Hederskulturen ett mångfascetterat problem

Tidningen Dagen återberättar om ett av SVT:s Rapports reportage som handlade om hederskulturen I Stockholm och hur det berör tonåringar. Bara i Stockholm skulle det kunna röra sig om över 4000 tonåringar som känner sig begränsade av föräldrarnas hederskultur. Detta blir ett enormt problem ur flera aspekter.

1. Vad är hederskultur? Frågan är berättigad att ställa. Därför att det är lätt hänt att alla kulturer och alla som inte förespråkar en fullståndigt fri sexualitet betecknas eller åtminstone likställs med en hederskultur. En verklig hederskultur kan aldrig försvaras, därför att den kränker människor på ett eller annat sätt. Nu är det ju så att även kränkningsbegreppet är svårt och har devalverats. Vi kan med Ann Heberlein konstatera: Människor »känner« sig kränkta - men det räcker inte för att något ska betraktas som en kränkning. En Kränkning är när en människas mänsklighet skändas, när hon hindras från att vara den värdefulla och fria människa hon skapats till att vara. Problemet med hederskulturen är att den tillåter och t.o.m. kräver kränkningar av individen för att den inte själv skall känna sig kränkt. Kollektivet kränker individen inte för individens bästa (vilket den självklart skulle hävda),utan för att skydda sitt eget. Detta kan aldrig vara uttryck för kärlek, därför att kärleken, även om den sätter gränser, inte kränker en människas rätt att välja bort den. Hederskulturen ger inte denna frihet. Den är beredd att använda vilka medel som helst för att skydda den egna gruppen, ibland den yttersta av kränkningar - att ta en människas liv för att få bort den skam hon (för det är ju tyvärr oftast en hon som anses ha skadad gruppens heder) har åsamkats kollektivet.

2. VAr går gränsen för föräldrars ansvar? I en hederskultur har föräldrarna makten över sina barn och inte bara föräldrarna, utan även släkten i stort över individen. Men detta innebär ju inte att inte föräldrar har rätt att sätta gränser och har ett ansvar för sina barn. Det är ju så att vi i vårt samhälle faktiskt inte behöver ett mindre föräldraansvar och -engagemang. Vi behöver i stort inte mindre av vuxenomsorg och att vuxna "lägger sig i" och vet vad deras tonåringar gör. Vi behöver ju ett en större vuxennärvaro i våra tonåringars liv. Den verkliga hederskulturen måste motarbetas och bekämpas med alla medel. Därom får det inte finnas minsta tvekan, men de får inte leda till att föräldrar faktisk inte får ha åsikter om hur deras barn lever. Risken finns att kritik omöjliggörs i kränkningarnas namn. En kränkning förstör medan kritik - även sådan som svider - i förlängningen leder till förändring (Ann Heberlein). Var går gränserna för när föräldrarnas kärlek och engagemang? När övergår deras omsorg att blir kränkande? Hur skapar vi möjligheter till ett engagerat och ansvarstagande föräldraskap? Skall man kunna ta sitt ansvar måste man också ha vissa rättigheter att lägga sig i.

3. Hur skall vi hantera de kulturella olikheterna? Bara för att man inte delar en kulturs eller religions värderingar betyder det inte att den måste ha fel. Debatten om hederskultur får lätt en slagsida i att alla som inte delar den politiskt korrekta synen har fel och att deras åsikter därför är skadliga. Vissa kulturer eller delar av kulturer, såsom hederskulturen, är direkt destruktiva och kränkande och dessa kan inte accepteras, men en del andra företeelser är helt enkelt bara annorlunda. När statistiken om hederskultur kommer upp till ytan blir det lätt så att man skall tvinga fram saker och argumentens resultat blir att alla skall tycka likadant. Inte minst gäller det den Svenska skolan, där alla undantag på grund av religion och kultur blir omöjliga. Allt måste passa in i den svenska diskursen, det svenska rådande tolkningsmönstret. Risken är att för att förhindra ett förtryck skapar man ett annat. Det måste finnas nyanser och olika lösningar. Likriktning är aldrig lösningen på pluralismens problem. Även om det verkar vara den enklaste och självklara lösningen.

Länkar: SR Ekot: läs 1 läs 2, lyssna 1, lyssna 2
SVT
DN
Newsmill
SvD
Aftonbladet 1, 2