" att vi inte tar några risker eller initiativ. Resultatet blir passivitet.
Det kanske t.o.m. är så att vissa problem är nödvändiga för att församlingen skall bli den gemenskap den är tänkt att vara - Syndarnas samfund. Detta skapar en grogrund för präktighet hos oss, en medelklasskyrka som inte vill bli störd eller genomskådad. Och därmed varken intressant, trovärdig eller närvarande hos människor utanför den egna kretsen.
Kombinationen med det svenska säkerhetstänkande kan förlama den svenska församlingen. Vi svenskar är specialister på säkerhet. Det är bra och inget fel, men det kan kanske i vår mentalitet gå till överdrift så att vi heller backar än tar en risk överhuvudtaget och då blir det farligt. För både kärlek och efterföljelse innebär risk. Dessa båda begrepp som är så centrala i den kristna tron.
Betoningen blir så stark på profylax att vi förutser och förebygger alla problem så till den grad att vi bakbinder oss själva.. Nästan alla av NT:s brev är skrivna utifrån problemsituationer, faktiska problemsituationer. Paulus och de andra brevförfattarna försöker lösa problem som uppstått, inte i första hand förebygga. Det är klart att man skall förebygga problem så långt det är möjligt, men det måste också vara rimligt. Alla problem går helt enkelt inte att förutse eller förhindra. Svensk kristenhet kanske har blivit en samling trygghetsnarkomaner och trygghet är bra. Men den kan också vara bedräglig. "Allt står väl till" är de falska profeternas ständiga budskap (Jer 6:14, 8:11, Hes 13:10, Mik 3:5). Ibland gör tryggheten och det "sejfa" att vi inte tar några risker eller initiativ. Resultatet blir passivitet.
Det kanske t.o.m. är så att vissa problem är nödvändiga för att församlingen skall bli den gemenskap den är tänkt att vara - Syndarnas samfund. Detta skapar en grogrund för präktighet hos oss, en medelklasskyrka som inte vill bli störd eller genomskådad. Och därmed varken intressant, trovärdig eller närvarande hos människor utanför den egna kretsen.
Kombinationen med det svenska säkerhetstänkande kan förlama den svenska församlingen. Vi svenskar är specialister på säkerhet. Det är bra och inget fel, men det kan kanske i vår mentalitet gå till överdrift så att vi heller backar än tar en risk överhuvudtaget och då blir det farligt. För både kärlek och efterföljelse innebär risk. Dessa båda begrepp som är så centrala i den kristna tron.
Borde det varit vi också?
I fredags den 10 januari invigdes Örebro Folkhögskolas nya lokaler i Vivalla centrum.Skolan flyttade in redan i höstas, men först nu är lokalerna färdiga och en invigning hölls på torget med pompa och ståt, sång och musik och med tal av EFK:s missionsdirektor Anders Blåberg, företrädare för Örebro kommun och Öbo, landshövding Rose-Marie Frebran och företrädare för de andra skolorna inom Evangeliska frikyrkan. Det tal som säkert fick de flesta av oss åhörare att lystra till och komma ihåg hölls nog av Örebro Missionskolas (ÖMS)rektor Pekka Mellergård på grund av dess i dessa sammanhang drastiska utgångspunkt. Han utgick från en sångtext av Joakim Thåström med titeln: Fan, fan, det borde varit vi! Poängen med talet var att det var ganska långtgående planer på ett "kärleks-" och "samboförhållande" pågång mellan Örebro folkhögskola och Örebro Missionsskola vid Universitetsområdet i Örebro. Planer som sprack och som jag personligen tror att hela EFK skall vara tacksamma för att de gjorde. Men jag sedan i fredags funderat vidare kring rubriken i Pekka Mellergårds tal och några frågor har väckts.
1. Borde inte hela EFK:s Sverigekontor följa Folkhögskolans exempel? Jag tror som sagt att det är väldigt bra att Örebro Folkhögskola har hamnat i Vivalla av flera skäl, bl.a. för att i Vivalla behövs alla positiva krafter som möjligt, och för att en kristen folkhögskola i den mångkulturella miljön som Vivalla utgör kommer att må bra av att vara i den kontexten. Det finns en mängd andra argument för att placera folkhögskolan där - ett enkelt men ack så viktigt är att det är i en sådan miljö Jesus skulle ha varit. Jesus rörde sig överallt, men framförallt i samhällets marginaler, såsom dagens Vivalla med dess ganska dåliga rykte.
Och i och med detta så måste följdfrågan: Borde inte EFK följa folkhögskolans exempel? När planerna på en byggnation för ÖMS, EFK:s Sverigekontor och Örebro Fhs gick i stöpet kanske det var ett tecken på något större. Tänk om det var en gudomlig vink inte bara till folkhögskolan utan till hela EFK var Han skulle rört sig. Skälen till att EFK har sitt Sverige kontor centralt på Oloaigatan i närheten av stationen är säkert många, men jag tror varken att de egentligen är varken ekonomiska, teologiska eller efterföljelsemässiga och utifrån dessa aspekter borde EFK fundera på om inte en lokalisering i Vivalla för Sverigekontoret vore mycket naturligare än på Olaigatan.
En fritt vald närvaro av ett samfunds huvudkontor i Vivalla skulle vara ett mycket tydligare uttryck för vår Herres karaktär och arbetssätt än den centrala placering kontoret nu har. Jesus brukar inte tycka att bekvämlighetsskäl väger särskilt tungt, inte heller så är synlighetsskälen i det etablerade hans största prioritet. Däremot är den frivilliga närvaron hos de marginaliserade precis hans melodi. Det skulle inte bara vara en ekonomisk vinst för EFK. Jag har inga siffror på hyreskostnaderna i centrala Örebro och i Vivalla, men jag är tämligen övertygad om att Öbo som varit så tillmötesgående när det gäller folkhögskolans etablering i Vivalla, skulle vara lika tillmötesgående om samfundet skulle vilja etablera sitt huvudkontor där. EFK som rörelse skulle må mycket bra av en sådan etablering. Det är jag övertygad om. Även om detta inte skall vara huvudskälet, så skulle det innebära en stark förstärkning av trovärdigheten för ett kristet samfund. Jag tror att de är dags att ställa frågan: Borde inte EFK följa folkhögskolans exempel?
2. Borde Götabrodelen följa Örebroskolans exempel? Skall detta resonemang blir trovärdigt måste faktiskt den del av Örebro Folkhögskola som är Götabro också fundera på sinverksamhets lämpligaste placering. Finns det delar av den verksamhet som sker på Götabro som skulle kunna göras bättre i Vivalla? Ett snabbt svar på frågan utan att ha tänkt färdigt är: Ja, kanske, eller; Ja, troligen. Detta innebär inte att allt skulle fungera bättre i Vivalla och det finns en del fördelar med den avskildhet som finns i och med Götabros placering ute på landet, men det måste nog erkännas att vissa delar skulle nog passa bättre i Vivalla. Men frågan måste ändå ställas: Borde det varit vi också? Det finns säkert en del som tycker detta låter vansinnigt, att såga i sin egen gren, men frågor måste våga ställas annars lever vi i en tankens diktatur och kommer aldrig att komma framåt.
3. Borde jag följa folkhögskolans exempel? Har man ställt fråga ett och två måste man våga ställa fråga tre. Hur är det med mig? Hur gestaltar jag min efterföljelse till Jesus? Här finns bara personliga svar. Ett svar skulle kunna vara Vivalla, men det finns många andra, men frågan måste vi ständigt ställa?
Hur kan den som gör anspråk på att vara en radikal anhängare till Jesu lära uppträda som hade hon aldrig läst sin bergspredikan? (Peter Halldorf)
1. Borde inte hela EFK:s Sverigekontor följa Folkhögskolans exempel? Jag tror som sagt att det är väldigt bra att Örebro Folkhögskola har hamnat i Vivalla av flera skäl, bl.a. för att i Vivalla behövs alla positiva krafter som möjligt, och för att en kristen folkhögskola i den mångkulturella miljön som Vivalla utgör kommer att må bra av att vara i den kontexten. Det finns en mängd andra argument för att placera folkhögskolan där - ett enkelt men ack så viktigt är att det är i en sådan miljö Jesus skulle ha varit. Jesus rörde sig överallt, men framförallt i samhällets marginaler, såsom dagens Vivalla med dess ganska dåliga rykte.
Och i och med detta så måste följdfrågan: Borde inte EFK följa folkhögskolans exempel? När planerna på en byggnation för ÖMS, EFK:s Sverigekontor och Örebro Fhs gick i stöpet kanske det var ett tecken på något större. Tänk om det var en gudomlig vink inte bara till folkhögskolan utan till hela EFK var Han skulle rört sig. Skälen till att EFK har sitt Sverige kontor centralt på Oloaigatan i närheten av stationen är säkert många, men jag tror varken att de egentligen är varken ekonomiska, teologiska eller efterföljelsemässiga och utifrån dessa aspekter borde EFK fundera på om inte en lokalisering i Vivalla för Sverigekontoret vore mycket naturligare än på Olaigatan.
En fritt vald närvaro av ett samfunds huvudkontor i Vivalla skulle vara ett mycket tydligare uttryck för vår Herres karaktär och arbetssätt än den centrala placering kontoret nu har. Jesus brukar inte tycka att bekvämlighetsskäl väger särskilt tungt, inte heller så är synlighetsskälen i det etablerade hans största prioritet. Däremot är den frivilliga närvaron hos de marginaliserade precis hans melodi. Det skulle inte bara vara en ekonomisk vinst för EFK. Jag har inga siffror på hyreskostnaderna i centrala Örebro och i Vivalla, men jag är tämligen övertygad om att Öbo som varit så tillmötesgående när det gäller folkhögskolans etablering i Vivalla, skulle vara lika tillmötesgående om samfundet skulle vilja etablera sitt huvudkontor där. EFK som rörelse skulle må mycket bra av en sådan etablering. Det är jag övertygad om. Även om detta inte skall vara huvudskälet, så skulle det innebära en stark förstärkning av trovärdigheten för ett kristet samfund. Jag tror att de är dags att ställa frågan: Borde inte EFK följa folkhögskolans exempel?
2. Borde Götabrodelen följa Örebroskolans exempel? Skall detta resonemang blir trovärdigt måste faktiskt den del av Örebro Folkhögskola som är Götabro också fundera på sinverksamhets lämpligaste placering. Finns det delar av den verksamhet som sker på Götabro som skulle kunna göras bättre i Vivalla? Ett snabbt svar på frågan utan att ha tänkt färdigt är: Ja, kanske, eller; Ja, troligen. Detta innebär inte att allt skulle fungera bättre i Vivalla och det finns en del fördelar med den avskildhet som finns i och med Götabros placering ute på landet, men det måste nog erkännas att vissa delar skulle nog passa bättre i Vivalla. Men frågan måste ändå ställas: Borde det varit vi också? Det finns säkert en del som tycker detta låter vansinnigt, att såga i sin egen gren, men frågor måste våga ställas annars lever vi i en tankens diktatur och kommer aldrig att komma framåt.
3. Borde jag följa folkhögskolans exempel? Har man ställt fråga ett och två måste man våga ställa fråga tre. Hur är det med mig? Hur gestaltar jag min efterföljelse till Jesus? Här finns bara personliga svar. Ett svar skulle kunna vara Vivalla, men det finns många andra, men frågan måste vi ständigt ställa?
Hur kan den som gör anspråk på att vara en radikal anhängare till Jesu lära uppträda som hade hon aldrig läst sin bergspredikan? (Peter Halldorf)
söndag 4 januari 2009
Jesus på Expressen debattsida!!!
Idag finns ett riktigt intressant inlägg av den 22 åriga Clara Kidström på Expressen debatt om Jesu roll i skolan. Klokt och insiktsfullt både om den kristna trons roll, svenska skolan och objektiviteten. Sedan är det ju intressant att det finns på Expressens sidan 4: debatt.
Det har visat sig vara en myt att vetenskapen är värderingsfri. (Owe Wikström)
Det har visat sig vara en myt att vetenskapen är värderingsfri. (Owe Wikström)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
