Går det att vara balanserad i fråga om Mellanösternknflikten?

Mellanösternkonflikten berör och upprör. Den är ständigt aktuell i massmedia. Bara den här helgen så har Dagen tre olika artiklar eller inlägg kring frågan, men en massa blogginlägg som följd. Det handlar dels om efterdyningarna till den inställda samlingen till minne av Förintelsen i Luleå,där nu kristna företrädare samlats i Haparanda för att samtala om saken, dels om att Israel kräver att en kidnappad soldat friges och slutligen ha Örebro Missionsskolas rektor Pekka Mellergård en debattartikel om hur vi som kristna förhåller oss till konflikten i Gaza, människors lidande och de bibliska profetiorna. Jag har här på bloggen kommenterat Mellanösternkonflikten vid några tillfällen, bl.a. om hur den dagsaktuella situationen blandas ihop med Förintelsen, antisemitism och ibland får rättfärdiga Israels handlande (länk) och om på vilken sida Jesus står på i denna konflikt (länk). Konflikten verkar olöslig och i vart fall är inte lösningen militär. Jag tycker att Pekkas hållning är sund och vill stryka under några saker för ett sund kristet förhållningssätt.

1. Mellanösternkonflikten måste relateras till Jesus Kristus. Som alla andra ställningstaganden utifrån ett kristet perspektiv måste också denna fråga ta sin utgångspunkt i Jesus Kristus. Och som jag skrivit i ett tidigare inlägg står alltid Jesus på offrens sida, oavsett vilken sida dessa offer finns på. Utifrån ett kristet perspektiv måste man låta sitt hjärta formas efter Jesus hjärta för de utsatta, behövande, oskyldigt lidande, svaga o.s.v. Jesus Kristus är kärleken personifierad och inkarnerad. Hän grät med de gråtande lidande människorna. Han dog med den döende mänskligheten. Han förkunnade att vi skall älska fienderna. Det är i Honom och i Hans person vi måste ta vår utgångspunkt i varje ställningstagande i livet. Så fort vi lämnar detta som vår utgångspunkt, s kommer vi att hamna fel och vårt perspektiv blir snedvridet. Jesus kommer och förespråkar ett rike av oändlig förlåtelse (77-faldig enligt Matt 18:22) och i och med detta ett upphävande av den oproportionerliga hämndens handlingsätt (som enligt 1 Mos 4:24 personifieras av Lemeks 77-faldiga hämnd)som kännetecknat mänsklighetens historia. Jesus inför ett revolutionerande nytt förhållningssätt till konflikter och konflikthantering. Nåden och kärleken regerar.

Jesus Kristus beskrivs också som Sanningen personifierad och i absolut bemärkelse (Joh 14:8). Återigen finns det en kontrast till ondskan som ständigt beskrivs i termer av lögn. Det måste betyda att all verklig sanning är Hans sanning. Det måste betyda att vi aldrig får rädas sanningen, aldrig får frisera sanningen när den inte passar oss. Ondska måste benämnas som ondska oavsett vem som begår den, orättfärdigheter likaså. I kristen debatt om Mellanösterkonflikten hamnar man lätt i att man tar ställning för ena eller andra sidan så oförbehållslöst att sanningen faktiskt kommer i kläm. Man vill inte ta till sig sanningar som inte passar in och det gäller faktiskt båda sidor. Men jag vill hävda att en delsanning som görs till en helsanning ofta blir till en lögn. Vågar vi inte se alla sanningar så kommer vi att förvandlas till verklighetsfrånvända lögnare.

2. De bibliska profetiorna måste relateras till Jesus Kristus. Den nytestamentliga profettolkningen är oerhört kristocentrisk. När NT:s författare läser sitt GT, så är det med Jesus Kristus för ögonen. Denna tolkningsmetod borde nog vara det som kännetecknar vår läsning av GT också. Det kanske inte alltid stämmer med de tokningsprinciper som vi lär t (inklusive mig), men skall vi på något sätt kunna förhålla oss till de gammaltestamentliga profetiorna måste vi göra som Jesus själv. Han sätter sig i centrum för dess uppfyllelse. Den kristna eskatologin måste vara kristologisk och kan inte vara annat. Jesus sa: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. (Matt 5:17) och Paulus metod är den samma: Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära (2 Kor 1:20). Det är Jesus Kristus och vad Han är och har gjort som är historiens tolkningsnyckel och därmed också tolkningsnyckeln till GT:s profetiska texter.

3. Det enda sättet till en balanserad hållning är både och, inte antingen eller. Jag tror inte det går att finna balans i Mellanösternfrågan om det med balans menas någon form av ren intellektualism och känslokyla. Vi måste låta oss beröras av det som händer. Vi kan inte bara vara kyligt analytiska, utan måste även vara berörda av det som händer människor på båda sidor.

Balans förvandlas lätt till likgiltighet, till ett förhållningssätt som kännetecknas av ett stort mått av lagom (lagom är i vissa sammanhang ett fantastiskt ord och förhållningssätt), där det inte blir någotdera, istället för både och. Jag tror ibland att ända sättet att finna balans är att balansera med hjälp av ytterligheter, ett både också, inte ett antingen eller; inte ett heller ett ingendera.

På Götabro planerar vi för under vår bibelskola Apollos v. 20, att få till en kvällsamling, öppen för alla intresserade, där vi tänker våga ta upp i denna fråga. Vi tänker våga ta i frågan om Mellanösternkonflikten och svara på frågor som i rubriken: "Går det att vara balanserad i fråga om Mellanösternknflikten?" och "Var finns Gud i Gaza?" Kanske gör vi oss till ovänner med alla, men frågan är så viktig att vi känner att vi måste försöka, för en delsanning som görs till en helsanning blir så lätt en lögn! Eller hur?