Gårdagens stora svenska nyhet var att Kronprinsessan Victoria förlovade sig med Daniel Westling. Alla medier uppmärksammade detta stort under gårdagen. Rapport förlängdes t.ex. med en halvtimme föratt belysa händelsen. Hovet hade tidigare på dagen presenterat en video på sin hemsida, som snabbt hamnade på Youtube. Victoria och Daniel gav sedan en egen presskonferens vid 17-tiden, där de berättade om sin kärlek.
Hela regering kallades till konseljen och både kungen och regeringen gav sitt samtycke till förlovningen för att det konstitutionella skulle uppfyllas. Det sistnämnda kan ju kännas litet 1800-tal. Men i hela den här historien finns det några saker som är värda att lägga märke till. Några saker om kärleken, som är viktiga att se och där Victoria och Daniel faktiskt är ett föredöme.
1. Kärleken måste innefatta vänskap och inte bara passion. I en tid när kärlek blivit synonymt med sexuell passion, så är det intressant att se i vilka termer som Daniel och Victoria beskriver sin kärlek. Betoningen ligger på en vänskap, som vuxit till kärlek. Detta sätt att beskriva sin relation är långt ifrån de lösningar som finns i veckotidningarnas relationsspalter och kvällstidningarnas fredagsbilagor. Kärlek är mer än passion. Det är passion, men måste vara mer än så. Förälskelsen betonar den stormande åtrån, viljan att äga, men kärleken är större än så, den innefattar vänskap. Både Daniel och Victoria betonar tryggheten i relationen. Passionen är spännande, men inte särskilt trygg. Spänningen behöver balanseras upp av en vänskap som skapar trygghet. I hovets video tilltalar Victoria det svenska folket och pekar på den förändring, som tryggheten i kärleken och vänskapen har givit henne de senaste åren. Det är sant som Ebert Hubbard sagt: "Den är din vän som vet allt om dig och ändå tycker om dig." Detta ger den trygghet som kan skapa långsiktiga relationer.
2. Kärleken har inte bråttom. Daniel och Victoria har varit tillsammans länge - 7 år. I intervjuerna betonar de att de behövde den tiden. Ofta tror vi att de är så bråttom, att tillfället skall glida oss ur handen, men kärleken är faktiskt långsam till sitt väsen, därför att den är långsiktig. Den vill vara ständigt växande och därför funkar den inte tillsammans med stress. Att ge varandra tid är kärlekens väsen. I de snabba beslutens tid är dessa 7 år faktiskt sköna att se. I Daniels och Victorias ord kan man inläsa en kärlek som är långsiktig. Det kan av vissa ses som gammalmodigt, men blir ju istället ett fräscht ställningstagande i de snabba stressade beslutens tid. Det är också i långsiktigheten kärleken hör hemma. Kärleken finns i nuet, men sträcker sig framåt tillsammans. Det finns i Victorias ord om att bilda familj en långsiktighet som är sund. Man har tid och inte bråttom, för man tänker dela resten av sitt liv. I Daniels humoristiska ord om att möjligheten till att begå felsteg finns samma insikt, men med glimten i ögat.
3. Kärleken är uppoffrande. Varje verklig kärlek är fokuserad på den andres behov. I en tid när relationer ofta beskrivs i självförverkligandets och egocentreringens termer är det befriande och höra hur Daniel Westling faktiskt säger att hans uppgift blir att stötta Victoria i den uppgift som hon har för Sverige. Detta påstående bryter med det individualistiska synsätt som präglar så mycket av det vi gör. Här hamnar den andre i centrum och inte bara det också de andra - vi andra svenskar som utgör Sverige. Kärlek och plikt är faktiskt inte motsatser. Ordet plikt sätts idag upp i motsats till lust, och det som görs av plikt är suspekt och konstigt och detsamma som oärligt. Men plikt är faktiskt att göra saker som är rätta, just därför att man valt och vill göra dem. Kärleken är starka känslor men också ett val och därför blir faktiskt sann kärlek en plikt - ett uppoffrandets val, som faktiskt inte heller står i motsats till lusten. Att avstå från något frivilligt är inte modert, men det är vackert och det är nödvändigt om kärleken skall regera och växa.
Den sätt som Daniel och Victoria talar om sin kärlek är värt att lägga märke till. Kanske är det i vår tid rent av revolutionerande. Och när de sitter där behöver man ju inte tvivla på att de faktisk älskar varandra. Det känns som det finns goda förutsättningar till ett gott äktenskap!
"Sann kärlek leder ofrånkomligt till total överlåtelse." (Wilfrid Stinissen)
Dagen länkar 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
onsdag 25 februari 2009
tisdag 17 februari 2009
Svenskarna och religionen.
Ännu en undersökning har presenterats som visar på svenskarnas sekularisering. I den undersökning som Gallup gjort och som Dagen presenterar hamnar Sverige näst sist i en liga där betydelsen av religion mätts. Bara Estland ligger lägre av de 142 undersökta länderna. Elisabeth Sandlund kommenterar den även på Dagens ledarblogg. Att Sverige är sekulariserat på många områden är sant, men problemet är inte att Sverige inte är ett "kristet land" längre (frågan är om det någonsin har varit det), utan de utmaningar det faktiskt innebär för oss som kristna i Sverige. Är det idealet om "ett kristet land" som vi vill återskapa kommer vi aldrig att lyckas. Jag tror att det är en myt som vi måste avskaffa och sluta omhulda, därför att vi försöker återskapa något som inte funnits (och då är det svårt att återskapa) och i den mån det funnits faktiskt varit förtryckande. Försöker vi återskapa detta kommer vi att lägga resurser och ansträngningar helt fel. Tänk om den svenska sekulariserade attityden till religionen är sund med tanke på alternativen?
Några tankar kring hur man kan tänka kring den här situationen.
1. Det faktum att människor inte ger religionen stort utrymme i sitt liv betyder inte att de inte har behov eller är religiöst intresserade. Att människor i Sverige set religionen som mindre betydelsefull än i andra länder kan ju bero på att de religiösa alternativen faktiskt är för dåliga, inte på att människor inte har existentiella behov. Frågan är var problemet ligger hos den sekulariserade svensken eller hos oss kristna, svensk kristenhet, kyrkan och frikyrkan, eller hur nu vi vill definiera oss. Tänk om det är så att vi misslyckats med att presentera ett vettigt religiöst alternativ till den bild som presenterats i media.
2. Kristen tro måste vara relevant, reell, relationell, rättfärdig och revolutionär. En anledning till att svenskarnas brist på intresse för religion är att den inte vekar relevant för dem. Vad spelar tron för roll för vardagslivet och dess frågor? Kristen tro är ett helhetsliv. Den borde genomsyra varje del och ha saker att säga på varje område. Den borde vara verklig och reell. Vi borde leva som om Jesus faktiskt var verklig och reell. Den måste vara ett alternativ och inte bara ett tillägg. Även om vi ibland både anklagas för skenhelighet och dömande attityder, så är kristen tro ett revolutionärt alternativ. Men den är inte moralism, därför att den fungerar bara relationellt. Det är bara i de trovärdiga, nära kärleksfulla relationerna som den kan existera och spridas vidare. Kyrkan är ingen byggnad, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, utan en gemenskap av människor som följer Jesus Kristus, delar livet och betjänar världen. Denna relationella och missionella aspekt gör församlingen till det den är. Det är också denna aspekt som undanröjer alla missuppfattningar och fördomar som finns om kristen tro. Det är i mötet med människor som Jesus är mest närvarande. Vi behöver få ihop de två världarna av andligt och materiellt, heligt och sekulärt, naturligt och övernaturligt och låta allt finnas mitt i vår vardag. Vi kanske behöver göra oss av med vår egen sekularisering av vår vardagsliv. Då kanske svenskarnas inställning till religion kan förändras.
3. Alternativen finns nog inte i USA. Vi behöver inspiration utifrån. Vi behöver all hjälp vi kan få, men undersökningen visar att situationen i USA är en helt annan än den i Sverige. I USA är religion viktig, det göra att lösningarna därifrån kanske inte alltid funkar i vårt kulturella sammanhang. Man börjar ju alltid där man befinner sig och om start- och utgångspunkterna är annorlunda, så blir det ibland märkligt att vi tar efter så mycket från just USA, när förhållandet till religion är så annorlunda. Med detta sagt så betyder det inte att det inte finns goda impulser från USA, men de går aldrig att ta rakt av och läget är ett annat, vilket gör det oerhört svårt att överföra in i ett svenskt sammanhang.
"Hur många människor blir avskräckta från Vägen, radikalt och för all framtid, av mötet med kristna som är okänsliga, stela, oåtkomliga, tråkiga, fanatiska och otillfredsställda? Ändå finns det sådana kristna överallt, och det de saknar är den helhet och fullhet som springer fram ur den väl balanserade livskraften och friheten i Guds kärleksliv... Felaktiga andliga tolkningar och tillämpningar av det här ligger bakom många människors bedrövelse och uppror mot Gud." (Dallas Willard)
Några tankar kring hur man kan tänka kring den här situationen.
1. Det faktum att människor inte ger religionen stort utrymme i sitt liv betyder inte att de inte har behov eller är religiöst intresserade. Att människor i Sverige set religionen som mindre betydelsefull än i andra länder kan ju bero på att de religiösa alternativen faktiskt är för dåliga, inte på att människor inte har existentiella behov. Frågan är var problemet ligger hos den sekulariserade svensken eller hos oss kristna, svensk kristenhet, kyrkan och frikyrkan, eller hur nu vi vill definiera oss. Tänk om det är så att vi misslyckats med att presentera ett vettigt religiöst alternativ till den bild som presenterats i media.
2. Kristen tro måste vara relevant, reell, relationell, rättfärdig och revolutionär. En anledning till att svenskarnas brist på intresse för religion är att den inte vekar relevant för dem. Vad spelar tron för roll för vardagslivet och dess frågor? Kristen tro är ett helhetsliv. Den borde genomsyra varje del och ha saker att säga på varje område. Den borde vara verklig och reell. Vi borde leva som om Jesus faktiskt var verklig och reell. Den måste vara ett alternativ och inte bara ett tillägg. Även om vi ibland både anklagas för skenhelighet och dömande attityder, så är kristen tro ett revolutionärt alternativ. Men den är inte moralism, därför att den fungerar bara relationellt. Det är bara i de trovärdiga, nära kärleksfulla relationerna som den kan existera och spridas vidare. Kyrkan är ingen byggnad, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, utan en gemenskap av människor som följer Jesus Kristus, delar livet och betjänar världen. Denna relationella och missionella aspekt gör församlingen till det den är. Det är också denna aspekt som undanröjer alla missuppfattningar och fördomar som finns om kristen tro. Det är i mötet med människor som Jesus är mest närvarande. Vi behöver få ihop de två världarna av andligt och materiellt, heligt och sekulärt, naturligt och övernaturligt och låta allt finnas mitt i vår vardag. Vi kanske behöver göra oss av med vår egen sekularisering av vår vardagsliv. Då kanske svenskarnas inställning till religion kan förändras.
3. Alternativen finns nog inte i USA. Vi behöver inspiration utifrån. Vi behöver all hjälp vi kan få, men undersökningen visar att situationen i USA är en helt annan än den i Sverige. I USA är religion viktig, det göra att lösningarna därifrån kanske inte alltid funkar i vårt kulturella sammanhang. Man börjar ju alltid där man befinner sig och om start- och utgångspunkterna är annorlunda, så blir det ibland märkligt att vi tar efter så mycket från just USA, när förhållandet till religion är så annorlunda. Med detta sagt så betyder det inte att det inte finns goda impulser från USA, men de går aldrig att ta rakt av och läget är ett annat, vilket gör det oerhört svårt att överföra in i ett svenskt sammanhang.
"Hur många människor blir avskräckta från Vägen, radikalt och för all framtid, av mötet med kristna som är okänsliga, stela, oåtkomliga, tråkiga, fanatiska och otillfredsställda? Ändå finns det sådana kristna överallt, och det de saknar är den helhet och fullhet som springer fram ur den väl balanserade livskraften och friheten i Guds kärleksliv... Felaktiga andliga tolkningar och tillämpningar av det här ligger bakom många människors bedrövelse och uppror mot Gud." (Dallas Willard)
söndag 15 februari 2009
Går det att vara balanserad i fråga om Mellanösternknflikten?
Mellanösternkonflikten berör och upprör. Den är ständigt aktuell i massmedia. Bara den här helgen så har Dagen tre olika artiklar eller inlägg kring frågan, men en massa blogginlägg som följd. Det handlar dels om efterdyningarna till den inställda samlingen till minne av Förintelsen i Luleå,där nu kristna företrädare samlats i Haparanda för att samtala om saken, dels om att Israel kräver att en kidnappad soldat friges och slutligen ha Örebro Missionsskolas rektor Pekka Mellergård en debattartikel om hur vi som kristna förhåller oss till konflikten i Gaza, människors lidande och de bibliska profetiorna. Jag har här på bloggen kommenterat Mellanösternkonflikten vid några tillfällen, bl.a. om hur den dagsaktuella situationen blandas ihop med Förintelsen, antisemitism och ibland får rättfärdiga Israels handlande (länk) och om på vilken sida Jesus står på i denna konflikt (länk). Konflikten verkar olöslig och i vart fall är inte lösningen militär. Jag tycker att Pekkas hållning är sund och vill stryka under några saker för ett sund kristet förhållningssätt.
1. Mellanösternkonflikten måste relateras till Jesus Kristus. Som alla andra ställningstaganden utifrån ett kristet perspektiv måste också denna fråga ta sin utgångspunkt i Jesus Kristus. Och som jag skrivit i ett tidigare inlägg står alltid Jesus på offrens sida, oavsett vilken sida dessa offer finns på. Utifrån ett kristet perspektiv måste man låta sitt hjärta formas efter Jesus hjärta för de utsatta, behövande, oskyldigt lidande, svaga o.s.v. Jesus Kristus är kärleken personifierad och inkarnerad. Hän grät med de gråtande lidande människorna. Han dog med den döende mänskligheten. Han förkunnade att vi skall älska fienderna. Det är i Honom och i Hans person vi måste ta vår utgångspunkt i varje ställningstagande i livet. Så fort vi lämnar detta som vår utgångspunkt, s kommer vi att hamna fel och vårt perspektiv blir snedvridet. Jesus kommer och förespråkar ett rike av oändlig förlåtelse (77-faldig enligt Matt 18:22) och i och med detta ett upphävande av den oproportionerliga hämndens handlingsätt (som enligt 1 Mos 4:24 personifieras av Lemeks 77-faldiga hämnd)som kännetecknat mänsklighetens historia. Jesus inför ett revolutionerande nytt förhållningssätt till konflikter och konflikthantering. Nåden och kärleken regerar.
Jesus Kristus beskrivs också som Sanningen personifierad och i absolut bemärkelse (Joh 14:8). Återigen finns det en kontrast till ondskan som ständigt beskrivs i termer av lögn. Det måste betyda att all verklig sanning är Hans sanning. Det måste betyda att vi aldrig får rädas sanningen, aldrig får frisera sanningen när den inte passar oss. Ondska måste benämnas som ondska oavsett vem som begår den, orättfärdigheter likaså. I kristen debatt om Mellanösterkonflikten hamnar man lätt i att man tar ställning för ena eller andra sidan så oförbehållslöst att sanningen faktiskt kommer i kläm. Man vill inte ta till sig sanningar som inte passar in och det gäller faktiskt båda sidor. Men jag vill hävda att en delsanning som görs till en helsanning ofta blir till en lögn. Vågar vi inte se alla sanningar så kommer vi att förvandlas till verklighetsfrånvända lögnare.
2. De bibliska profetiorna måste relateras till Jesus Kristus. Den nytestamentliga profettolkningen är oerhört kristocentrisk. När NT:s författare läser sitt GT, så är det med Jesus Kristus för ögonen. Denna tolkningsmetod borde nog vara det som kännetecknar vår läsning av GT också. Det kanske inte alltid stämmer med de tokningsprinciper som vi lär t (inklusive mig), men skall vi på något sätt kunna förhålla oss till de gammaltestamentliga profetiorna måste vi göra som Jesus själv. Han sätter sig i centrum för dess uppfyllelse. Den kristna eskatologin måste vara kristologisk och kan inte vara annat. Jesus sa: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. (Matt 5:17) och Paulus metod är den samma: Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära (2 Kor 1:20). Det är Jesus Kristus och vad Han är och har gjort som är historiens tolkningsnyckel och därmed också tolkningsnyckeln till GT:s profetiska texter.
3. Det enda sättet till en balanserad hållning är både och, inte antingen eller. Jag tror inte det går att finna balans i Mellanösternfrågan om det med balans menas någon form av ren intellektualism och känslokyla. Vi måste låta oss beröras av det som händer. Vi kan inte bara vara kyligt analytiska, utan måste även vara berörda av det som händer människor på båda sidor.
Balans förvandlas lätt till likgiltighet, till ett förhållningssätt som kännetecknas av ett stort mått av lagom (lagom är i vissa sammanhang ett fantastiskt ord och förhållningssätt), där det inte blir någotdera, istället för både och. Jag tror ibland att ända sättet att finna balans är att balansera med hjälp av ytterligheter, ett både också, inte ett antingen eller; inte ett heller ett ingendera.
På Götabro planerar vi för under vår bibelskola Apollos v. 20, att få till en kvällsamling, öppen för alla intresserade, där vi tänker våga ta upp i denna fråga. Vi tänker våga ta i frågan om Mellanösternkonflikten och svara på frågor som i rubriken: "Går det att vara balanserad i fråga om Mellanösternknflikten?" och "Var finns Gud i Gaza?" Kanske gör vi oss till ovänner med alla, men frågan är så viktig att vi känner att vi måste försöka, för en delsanning som görs till en helsanning blir så lätt en lögn! Eller hur?
1. Mellanösternkonflikten måste relateras till Jesus Kristus. Som alla andra ställningstaganden utifrån ett kristet perspektiv måste också denna fråga ta sin utgångspunkt i Jesus Kristus. Och som jag skrivit i ett tidigare inlägg står alltid Jesus på offrens sida, oavsett vilken sida dessa offer finns på. Utifrån ett kristet perspektiv måste man låta sitt hjärta formas efter Jesus hjärta för de utsatta, behövande, oskyldigt lidande, svaga o.s.v. Jesus Kristus är kärleken personifierad och inkarnerad. Hän grät med de gråtande lidande människorna. Han dog med den döende mänskligheten. Han förkunnade att vi skall älska fienderna. Det är i Honom och i Hans person vi måste ta vår utgångspunkt i varje ställningstagande i livet. Så fort vi lämnar detta som vår utgångspunkt, s kommer vi att hamna fel och vårt perspektiv blir snedvridet. Jesus kommer och förespråkar ett rike av oändlig förlåtelse (77-faldig enligt Matt 18:22) och i och med detta ett upphävande av den oproportionerliga hämndens handlingsätt (som enligt 1 Mos 4:24 personifieras av Lemeks 77-faldiga hämnd)som kännetecknat mänsklighetens historia. Jesus inför ett revolutionerande nytt förhållningssätt till konflikter och konflikthantering. Nåden och kärleken regerar.
Jesus Kristus beskrivs också som Sanningen personifierad och i absolut bemärkelse (Joh 14:8). Återigen finns det en kontrast till ondskan som ständigt beskrivs i termer av lögn. Det måste betyda att all verklig sanning är Hans sanning. Det måste betyda att vi aldrig får rädas sanningen, aldrig får frisera sanningen när den inte passar oss. Ondska måste benämnas som ondska oavsett vem som begår den, orättfärdigheter likaså. I kristen debatt om Mellanösterkonflikten hamnar man lätt i att man tar ställning för ena eller andra sidan så oförbehållslöst att sanningen faktiskt kommer i kläm. Man vill inte ta till sig sanningar som inte passar in och det gäller faktiskt båda sidor. Men jag vill hävda att en delsanning som görs till en helsanning ofta blir till en lögn. Vågar vi inte se alla sanningar så kommer vi att förvandlas till verklighetsfrånvända lögnare.
2. De bibliska profetiorna måste relateras till Jesus Kristus. Den nytestamentliga profettolkningen är oerhört kristocentrisk. När NT:s författare läser sitt GT, så är det med Jesus Kristus för ögonen. Denna tolkningsmetod borde nog vara det som kännetecknar vår läsning av GT också. Det kanske inte alltid stämmer med de tokningsprinciper som vi lär t (inklusive mig), men skall vi på något sätt kunna förhålla oss till de gammaltestamentliga profetiorna måste vi göra som Jesus själv. Han sätter sig i centrum för dess uppfyllelse. Den kristna eskatologin måste vara kristologisk och kan inte vara annat. Jesus sa: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. (Matt 5:17) och Paulus metod är den samma: Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära (2 Kor 1:20). Det är Jesus Kristus och vad Han är och har gjort som är historiens tolkningsnyckel och därmed också tolkningsnyckeln till GT:s profetiska texter.
3. Det enda sättet till en balanserad hållning är både och, inte antingen eller. Jag tror inte det går att finna balans i Mellanösternfrågan om det med balans menas någon form av ren intellektualism och känslokyla. Vi måste låta oss beröras av det som händer. Vi kan inte bara vara kyligt analytiska, utan måste även vara berörda av det som händer människor på båda sidor.
Balans förvandlas lätt till likgiltighet, till ett förhållningssätt som kännetecknas av ett stort mått av lagom (lagom är i vissa sammanhang ett fantastiskt ord och förhållningssätt), där det inte blir någotdera, istället för både och. Jag tror ibland att ända sättet att finna balans är att balansera med hjälp av ytterligheter, ett både också, inte ett antingen eller; inte ett heller ett ingendera.
På Götabro planerar vi för under vår bibelskola Apollos v. 20, att få till en kvällsamling, öppen för alla intresserade, där vi tänker våga ta upp i denna fråga. Vi tänker våga ta i frågan om Mellanösternkonflikten och svara på frågor som i rubriken: "Går det att vara balanserad i fråga om Mellanösternknflikten?" och "Var finns Gud i Gaza?" Kanske gör vi oss till ovänner med alla, men frågan är så viktig att vi känner att vi måste försöka, för en delsanning som görs till en helsanning blir så lätt en lögn! Eller hur?
söndag 8 februari 2009
Tankar kring biskopsvalet i Stockholm..
I morgon är det provval i Stockholms stift rörande vem som skall bli näste Stockholmsbiskop. Stanley Sjöberg har idag en debattartikel på SvD:s debattsida brännpunk rubricerad: "Riskera inte ekumeniken med liberal biskop", i vilken han menar att om man väljer en biskop som är väldigt liberal i sina åsikter kommer detta att försvåra den praktiska ekumeniken. Sjöbergs debattartikel återges också i Dagen. Här följer några tankar utifrån detta.
1. Tänk om Carl-Erik Sahlberg inte föll för åldersstrecket. Visst hade det varit spännande om domkyrkokomminister Carl-Erik Sahlberg i Klara kyrka hade kunnat få möjlighet att bli Stockholmsbiskop. Tyvärr fyller han under året 64, så han faller väl för åldersstrecket, men tänk om. Det hade kunnat bli väldigt spännande utifrån Carl-Eriks och hans medarbetares fantastiska arbete i Klara. Tänk om deras tänk kunde genomsyrat eller i vart fall fått påverka Stockholms stifts andra församlingar mycket uttalat. Med Carls-Eriks rika spektra av erfarenheter som akademisk teolog, som missionshistoriker, som missionär, som karismatisk förnyare, som bibelförankrad predikant och som förespråkare för och förebild på diakonal radikal praxis skulle det kunnat blivit riktigt spännande, eller hur? Han har ju varit på förslag i en del tidigare biskopsval, men nu är det väl för sent, men om inte om hade funnits, så... Och nu kommer vi aldrig att få veta och kanske en sådan som Carl-Erik Sahlberg hade fått stånga sitt huvud blodigt. Kanske han gjort mer nytta på "fabriksgolvet", än han skulle kunnat åstadkomma i "direktörsstolen. Men ändå... Kanske vore oasinspiratören Hans Weichbrodt eller avgående missionföreståndaren i EFS Anders Sjöberg ett intressant alternativ?
2. Tänk om ekumeniken faktiskt fungerar bättre med en någorlunda konservativ biskop än med en mer liberal. Ibland tänker man sig att ekumeniken fungerar bättre med de tillsynes liberala och toleranta, men det är faktiskt inte alltid så. Det finns åtminstone två skäl till detta. Det första handlar om det som Stanley Sjöberg är inne på, att de flesta kyrkor som man skall vara ekumenisk med. både de traditionellt svenska frikyrkorna och invandrarkyrkorna, faktiskt har ett tydligare centrum. När pingströrelsens och Livets Ords företrädare har lättare att samarbeta ekumeniskt med Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkor så är väl detta ändå en signal att det inte alltid blir enklare.
Det andra skälet är att när man skall ha samarbete med den som hyllar toleransen, ibland blir den liberala toleransen väldigt intolerant. Ibland är tydlighet ett problem för samarbete, fast det borde vara en möjlighet. Tydligheten gör att man vet var man har varandra och är faktiskt inte det samma som en dömande attityd. Tydlighet möjliggör dialog och därmed ekumenik. (Det skall också villigt konstateras att alla frågor inte avgörs på axeln liberal konservativ, utan ibland ä faktiskt andra variabler viktigare, men den går inte bortse ifrån)
3. Tänk om det är dags för den svenska lutherska kyrkan att låta den mycket vitala minoriteten konservativa få en biskop igen. I den svenska 1900-talshistorien har ofta den konservativa delen av Svenska kyrkan haft sina representanter inom biskopskollegiet. De senaste (från min horisont och kanske känner sig någon som konservativ representant) är väl Bertil Gärtner och Bo Giertz, Gärtner nådde pensionsåldern 1989 och sedan har det varit tunnt med företrädare för den aktiva och engagerade minoriteten inom biskopskollegiet. Av rädsla för oenighet har man valt att utestänga minoritetens inflytande i den viktigaste gruppen, istället för att se dess inflytande som något vitalt och viktigt för många inom kyrkan. Den senaste veckan har ju biskopsgruppen visat sig inte vara särskilt homogen på DN-debatt (Länk 1, 2, 3, 4) Kanske är det så att Svenska kyrkan skulle må bra av litet konservativt blod inom biskopskollegiet, inte minst för den minoritet inom kyrkan som älskar sin kyrkan och är den trogna trots att den inte delar sin lednings åsikter och beslut. Frågan om minoriteters rätt till representation är en viktig demokratisk fråga att ta med i beräkningen Frågan om minoriteternas röst är viktig också därför att det andra perspektivet faktiskt tillför något och berikar
Ytterligare dagenlänkar 1, 2
1. Tänk om Carl-Erik Sahlberg inte föll för åldersstrecket. Visst hade det varit spännande om domkyrkokomminister Carl-Erik Sahlberg i Klara kyrka hade kunnat få möjlighet att bli Stockholmsbiskop. Tyvärr fyller han under året 64, så han faller väl för åldersstrecket, men tänk om. Det hade kunnat bli väldigt spännande utifrån Carl-Eriks och hans medarbetares fantastiska arbete i Klara. Tänk om deras tänk kunde genomsyrat eller i vart fall fått påverka Stockholms stifts andra församlingar mycket uttalat. Med Carls-Eriks rika spektra av erfarenheter som akademisk teolog, som missionshistoriker, som missionär, som karismatisk förnyare, som bibelförankrad predikant och som förespråkare för och förebild på diakonal radikal praxis skulle det kunnat blivit riktigt spännande, eller hur? Han har ju varit på förslag i en del tidigare biskopsval, men nu är det väl för sent, men om inte om hade funnits, så... Och nu kommer vi aldrig att få veta och kanske en sådan som Carl-Erik Sahlberg hade fått stånga sitt huvud blodigt. Kanske han gjort mer nytta på "fabriksgolvet", än han skulle kunnat åstadkomma i "direktörsstolen. Men ändå... Kanske vore oasinspiratören Hans Weichbrodt eller avgående missionföreståndaren i EFS Anders Sjöberg ett intressant alternativ?
2. Tänk om ekumeniken faktiskt fungerar bättre med en någorlunda konservativ biskop än med en mer liberal. Ibland tänker man sig att ekumeniken fungerar bättre med de tillsynes liberala och toleranta, men det är faktiskt inte alltid så. Det finns åtminstone två skäl till detta. Det första handlar om det som Stanley Sjöberg är inne på, att de flesta kyrkor som man skall vara ekumenisk med. både de traditionellt svenska frikyrkorna och invandrarkyrkorna, faktiskt har ett tydligare centrum. När pingströrelsens och Livets Ords företrädare har lättare att samarbeta ekumeniskt med Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkor så är väl detta ändå en signal att det inte alltid blir enklare.
Det andra skälet är att när man skall ha samarbete med den som hyllar toleransen, ibland blir den liberala toleransen väldigt intolerant. Ibland är tydlighet ett problem för samarbete, fast det borde vara en möjlighet. Tydligheten gör att man vet var man har varandra och är faktiskt inte det samma som en dömande attityd. Tydlighet möjliggör dialog och därmed ekumenik. (Det skall också villigt konstateras att alla frågor inte avgörs på axeln liberal konservativ, utan ibland ä faktiskt andra variabler viktigare, men den går inte bortse ifrån)
3. Tänk om det är dags för den svenska lutherska kyrkan att låta den mycket vitala minoriteten konservativa få en biskop igen. I den svenska 1900-talshistorien har ofta den konservativa delen av Svenska kyrkan haft sina representanter inom biskopskollegiet. De senaste (från min horisont och kanske känner sig någon som konservativ representant) är väl Bertil Gärtner och Bo Giertz, Gärtner nådde pensionsåldern 1989 och sedan har det varit tunnt med företrädare för den aktiva och engagerade minoriteten inom biskopskollegiet. Av rädsla för oenighet har man valt att utestänga minoritetens inflytande i den viktigaste gruppen, istället för att se dess inflytande som något vitalt och viktigt för många inom kyrkan. Den senaste veckan har ju biskopsgruppen visat sig inte vara särskilt homogen på DN-debatt (Länk 1, 2, 3, 4) Kanske är det så att Svenska kyrkan skulle må bra av litet konservativt blod inom biskopskollegiet, inte minst för den minoritet inom kyrkan som älskar sin kyrkan och är den trogna trots att den inte delar sin lednings åsikter och beslut. Frågan om minoriteters rätt till representation är en viktig demokratisk fråga att ta med i beräkningen Frågan om minoriteternas röst är viktig också därför att det andra perspektivet faktiskt tillför något och berikar
Ytterligare dagenlänkar 1, 2
torsdag 5 februari 2009
Nischning och församlingskultur
Man lär så länge man bloggar. Efter mitt senaste inlägg och mitt beslut att avsluta den diskussionen har det kommit två väldigt insiktsfulla kommentarer som fört min tanke vidare och som jag måste ge rätt och vars insikter och tankar jag vill utveckla.
1. Varje församling är nischad och har en egen kultur. " Det man ofta inte tänker på att en mer traditionell församling med exempelvis psalmsång, orgel, scoutkår, dagledigträffar och missionsauktioner också är nischad", skrev en anonym och det är ju så sant, om man med nischad menar att varje församling har en egen församlingskultur. En församlingskultur kan vara positiv, vilket betyder att den fyller sin funktion framförallt i ett missionellt perspektiv i relation till omvärlden, eller destruktivt negativ, där allas vårt skräckexempel är Knutby.
2. Nischen och församlingskulturen måste vara missionellt motiverad. Alan Hirsch konstaterar att den traditionella församlingens kultur eller nisch faktiskt bara har potential att nå ca 10% av befolkningen. Detta torde betyda av vi behöver fler församlingar. Problemet med den traditionella nischen är att den ofta inte längre har ett missionellt fokus, utan ett perspektiv, där ofta den egna uppbyggelsen och tillfredsställens hamnat i centrum.
3. Nischen måste skapas utifrån relationen mellan medlemmarna och den omgivande samhället. Församlingens kultur växer fram i samspel mellan "medlemmarna" och det omgivande samhället. Det räcker faktiskt inte med att medlemmarna eller församlingens ledning skapar kulturen, utan frågan måste hela tiden vidgas till "hur manifesterar vi Guds rike i det omgivande samhället på bästa sätt?" Utan detta synsätt blir församlingen antingen till en sekt som fullständigt isolerar sig från det omgivande samhället, eller någon form av klubb för inbördesbeundran och självtillfredsställelse. Risken med ett för snävt nischande innebär att man når kristna och kan få det jag i förra avsnittet kallade "en stulen tillväxt". Målet är faktiskt inte stora församlingar, utan missionerande lärjungaskapande församlingar relevanta i församlingens omvärld och framförallt för människorna. Församlingens kultur måste vara inkarnerande och betjänande i världen. Församlingen är som bäst när den är oerhört lokalt förankrad.
4. Nischen eller kulturen får inte vara segregerande, utan integrerande.. I församlingar vare sig de är nya eller gamla måste vi vara medvetna om att vår församlingskultur eller nisch kan stänga ute. Målet måste alltid vara mångfald och inte likriktning. De mänskliga murarna i form av ålder, kön, nationalitet etc. har Jesus faktiskt brutit ner. En nischning utifrån sådana mänskliga barriärer innebär lätt att evangeliets kraft begränsas. Frågan är om det inte är en form av otro. Som Cucca skriver i sin kommentar: "Vi kan aldrig komma ifrån det faktum att kultur är något vi skapar. Kultur kan antingen vara exlusiv eller inkluderande. Det är något man skapar."
Dagen
1. Varje församling är nischad och har en egen kultur. " Det man ofta inte tänker på att en mer traditionell församling med exempelvis psalmsång, orgel, scoutkår, dagledigträffar och missionsauktioner också är nischad", skrev en anonym och det är ju så sant, om man med nischad menar att varje församling har en egen församlingskultur. En församlingskultur kan vara positiv, vilket betyder att den fyller sin funktion framförallt i ett missionellt perspektiv i relation till omvärlden, eller destruktivt negativ, där allas vårt skräckexempel är Knutby.
2. Nischen och församlingskulturen måste vara missionellt motiverad. Alan Hirsch konstaterar att den traditionella församlingens kultur eller nisch faktiskt bara har potential att nå ca 10% av befolkningen. Detta torde betyda av vi behöver fler församlingar. Problemet med den traditionella nischen är att den ofta inte längre har ett missionellt fokus, utan ett perspektiv, där ofta den egna uppbyggelsen och tillfredsställens hamnat i centrum.
3. Nischen måste skapas utifrån relationen mellan medlemmarna och den omgivande samhället. Församlingens kultur växer fram i samspel mellan "medlemmarna" och det omgivande samhället. Det räcker faktiskt inte med att medlemmarna eller församlingens ledning skapar kulturen, utan frågan måste hela tiden vidgas till "hur manifesterar vi Guds rike i det omgivande samhället på bästa sätt?" Utan detta synsätt blir församlingen antingen till en sekt som fullständigt isolerar sig från det omgivande samhället, eller någon form av klubb för inbördesbeundran och självtillfredsställelse. Risken med ett för snävt nischande innebär att man når kristna och kan få det jag i förra avsnittet kallade "en stulen tillväxt". Målet är faktiskt inte stora församlingar, utan missionerande lärjungaskapande församlingar relevanta i församlingens omvärld och framförallt för människorna. Församlingens kultur måste vara inkarnerande och betjänande i världen. Församlingen är som bäst när den är oerhört lokalt förankrad.
4. Nischen eller kulturen får inte vara segregerande, utan integrerande.. I församlingar vare sig de är nya eller gamla måste vi vara medvetna om att vår församlingskultur eller nisch kan stänga ute. Målet måste alltid vara mångfald och inte likriktning. De mänskliga murarna i form av ålder, kön, nationalitet etc. har Jesus faktiskt brutit ner. En nischning utifrån sådana mänskliga barriärer innebär lätt att evangeliets kraft begränsas. Frågan är om det inte är en form av otro. Som Cucca skriver i sin kommentar: "Vi kan aldrig komma ifrån det faktum att kultur är något vi skapar. Kultur kan antingen vara exlusiv eller inkluderande. Det är något man skapar."
Dagen
söndag 1 februari 2009
Passion Church blir Hillsong Stockholm!?
Man skall väl aldrig börja en text eller ett tal med en ursäkt, men för att inte missuppfattas blir jag tvungen till det. Jag vet väldigt litet både om Passion Church i Stockholm och jag har inte jättemycket kunskap om Hillsong heller, men egentligen är det inte dem som detta inlägg handlar om. Jag välsignar båda. De är mina bröder och systrar i Kristus. Jag har inget emot dem överhuvudtaget, utan önskar dem lycka till och framgång i att sprida Guds rike (Hillsong har ju bevisligen lyckats ganska bra i Australien och runt om i världen). Nog med detta förklarande urskuldande, men det är ärligt menat. Namnbytet som skedde i dag, och som Dagen rapporterar om, har ändå satt igång mina tankar kring denna företeelse. Här följer några reflektioner kring riskerna med att välja ett internationellt känt kristet namn.
1. Risken är att man får en "stulen" tillväxt. När man väljer att kalla församlingen, i detta fallet Hillsong, efter något internationellt känt sammanhang, så löper man risken att få en församlingstillväxt som till största delen är på andra församlingars bekostnad. egentligen är det fel att tala om att man stjäl medlemmar från andra församlingar - människor väljer ju själva. Att vi behöver nystartade församlingar råder det ingen tvekan om, men poängen är inte att bli så stora som möjligt, utan att bli så fungerande och "effektiva" (ännu ett hemskt ord, men jag hittar inget bättre) att Guds rike sprids, människor lär känna Jesus och blir efterföljare till Honom. Den "stulna" tillväxten gör lätt att man får en fokusförflyttning, då medlemmarna kommer till församlingen för sin egen skull och inte för världens. Man kommer för att få sina egna behov tillfredsställda och inte för att möta omvärldens.
2. Risken att vädja till fel motiv. Genom att välja namnet Hillsong, eller vilket annat "innenamn" som helst, så är risken uppenbar att man vädjar man till människans kött. Vi har en längtan att vara med där det händer och ett sådant namns som Hillsong kommer att dra en mängd unga människor till sig, inte för att det är rätt, utan för att det är häftigt. De kända namnen betyder ju inget för den icke-troende, den som församlingen har till huvuduppgift att betjäna och nå, utan bara den som känner till vad som är inne eller framgångsrikt inom den kristna världen just nu. Risken är uppenbar att det blir felaktiga motiv som styr unga människors val.
3. Risken att man inte blir en svensk inkarnation. Influenser utifrån behöver vi ständigt och vi behöver vara öppna för dem. Samtidigt finns det en risk att man tar ett helt koncept någon annastans ifrån och det aldrig blir en del av kulturen där det skall placderas. Exemplen är många inom kyrkohistorien på hur man tagit något från en kultursfär och placerat det i en helt annan, och resultatet har inte blivit särskilt lyckat. Det gäller både västerländsk mission i övriga världen och olika modetrender inom kristenheten som dimpt ner fräsmst från USA. Genom att välja ett namn eller koncept från en annan kultur, så måste man vara oerhört medveten om risken att detta aldrig blir en äkta inkarnation av Jesus i den egna kulturen. Det är ju det som är evangeliets fantastiska felexibilitet, att just kunna inkultiveras i varje specifik kultur i hela världen. Frestelsen är alltid stark att ta en form som funkar i ett sammanhang rakt av in i ett annat, men det är inte evangeliets väsen.
4. Risken att det goda faktiskt påverkar mindre än det gjorde tidigare. När man skapar sin egen församling med ett speciellt epitet kopplat till en företeelse som är god, så är faktiskt risken uppenbar att det goda som finns begränsas i stället för förmeras. Genom att man så att säga institutionaliserar något gott så är risken uppenbar att man också vill hålla det för sig själv, i stället för att det får påverka hela kristenheten. Även här finns det ett antal exempel i kyrkohistorien, ett ganska sent på den svenska kyrkokartan är väl Vinyard, som påverkade mer och hade ett kraftigare genomslag innan man började starta egna församlingar i Sverige.
5. Risken för ett "företagstänkande". Genom att knyta sig till ett varumärke, så tänker hamnar man väldigt lätt i någon form av koncerntänkande. Man tillhör och har ansvar inte först och främst mot människorna runt omkring, utan mot något större långt borta. Behovet i Sverige är inte av ännu ett samfund, utan av fler församlingar som möter människor där de befinner sig. Likheterna mellan Vinyard och Hillsong känns slående. "Huvudkontoret" ligger någonstans långt borta och vill man använda varumärket kommer man att bli tvungen att anpasa sig till koncernens bästa. Församlingen måste få vara fri. Fri at fatta isna egna beslut, fri att nätverka, fri att välja sin väg i sitt sammanhang. Församlingen måste få vara sig själv...
Dagen 09-02-03
1. Risken är att man får en "stulen" tillväxt. När man väljer att kalla församlingen, i detta fallet Hillsong, efter något internationellt känt sammanhang, så löper man risken att få en församlingstillväxt som till största delen är på andra församlingars bekostnad. egentligen är det fel att tala om att man stjäl medlemmar från andra församlingar - människor väljer ju själva. Att vi behöver nystartade församlingar råder det ingen tvekan om, men poängen är inte att bli så stora som möjligt, utan att bli så fungerande och "effektiva" (ännu ett hemskt ord, men jag hittar inget bättre) att Guds rike sprids, människor lär känna Jesus och blir efterföljare till Honom. Den "stulna" tillväxten gör lätt att man får en fokusförflyttning, då medlemmarna kommer till församlingen för sin egen skull och inte för världens. Man kommer för att få sina egna behov tillfredsställda och inte för att möta omvärldens.
2. Risken att vädja till fel motiv. Genom att välja namnet Hillsong, eller vilket annat "innenamn" som helst, så är risken uppenbar att man vädjar man till människans kött. Vi har en längtan att vara med där det händer och ett sådant namns som Hillsong kommer att dra en mängd unga människor till sig, inte för att det är rätt, utan för att det är häftigt. De kända namnen betyder ju inget för den icke-troende, den som församlingen har till huvuduppgift att betjäna och nå, utan bara den som känner till vad som är inne eller framgångsrikt inom den kristna världen just nu. Risken är uppenbar att det blir felaktiga motiv som styr unga människors val.
3. Risken att man inte blir en svensk inkarnation. Influenser utifrån behöver vi ständigt och vi behöver vara öppna för dem. Samtidigt finns det en risk att man tar ett helt koncept någon annastans ifrån och det aldrig blir en del av kulturen där det skall placderas. Exemplen är många inom kyrkohistorien på hur man tagit något från en kultursfär och placerat det i en helt annan, och resultatet har inte blivit särskilt lyckat. Det gäller både västerländsk mission i övriga världen och olika modetrender inom kristenheten som dimpt ner fräsmst från USA. Genom att välja ett namn eller koncept från en annan kultur, så måste man vara oerhört medveten om risken att detta aldrig blir en äkta inkarnation av Jesus i den egna kulturen. Det är ju det som är evangeliets fantastiska felexibilitet, att just kunna inkultiveras i varje specifik kultur i hela världen. Frestelsen är alltid stark att ta en form som funkar i ett sammanhang rakt av in i ett annat, men det är inte evangeliets väsen.
4. Risken att det goda faktiskt påverkar mindre än det gjorde tidigare. När man skapar sin egen församling med ett speciellt epitet kopplat till en företeelse som är god, så är faktiskt risken uppenbar att det goda som finns begränsas i stället för förmeras. Genom att man så att säga institutionaliserar något gott så är risken uppenbar att man också vill hålla det för sig själv, i stället för att det får påverka hela kristenheten. Även här finns det ett antal exempel i kyrkohistorien, ett ganska sent på den svenska kyrkokartan är väl Vinyard, som påverkade mer och hade ett kraftigare genomslag innan man började starta egna församlingar i Sverige.
5. Risken för ett "företagstänkande". Genom att knyta sig till ett varumärke, så tänker hamnar man väldigt lätt i någon form av koncerntänkande. Man tillhör och har ansvar inte först och främst mot människorna runt omkring, utan mot något större långt borta. Behovet i Sverige är inte av ännu ett samfund, utan av fler församlingar som möter människor där de befinner sig. Likheterna mellan Vinyard och Hillsong känns slående. "Huvudkontoret" ligger någonstans långt borta och vill man använda varumärket kommer man att bli tvungen att anpasa sig till koncernens bästa. Församlingen måste få vara fri. Fri at fatta isna egna beslut, fri att nätverka, fri att välja sin väg i sitt sammanhang. Församlingen måste få vara sig själv...
Dagen 09-02-03
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
