Passion Church blir Hillsong Stockholm!?

Man skall väl aldrig börja en text eller ett tal med en ursäkt, men för att inte missuppfattas blir jag tvungen till det. Jag vet väldigt litet både om Passion Church i Stockholm och jag har inte jättemycket kunskap om Hillsong heller, men egentligen är det inte dem som detta inlägg handlar om. Jag välsignar båda. De är mina bröder och systrar i Kristus. Jag har inget emot dem överhuvudtaget, utan önskar dem lycka till och framgång i att sprida Guds rike (Hillsong har ju bevisligen lyckats ganska bra i Australien och runt om i världen). Nog med detta förklarande urskuldande, men det är ärligt menat. Namnbytet som skedde i dag, och som Dagen rapporterar om, har ändå satt igång mina tankar kring denna företeelse. Här följer några reflektioner kring riskerna med att välja ett internationellt känt kristet namn.

1. Risken är att man får en "stulen" tillväxt. När man väljer att kalla församlingen, i detta fallet Hillsong, efter något internationellt känt sammanhang, så löper man risken att få en församlingstillväxt som till största delen är på andra församlingars bekostnad. egentligen är det fel att tala om att man stjäl medlemmar från andra församlingar - människor väljer ju själva. Att vi behöver nystartade församlingar råder det ingen tvekan om, men poängen är inte att bli så stora som möjligt, utan att bli så fungerande och "effektiva" (ännu ett hemskt ord, men jag hittar inget bättre) att Guds rike sprids, människor lär känna Jesus och blir efterföljare till Honom. Den "stulna" tillväxten gör lätt att man får en fokusförflyttning, då medlemmarna kommer till församlingen för sin egen skull och inte för världens. Man kommer för att få sina egna behov tillfredsställda och inte för att möta omvärldens.

2. Risken att vädja till fel motiv. Genom att välja namnet Hillsong, eller vilket annat "innenamn" som helst, så är risken uppenbar att man vädjar man till människans kött. Vi har en längtan att vara med där det händer och ett sådant namns som Hillsong kommer att dra en mängd unga människor till sig, inte för att det är rätt, utan för att det är häftigt. De kända namnen betyder ju inget för den icke-troende, den som församlingen har till huvuduppgift att betjäna och nå, utan bara den som känner till vad som är inne eller framgångsrikt inom den kristna världen just nu. Risken är uppenbar att det blir felaktiga motiv som styr unga människors val.

3. Risken att man inte blir en svensk inkarnation. Influenser utifrån behöver vi ständigt och vi behöver vara öppna för dem. Samtidigt finns det en risk att man tar ett helt koncept någon annastans ifrån och det aldrig blir en del av kulturen där det skall placderas. Exemplen är många inom kyrkohistorien på hur man tagit något från en kultursfär och placerat det i en helt annan, och resultatet har inte blivit särskilt lyckat. Det gäller både västerländsk mission i övriga världen och olika modetrender inom kristenheten som dimpt ner fräsmst från USA. Genom att välja ett namn eller koncept från en annan kultur, så måste man vara oerhört medveten om risken att detta aldrig blir en äkta inkarnation av Jesus i den egna kulturen. Det är ju det som är evangeliets fantastiska felexibilitet, att just kunna inkultiveras i varje specifik kultur i hela världen. Frestelsen är alltid stark att ta en form som funkar i ett sammanhang rakt av in i ett annat, men det är inte evangeliets väsen.

4. Risken att det goda faktiskt påverkar mindre än det gjorde tidigare. När man skapar sin egen församling med ett speciellt epitet kopplat till en företeelse som är god, så är faktiskt risken uppenbar att det goda som finns begränsas i stället för förmeras. Genom att man så att säga institutionaliserar något gott så är risken uppenbar att man också vill hålla det för sig själv, i stället för att det får påverka hela kristenheten. Även här finns det ett antal exempel i kyrkohistorien, ett ganska sent på den svenska kyrkokartan är väl Vinyard, som påverkade mer och hade ett kraftigare genomslag innan man började starta egna församlingar i Sverige.

5. Risken för ett "företagstänkande". Genom att knyta sig till ett varumärke, så tänker hamnar man väldigt lätt i någon form av koncerntänkande. Man tillhör och har ansvar inte först och främst mot människorna runt omkring, utan mot något större långt borta. Behovet i Sverige är inte av ännu ett samfund, utan av fler församlingar som möter människor där de befinner sig. Likheterna mellan Vinyard och Hillsong känns slående. "Huvudkontoret" ligger någonstans långt borta och vill man använda varumärket kommer man att bli tvungen att anpasa sig till koncernens bästa. Församlingen måste få vara fri. Fri at fatta isna egna beslut, fri att nätverka, fri att välja sin väg i sitt sammanhang. Församlingen måste få vara sig själv...

Dagen 09-02-03