Elektrisk fasta

Världsnaturfonden uppmanade människor runt om vår värld att i lördags mellan 20.00 och 21.00 att släcka ner den elektriska belysningen som en manisfestation för miljön. Det skulle vara "en signal till världens ledare att ta klimathotet på allra största allvar." Tanken är spännande inte bara ur ett miljöperspektiv, utan även ur ett mer allmänmänskligt, hälsomässigt och teologiskt perspektiv. Att för en stund släcka och stänga av inneär att man bryter ett mönster. Det är bra som en markering för miljön, men kanske ännu viktigare för oss som människor.

Elektriciteten är utan tvekan den uppfinniung som förändrat den mänskliga tillvaron mest av alla de innovationer som homo sapiens lyckats åstadkomma. Det är den största välsignelsen i och med att i stort sett hela 1900-talets tekniska utveckling är berorende av elektriciteten. Det har gett dagens människa unika möjligheter på i stort sett livets alla områden. Vi kan på ett helt nytt sätt styra och påverka våra liv. Vi kan göra saker när vi vill genom bara trycka på en lysknapp. Och vi kan starta en mängd apparater och kommunikatinsmöjligheter genom tele-, dator- och it-teknik. Världen har krymt ihop och landat i vårt vardagsrum. Hela världen är ständigt närvarande och gör sig även ständigt påmind i form att uppkopplingar och mobilnät.

Elektriciteten blir genom det också kanske det som faktiskt också skapar våra starkaste beroenden. Dess fantastiska välsigenlse har också en baksida, en förbannelse. Friheten kan faktiskt också skapa bindningar, där vi ruckar på det skapelsegivna sätt att leva som männsikor i alla tider fram till det sista århundrandet följt - en naturlig livsrytm.

Att släcka det elektriska ljuset och stänga av tv:n och alla andra komminikationshjälpmedel skulle kunna ge en oerhörd effekt på det personliga planet. Något som sedan skulle få enorma konsekvenser för vårt sätt att leva. Att göra släckandet till en vana skulle kunna ses som en andlig övning, en fasta som befriar oss från det mönster vi har fatnat i. VIlken fantastisk möjlighet och utmaning.

1. En skapelsegiven rytm. När vi släcker ljuset bejakar vi den rytm som allt sedan världens skapelse finns nedlagd i vrälden. Det inns en rytm av dagar och nätter, veckor, månader och år (1 Mos 1:14-19). En rytm som är bra för oss, och som ger sammanhang och befriar från stress.

2. En befrielse till stillhet. Carl-Göran Ekerwald har beskrivit situationen före elektriciteten med följande ord: "Därtill kom en själslig ro. MÄnniskan är inte skapad för det starka operationsljus som mderna lägenheter utstrålar. Där kan man inte smyga sig undan. Det finns inga mörka vrår. Männiakan är hela tiden utsatt på ett annat sätt än i grottan." När vi släcker ner påverkar det vår tidsuppfattning, vi drar ner tempot. När vi släcker ljuset slappnar vi av, för vi kan inte vara prestationsfixerade, vi slipper kravet på att vi måste göra så mycket. Vi får bara vara - vara oss själva. Det är i denna stillhet, yttre och inre som vi hör oss själva och Gud tala. För Gud talar hellre med viskningar än med skrik och rop (5 Mos 27:9, 1 Kung 19:12-13, Ps 46:10, Klag 3:26 m.fl.). När vi skummar ner belysningen, sänker vi också volymen och inbjuder friden. Den frid som är så sällsynt i den här världen och den här tiden (Joh 14:27).

3. En möjlighet till förtolighet och samtal. Konsekvensen av att vi möjliggör stillhet är att vi också möjliggör förtrolighet och samtal. "Man talar annorlunda i ett mörk rum. Stämningen blir förtrolig. Det är betydligt svårare att bli ursinnig i ett dunkelt ljus. I strålkkastarbelysning från ett ljusrör, det är en annan sak. Detta articifiella ljus är en stressfaktor" (Carl-Göran Ekerwald). Jesus hade några av sina mest förtroliga samtal på kvällen; med Nikodemos (Joh 3) och med sina lärjungar (Joh 13-17), därför att "skymningen är tankarnas vän" (Kertin Fried). Man kommer varandra närmre, man behöver inte försvara sig i mörkret, man blir förtrolig, därför att skymningen ger tid till att samtala och tänka. HUr många av oss har inte fört de viktigaste samtalen i det skumma ljuset från ett starinljus över en kopp te sent på kvällen/natten. Det händer något gott när vi drar ned på ljuset. Något som vi verkligen behöver - en sorts befrielse.

4. En möjlig god cirkel. Tänk om denna elektriska fasta inte bara vore en en gångsföreteelse, en engångsmanifestation för vår planet, utan kunde bli något mer än det häftiga att vara en del av en "grej". Tänk om det kunde bli en god cirkel, en vana som påverkar mycket mer, både vår miljö, men även vår andliga, själsliga och sociala hälsa. Kankse ett botemedel och en medicin som är så enkel och så billig. Helt gratis ooh så befriad från krav.

"Tystnaden driver fram hjärtats samtal med Gud." (Owe Wikström)

Verklig förändring i skolan?!

Utbildningsminister Jan Björklund kommer med ett nytt förslag om ee nedläggning av det individuella programmet på Gymnasiet. ett program som var tänkt som en hjälp för den lilla grupp som inte klarat av grundskolan. Men gruppen har blivit allt större och det individuella programmet har blivit det största inom den svenska gymnasieskolan. En sistuation som visar på att något är fel och att något behöver göras. Att lägga ned det individuella programmet är en drastisk, men förmodligen befogad åtgärd, då det inte fungerar som det var tänkt med avhopp på mellan 80-85%. Det måste skapas andra alternativ och Jan Björklund har helt rätt i att det inte är när man är 16-17 år som man bör lära sig läsa och skriva. Det måste ske mycket tidigare. Men frågan är större än att bara handla om att läsa och skriva. Det finns ett antal aspekter att ta med i beräkningen.

1. En vidgad kunskapsyn. JAn Björklunds mantra är att skolan skall förmedla kunskap, vilket ju alla håller med om. Men man måste då fråga sig vad kunskap är. Oftast blir det detsamma som intellektuell kunskap, vilket är en oerhörd begränsning och faktiskt något som ställer människor utanför. Genom den senaste gymnasiereformen, där principen och tanaken är att alla skall gå gymnasiet i tre år och därmed få behörighet till högskolestudier, skapar man geneom sin begränsade kunskapssyn ett utanförskap, fastän syftt är det rakt motsatta. De personer som inte har lätt för intellektuell kunskapsinhämtning tvingas in i något som de inte vill eller ens har förmåga till. Genom att det bara är en viss sorts kunskap som räknas och värdesätts, blir resultatet att vissa människor och deras kunskaper och färdigheter inte heller värdesätts. Därmed skapas utanförskap och mindervärde. Kunskap måste bli levanadskunskap och inte bara handla om död fakta. Det är verklig kunskap och den innfattar så mycket mer.

2. En sund människosyn. Den snäva kunskapsynen leder så lätt till även en snäv männsikorsyn. I teorin lyfts ju allas lika värde fram, men i praktiken är det vissa egenskaper och färdigheter som betonas så starkt att det påverkar synen på människovärdet. Varje individ är unik (1 Mos 1:26-30, Ps 139) och det är inte bara vissa färdigheter som bör värdesättas (1 Kor 12), utan hela den bredd av förmågor, talanger och kunskaper måste bejakas. Att trycka in alla i samma mall i skolan har alltid skapat problem och utanförskap.

3. En gymnasieskola med alternativ. Det som händer efter grundsklan måste innebära en möjlighet till motiverade val. I dagsläget är gymnasieskolan alltför begränsad i sitt utbud och det individuella programmet är ju inget egentligt altrnativ, utan ett straff och ett tvång. Behovet av kortare praktiska utbildningar, där inpluggandet av teorietiska kunskaper inte är i fokus är enormt. Gymnasieutbildnngar där praktiska färdigheter och kunskaper värdes'ätts och där praktik är det dominerande inslaget är livsviktigt för att komma åt det utanförskap som nu blir resultatet. Lärlingsutbildningar är ett alternativ värt att återskapa i mycket högre utsträcknng, om inte skolan skall förvandlas till ett upplevt fängelse för de som inte passar in i den gängse kunskapsbilden. Det spelar ju ingen roll om det exra året placeras i gymnasieskolan eller som ett extra år i grundskolan. för en skoltrött och omotiverad 16-åring är det likafullt ett straff. Tarman bort det individuella programmet måste man jobba fram meningsfulla alternativ och utbiuldningar till de som inte passar in i Björklunds elitskoletänkande.

4. En skola med resurser för de svaga. Det är självklart att de basala behoven av att läsa, räkna och skriva behöver tillgodoses hos alla ellever, för deras egen skull. Annars blir man ju självklar utanför i samhället. Men detta sker som sagt bäst under grundskolan. Här innebär förslaget ett klart framsteg, men för att detta skall bli möjligt måste resurser till just för de svaga. Den elitistiska männsikosynen och den positiiva strävan eftr att vilja få fram spetskompetens och att bejak de begåvade, får aldrig ske på de svagas bekostnad. Kan man spara pengar på det individuella programmets avskaffande msåte dessa användas först och främst i förebyggande syfte genom stöd till de svaga tidigt.

5. Ett samhälle med möjlighet att vara förälder. Skolan finns inte i ett vakum och lösnignarna för skolan finns inte bara inom skolpolitiken, utan är kopplat till hela sammhällssynen. Här spelar synen på familj och föräldraskap roll. Regeringens betoning på arbete är oerhört positiv för de som inte har något. Arbetslinjen är en viktig betoning, då ingen människa mår bra av att sakna meningfull sysselsättning. Detta är något skapelsegivet (1 Mos 2:15). Katekesens gamla ord om att arbete är grunden för hälsa och välstånd är inte så dumt som man kan tro. Men detta är inte den enda sanningen som man kan bygga en politik eller ett moraliskt system på. Det finns också andra värden, t ex behovet av hela relationer, av att barn behöver föräldrar och föräldrar behöver tid och ork för sina barn. Här krockar arbetslinjen till varje pris med andra viktiga värden. Det är dags att politiken också inriktar sig på och söker finna vägar till att hjälpa föräldrar att just vara föräldrar. Skolans problem är inte bara ett kunskapsinhämtningsproblem. Det är också ett socialt problem. Skolan löser heller inte något samhällsproblem, om det inte står i relation till barnens föräldrar och deras sociala situation. Föräldrar har ett ansvar för sina barn och måste få möjlighet att ta det ansvaret.

Men idag har vi i hög grad bytt ut visdom mot information och djup mot bredd (John Ortberg)

Betala efter förmåga, bidrag efter behov

Igår komm Rädda Barnen med en rapport som visade att "fattigdomen" bland svenska barn minskat, men att klyftorna mellan de allra sämst ställda barnen och övriga ökade . Samtidigt presenterar centerledaren Maud Olofsson ett förslag om att inkomstpröva barnbidraget , vilket mötte protester från alla håll. Att barnbidraget skal ges till alla oavsett behov verkar vara en väldigt "helig ko" . Men frågan är faktiskt principiellt viktig och värd att diskutera.

1. Bidrag efter behov. Den grundläggande principen för den svenska välfärden är "betalning eftr förmåga och bidrag efter behov". Barnbidraget är ett generellt bidrag som ges till alla som har barn, vilket faktiskt motsätter sig den principen. Det är en sund princip att bidrag ges till dem som verkligen behöver och inte till dem som inte behöver. I bidragets natur bör ligga ett behov. Att den som verkligen har behov skall få är en väl grundad kristen princip (Apg 2:45,2 Kor 8:11-9:10). Ett på barnbidrag som på något sätt är relaterat till människornas behov vore vettigt och sunt (även om det är mer svåradministrerat). Poängen är att om de som faktiskt inte har behov inte får bidrag, så möjliggör det att de som verkligen har behov faktiskt kan få mer.

2. Att värna de svaga. De är de svagaste i samhället som behöver värnas. De verkligen utsatta skall få all hjälp de behöver. Det är det som är kärlek och solidaritet. I det bibliska samhället var det änkan, den faderlöse och främlingen". Gång på gång upprepas uppmaning att ta hand om just dessa mest utsatta (5 Mos 10:18, 14:29, 16:11, 14, 24:19-21,26:12-13, 27:19, Jer 7:6, 22:3, Hes 22:7, Sak 7:10, Mal 3:5). Förslaget att slakta den heliga kon får inte bli ett försök till att spara pengar och resurser, utan stärka och värna de verkligt utsatta. Det måste innebära att solidariteten i vårt individualistiska samhälle stärks och inte försvagas.

När det gäller de rent praktiska sakerna går det alltid att lösa, om viljan finns!

Behovet av försoning - det ständigt aktuella korsbudskapet

I den värld och tid vi lever finns behovet av försoning ständigt närvarande. Vår värld är full av konflikter. Det är på makronivå i form av väpnade konflikter mellan stater eller grupper av människor, men det är också vanlingt på en micronivå i form av relationer som kört fast i oförlåtelighet och bitterhet. I alla konfliker känner sig alla förorättade svikna och skulden vältras över på den andra parten. Man önskar rättvisa och kopplat till detta blir kravet på hämnd. Men problemet med hämnden är att den inte löser några konflikter, att den inte bryter mönstret, utan i stället spär på och gör så att händelseförloppet eskalerar. Hämnd föder hämnd, och våld föder krav på mer våld. Vedergällningen mörka spiral måste brytas. Det gäller konfliktenrna i Mellanöstern, både Israel/Palestina och inom Irak, liksom alla andra etniska konflikter. Men det gäller även i våra dagliga relationer och i ett samhälle där allt fler talar om att de känner sig kränkta och vill ha vedergällning och hämnd. Som Lizbeth Salander uttrycker det i Stieg Larssons MIllenietrilogi: "Hämnd är en stark drivkraft" Men frågan är om det är en god. Allt fler verkar ta lagen i egna händer och kräva vedergällning och hämnd för ganska små saker. Men hämnden är omänsklig därför att den ofta saknar den mänskliga kännetecknet empati. Att bara ge igen är enklelt, men en dålig lösning av stora och små konflikter, även om det för stunden kan kännas skönt.

Påskens budskap om korset är ett budskap om försoning. Det är inte ett sopande under mattan av felen som begåtts. Jesus dör ju faktiskt på korset p.g.a. syndens allvar. Korset är en sanningspunkt, där det inte finns någon "billig" nåd, fastän nåden är gratis. Lidandet visar allvaret och nödvändigheten av sanningen och erkännandet av verkligehetens mörka sidor. Samtidigt är det kärlekens manifestation. Försoning bringas och nåd möjliggörs. Korsets kraft är en befrielse från den mörka hämndens spiral som kom in i märnsklighetens historia. I 1 Mosebok inldning berättas om Lemek, en man som satte den omåttliga hämnden i system som sa:

Se, en man dräper jag för varje sår jag får,
och en yngling för varje blånad jag får.
Ja, sjufalt hämnad blir Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt." (1 Mos 4:23-24)

Detta skall jämföras med hur Jesu påpekar att i HAns gemenskap är Lemeks hämndens tyranni brutet och förvanlat:

Då kom Petrus fram till honom och sade: "Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?" [22] Jesus svarade: "Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (Matt 18:21-22)

Ett lysande föredöme är den försonings och sanningskommission som tillsattes i Sydarfika efter Aphartheids avskaffande. Det var under ledning av biskop Desmund Tutu som man tog itu med att bryta den spiral av hat som hade byggts upp. Kommissionens uppgift var inte att sopa under mattan, utan att få fram sanningen och att människor insåg och erkände att fel begåtts, då fanns möjlighet till försoning och nåd för de inblandade, men först då. Jesu nåd och sanning befriar och bringar försoning.

"Den förståelsen var grunden till all moral. Om man visste hur en person kände det, om man kunde föreställa sig att man var i hennes situation, så skulle det väl ändå vara omöjligt att tilfoga henne ytterligare smärta. Att tillfoga någon smärta under de omständigheterna skulle vara att göra sig själv illa.(Mma Ramotswe i Alexander McCall-Smiths Vackra flickors lott )

Harry Potter och påsken

I USA delade för ett par veckor sedan en kristen "tv- och filmkommission" ut utmärkelser till filmer som de ansåg stå för goda och kristna värderingar. Att uppmärksamma det goda initiativen är väl alltid bra, eftersträvansvärt och positivt. Samtidigt utdelade man också ett antal "ruttna bananer" till filmer som man inte tyckte om och som inte stämde överens med de egna värderingarna, vilket kan tyckas både förmätet, onödigt och motiverat utifrån en rädsla för besmittelse som så lätt innfinner sig hos radikala kristna, trots Jesu ord om att vi inte behöver frukta och att han är "större än den som finns i världen". Ofta är man mer rädd för att något skall bli fel än man förtröstar på sanningen och Guds förmåga att göra rätt.

Nåväl, en av de filmer som fick en "rutten banan" var den senaste filmen om Harry Potter. Böckerna och filmerna om Potter har på något vis blivit ett hatobjket i vissa kristna kretsar. Den framgång som de fått och den enorma spridning som de haft vekar för vissa utgöra ett hot. Utgångspunkten för denna kritik, som är felaktig beror på att man inte kan skilja på form och innehåll. J. K. Rawlings har valt en fantasygenré där det handlar om trollkarlar och häxor, vilket traditionellt är något som står i motsats till den kristna tron. Denna form har förblindat de kristna läsarna och fått dem att förfasa sig så att de missar vad det egentligaa budskapet faktiskt är. Rawlings använder ett klassiskt tema om kampen mallan gott och ont, mellan de goda trollkarlarna och den onde Lord Voldemort och hans anhang. De goda beskrivs i termer av klassiskt kristna dygder såsom kärlek, vänskap, trohet, gemenskap, uthållighet, självuppoffran o.s.v. Och Voldemorts ondska så som destruktiv egoism och maktlystnad. Att Rawlings använder en form som vi inte känner igen får inte innebära att vi missar poängen och kanske t.o.m. möjligheten att anknyta till och kommunicera evangeliet med hjälp av bilder som människor har förstår och har läst om.

I den sista och avslutande boken Harry Potter och dödsrelikerna får allt sin upplösning. Den kamp som pågått i sju ganska tjocka böcker resulterar i godhetens seger över ondskan. Lordvoldemort avväpnas. Rawlings bildspråk är tydligt kristet präglat. Det är en offerterminologi, där det bara är det kärleksfulla offret som kan befria från och besegra ondskan. Det visar sig både i Harrys mammas offer för hans skull som skapar en kraft som gör att ondskan int kan drabba honom, men i ännu högre grad i det faktum att Harry i den sista boken frivilligt går döden till mötes för att det är enda sättet att Voldemort själv skall dö. Det finns i detta tänkande tydliga anspelningar på den kristna påskens budskap om att det endast är det frivilliga offret som kan befria ondska och död. Och inte nog med det. Harrys totalt frivilliga kärleksoffer gör döden mister också sin makt över hans liv. Det finns en tanke om att döden besegras och ett slags uppståndelse.

Och så till sist. Var utspelar sig den viktigaste händelsen i denna sista och sjude del? Var avslöjas sanningen om hur allt hänger ihop? Jo i ett kapitel mellan liv och död, i ett samtal mellan Harry och den gode Dumbledore som sker i en miljö som Harry känner igen som "King´s Cross" - Kungens kors. Vad aannat än en blinkning till läsaren är väl detta från Rawlings. Hon ger oss nyckeln till livet i form av "King´s Cross".

"King´s Cross station!" Dumbledore skrockade våldsamt. "Du store tid, menar du verkligen det!"

Glad påsk!

Då nu barnen är av kött och blod, måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle göra dödens herre, djävulen, maktlös [15] och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. (Heb 2:14-15)

Att våga tala om ondskan

I veckan har Katolska kyrkan listat 7 "nya" synder. Pressen har kallat det nya dödsynder, vilket ju aldrig varit tanken. De nya är Miljöförstöring, drogmissbruk, moraliskt omstridda experiment, vållande av fattigdom, genmanipulation, växande orimlig rikedom och social orättvisa. Även de amerikanska sydstatsbaptisterna har i veckan uttalat sig om miljöhotet som synd. Fyra saker är intressanta och viktiga i detta sammanhang.

1. Att ondskan och synden finns i mänskliga strukturer. De "gamla" dödsynderna var fokuserade på den enskildes individuella förhållningsätt till sitt liv och sina medmänniskor. Den nya listan visar på att ondskan faktiskt finns i de strukturer som människan byggt upp. Det gäller i vart fall miljöförstöringen, vållandet av fattigdom, växande orimlig rikedom och social orättvisa. Det man saknar här kanske skulle vara en punkt om förtryck av människor, inte minst kvinnor, vilket också det är en strukturell ondska. Att se ondskan som en del av mänskliga strukturer är inget nytt. Bibeln har gjort det sedan urminnes tider. De gammaltestamentliga profeterna påpekar gång på gång att israeliterna byggt in ondska och synd i sina system (se t.ex. Amos). Likaledes är visionen av det falande Babylon i Uppenbarelseboken ett typ exempel på strukturell ondska som måste raseras (Upp 17-19).

2. Att det finns ett behov att tala om ondska. Även om syndabegreppet i en sekulär värld kan kännas främmande för många och är beslastat, så visar det ändock på vårt behov som människor att faktisk få deiniera saker som gott och ont. Ondska är en realitet i den här världen och vi har alla ett behov att nämna den vid dess rätta namn. Våra reaktioner på förtryck och övervåld måste få leda till att vi faktiskt får säga att det är ont. Onda saker är ont, därför att de är dåliga, skadar och förröder det goda livet, som vi alla känner igen och som Gud tänkt. Får vi inte påpeka att saker är ont har vi hamnat i en värld utan empati och kärlek. Att våga reagera på ondskan är en förutsättning för att bry sig och att älska. Det som inte brörs av det onda och vågar tala klarspråk om det, hamnar så lätt i likgiltighet, vilket är en kärlekens motsats. Bibeln definierar ondskan i termer av det som är nedbrytande, "att stjäla, slakta och döda" (Joh 10:10). Det destruktiva onda måste få benämnas som ont, utan att detta upplevs som förolämpande eller kränkande.

3. Att våga tala om ansvar. Dewt tredje viktiga i detta sammanhnag är att om vi vågar tala om synd och ondska, så kan vi också tala om ansvar. Om vi vägrar se att det finns rätt och fel har vi heller ingen rätt att utkräva ansvar av någon, eller att själva manas till att ta ansvar för våra egna handlingar. Det bibliska syndabegreppet blir alltså ett bemyndigande av människan, en uppmaning till att vara en människa som står för coh tar ansvar för sitt liv. Det är bara människan som har detta moraliska ansvar, som har fått denna möjlighet att både påverka och ansvara för sina egna handlingar.

4. Att våga se sin egen ondska. Detta leder till att vi som människor är del av system och strukturer som är mänskliga och har destruktiva inslag. Men strukturerna är inte bara något som skapas kollektivt, utan delaktigheten gör att vi också måste våga fokusera på vår egen tendens till onskan. Den finns i dig och den finns i mig. Att försöka förneka det leder till lögn. All verklig förändring börjar med att inse sanningen. Det är sanningen som befriar (Joh 8:32)

"De vise säger: vägra spela med i spelet! Inse dina själviska motiv och det självbedrägeri som därav följer. Låt ditt samvetes ljus falla på de illussioner som håller dig igång, och se bjälken i ditt eget öga." (Anders Piltz)

Helgar målet medlen? Om terrorbekämpning och tortyr!

I helgen rapporteras det att George W Bush lagt in sitt veto mot ett lagförslag som skulle förbjuda skendränkning och andra tortyrliknande förhörsmetoder. Argumentet från Bush var förljande: "Eftersom faran kvarstår måste vi försäkra oss om att vår säkerhetstjänst har alla verktyg den behöver för att stoppa terroristerna. Lagförslaget skulle försvaga de livsviktiga verktygen." och vidare säger han att "det avskaffa alla de alternativa metoder vi har utvecklat för att förhöra världens farligaste och mest våldsamma terrorister." Bushs argument är det klassiska att ibland måste äöndamålet helga medlen. Saken är så viktig att man måste använda smustsiga metoder för att uppnå sitt syfte.

Problemet med Bushs resonemang handlar om människorsynen. Att använda och uppmuntra metoder som kan beskrivas som tortyr är förödande. Faktum är att "amerikanska arméns manual förbjuder skendränkning, waterboarding, och sju andra förhörsmetoder och enligt lagförslaget skulle samma regler gälla för CIA." En handlande som förvandlar människor till medel för något större är destruktiv och inte kristen. Människan är i Guds ögon det högsta i hela skapelsen (1 Mos 1:26-20). Att objektivifiera henne genom att bara se henne som ett ting är at degradera människan till något hon inte är tänkt att vara.

I USA:s uttalade strävan att sprida demokrati och mänskliga rättigheter blir Bushs veto bara ett budskap som visar på en hycklande attityd. Bushs kristna bekännelse gör inte saken bättre. USA:s handlande som en världspolis som sätter sig över Guds skapelsegivna normer och FN:s deklartion om de mänskliga rättigheterna är förrödande för relationerna i värlrden. De förstärker misstroendet istället för att öka det.

"Man får aldrig behandla människor som ett medel, utan alltid som ett mål!" (Kants kategoriska imperativ)

Den provokativa moralen!

Igår, fredag 2008-03-07, var det nya stjärnskottet Björn Gustafsson gäst i Robins, Robin Paulssons talkshow 21.00. Han var där tillsammans Felix Herngren. Samtalet med Gustafsson kom märkligt nog mycket att handla om hans moraliska ställningstagande. Han berättade bl.a. att han väntat med både sex- och kyssdebut till för två år sedan, när han var 20 år, därför att han ville vänta till dess han verkligen var kär. Han sa också att han var nykterist utifrån ett existensiellt ställningstagande. Han menade att när han såg tillbaka på sitt liv inför döden, så var inte fylla något han behövde eller ville se tillbaka på. Han talade även om att han sökte leva ett sunt liv på alla områden och verkar även ha distans till sitt eget kändisskap. Det verkar inte vara ett mål i sig, utan själva arbetet.

Dessa påstående isade sig vara oerhört provokativa för Felix Herngren. Han reagerade något okontrollerat och respektlost mot Gustafssons moraliska ställningstagande. Med återkommande påståenden om att Björn Gustafsson borde "knulla och supa mer" för att må bra la han sig i samtalet. Den talangfulle komikern Felix blir inte rolig bara plump. Han var uppenbart provocerad av att någon kunde ha en sådan moral och tala oskenerat om det, utan att på något vis vara moralistisk. Varför?

Moral är provocerande. Särskilt om den avviker från den rådande i samhället. Genom sina uttalande ställer sig Gustafsson vid sidan om den rådande diskursen, vid sidan om den allmänt upphöjda synen på sex, kändiskap och alkohol, som oantstliga ingredienser i det svenska värdesystemet. Toleransen blir inte så stor när man går utanför det vanliga beteendet. Hans uttalande om att han tagit ställning mot strömmen i dessa frågor blir uppenbart jobbiga för Herngren och han vet inte hur han skall reagera. På ett personligt plan blir också den moraliskt tydlige en nagel i ögat på hans eget sätt att leva.

Att en ung talangfull och inne person visar sig ha en annna moral än den etablerade är intressant. Det ifrågasätter den förgudning som i den svenska sammanhanget finns av sexualiteten, alkoholen och kändisskapet. Fortsätt att provocera, Björn Gustafsson!

Liberalernas tyranni!

Idag har Folkpartiet liberalerna presenterat ett förslag att ta bort undantaget för elever att avstå från undervisning i skolan som strider med deras övertygelse. Syfte är att i en obligatorisk skola skall alla vara med i alla fatställda ämnen. Detta syfte verkar motiverat utifrån att en så stor del av invandrarflickorna inte är med i simundervisning och framförallt sexualundervisning. Det kan man tycka är problematiskt, men det är märkligt när ett parti med det latinska ordet för frihet i namnet och rötter i upplysningstidens tänkande, så har tappat sina rötter och nu förespråar inte rätten til övertygelse och samvetsfrihet, utan tvång.

Grunden för folkpartiets ställningstagande ligger i att man saknar förståelse för hur stark en religiös övertygelse faktiskt kan vara. Det är mer än en åsikt, utna är något som påverkar hela livet. Den religiösa övertygelsen är i set sekulariserade Sverige fullkomligt främmande. Det saknas förståelse och fantasi i liberalernas förslag. Man kan inte leva sig in i att någon faktiskt kan ha en så stark övertygelse att det handlar om rätt och fel, att det handlar om att kunna handla med gott samvete inför en högre makt. I folkpartiets version av Sverige verkar det bara som en sorts åsikter är tillåtna. Den som stämmer med de egna förutsättningarna.

Målet må vara integration, eller kanske rent av assimilering. Det är i vilket fall inte ett mångkulturellt och pluralistiskt ideal som blir resultatet. Resultatet blir att antingen hamnar eleverna i ett otroligt spänningsförhållande, mitt emellan skola och familj, eller att människor med religiösa övertygelser tvingas att bryta mot lagen, därför att deras samvete kräver det. Det senare alternativet kommer inte öka integrationen, utan tvärt om öka den. Alienationskänslan kommer att öka, i stället för att minska.

Utifrån ett kristet perspektiv måste det alltid finnas utrymme för samvetsfrihet, så länge det inte skadar någon annan. Bibeln beskriver t.o.m. ett handlande i strid med sin övertygelse som synd (Rom 14:23). Den frihet Gud ger människan är enorm och måste så vara.Att tvinga människor att handla mot sin djupaste övertygelser är att behandla dem som objekt. Gud ställer alltid människan inför val och ansvar för sina val. Det är att låta människan vara myndig. I ett fritt samhälle måste människor ha rätt att handla utifrån övertygelse om det inte skadar tredje part.

Utifrån ett kristet perspektiv kan aldrig sådant åsiktsförtryck accepteras. Historiskt har den svenska frikyrkligheten varit i precis samma situation under 1800-talets statskyrkliga åsiktsförtryck. Det ledde till konflikter för sina övertygelser. Den åsikts- och religionsfrihet som vunnits i Sverige får inte ge upp så lättvindigt.

Ett mycket bättre förslag än att komma med tvång vore att skapa dialog med och förståelse för de "oliktänkande", att söka skapa speciallösningar, när det gäller undervisningen. Det borde inte vara så svårt att involvera föräldrar och barn i ett kretativt lösande av problemen istället för att tvinga den som har en övertygelse
att dagtinga med sitt samvete.

Kristen tro - ett hälsosamt alternativ?

När det psykiska ohälsotalet i vårt samhälle verkar ständigt öka, sjunka i åldrarna och drabba både unga och äldre, manar det till eftertanke. När utskrivingen av mediciner relaterade till psykisk ohälsa ökar och sjunker i åldrarna, främst bland flickor, är det dags att ta sig en funderare på vad hur kristna tron, församlingen och vi som kristna relaterar till detta samhällsproblem. Har vi något alternativ att erbjuda ellet är det så att vi bara följer med den ström och utveckling som sker? Har evangeliet om Jesus Kristus och den kristna församlingsgemenskapen något att erbjuda som hjälp till vårt samhälle och behövande lidande människor?

Det borde vi ha! Den kristna Gudsrikestanken som går som en av de röda trådarna genom Bibeln borde kunna vara ett alternativ. I Gamla Testamentet finns tanken på "paradise lost" (1 Mos 3), men också visionen om det kommande messianska gudsriket där återupprättelsen av den forlorade harmonin, det hebreiska shalom, är en central del av profeternas budskap. Gång på gång betonas fridsriket kommer (se t.ex. Jes 2:1-4, 9:1-7, 11:1-9, Jer 31, Hes 40-48, Hos 14, Joel 3:16-18, Amos 9:11-15, Ob 21, Mik 4:1-8, 7:11-13, Nah 1:15, Sef 3:11-20, SAk 14:8-11, Mal 4:2 o.s.v.) I Nya Testamentet förkroppsligas Gudsrikestanken i Jesus. Han möter människor förlåter synder och helar. Guds rike har kommit, men ännu inte i sin fullhet. Det sker först vid Jesu återkomst. Men visionen hålls vid liv, av Jesus och av hans församling. Uppenbarelseboken målar upp i sina sista två kapitel visionen om det hälsosamma riket:

Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, [4] och han skall torka alla tårar från deras ögon. Dödenskall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta." (Upp 21:3-4)

Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. [2] Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. (Upp 22:1-2)

Bildspråket hämtat från Hes 47 är att från Gud själv kommer liv och hälsa att flöda. Guds närvaro är bl.a. hälsobringande, då han är ldet hälsosamma livets utsprung. Men visionen är inte bara "ännu inte", den är också redan nu. Jesus talar om källan som skall vara närvarande i alla troende (Joh 7:38-39). Varje troende och varje kristen gemenskap borde vara ett alternativ och en försmak på den alternativa gudomliga hälsan. Bilden av trädet planterat vi d vattnet finns redan i Ps 1, rörande en troendes relation till Gud och ett fruktbärande liv:

Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare [2] utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. [3] Han är som ett träd planterat nära vatten - det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl. (Ps 1:1-3)

Redan nu borde den kristan tron, den kristne och den kristna gemenskapen vara ett hälsosamt alternativ. Det borde finnas möjlighet för människorna att komma och plocka de hälsosamma frukterna och bladen. Det skulle kunna innebära följande för den kristna församlingen idag

1. Församlingens liv måste grundas och kännetecknas av nåden. Nåden är, och måste vara. centrum i församlingen. Det är evangeliets kärna. Den ovillkorliga kärleken som Jesus Kristus erbjuder är det som kan befria människor från deras bördor. Han manar oss att komm och erbjuder oss och våra själar vila (Matt 11:28). Nåden är den kraft som befriar från samhällets orimliga krav.
2. Församlingen måste kännetecknas av den helige Andes liv och närvaro. Vattnet i bildspråket är Guds närvaro i form av den helige Andes livgivande närvaro. Det är när gemenskapen kännetecknas av Andens frukt, där den främsta är kärlek, som den kan fungera befriande för människor (Gal 5:22-6:2).
3. Församlingen måste vara en gemenskap av och för behövande. Hur paradoxalt det än kan verka, så är det inte individernas fullkomlighet och styrka som gör församlingen till ett alternativ, utan just att den är ett syndarnas samfund. Det är bara när behov och svagheter blir synliga som gemenskapen kan blir befriande. Den perfektionistiska och välputsade ytan är både skenheklig och avskräckande. Skenhelig för att den inte är sann och avskräckande, därför att den bara förstärker kraven och lägger sten på börda. Den är bara när vi bär evangeliets skatt i spruckna lerkärl som befrielse och svalka kan ges. Det är bara när de mänskliga begränsingarna och bristerna får finnas och vara synliga som kraften till befrielse kan verka (2 Kor 4:7).
4. Församlingen måste kännetecknas av ett alternativt liv och alternativa prioriteringar. För att fungera som som ett alternativ till samhällets ohälsa behöver vi fungera annorlunda. Man man aldrig vara ett alternativ genom att genomsyras av de värderingar och de prioriteringar i samhället som skapar problemen. Det krävs ett alternativ till karriärs-, krav- och konsumtionstänkandet i samhället. Strebermentaliteten och stressens styrmekanismer behöver avslöjas och väljas bort om hälsan skall kunna flöda. Det går inte att anpassa och helga allt, varken destruktiva tankestrukturer eller osunda och själsnötande vanor. Ibland går det inte att kompromiss, om man vill vara ett verkligt eller fullgott alternativ (Rom 12:2, 2 Kor 10:4-5).
5. Församlingen måste kunna erbjuda själavård. Evangeliet i sig är själavårdande. Det ger själven vård och psyket svalka. I vår tid är det en otrolig nötning och ett ständigt slitage på själen. Människor behöver finna en plats där det själen kan få vård. i form av biblisk undervisning, ärliga samtal, vägledning o.s.v. Den sargade människan behöver erbjudas möjlighet till själavård, precis som vårdcentralen ger kroppen vård. Det är en utmaning och en möjlighet för Guds församling och oss som kristna att föra människr till gemenskap med Kristus. Kanske är det idag inte syndanöden som är det första problemet, utan bara nöden, själens ohälsa, som är dagens behov och möjlighet. Kanske lider människor idag mer av konsekvensrna av att leva i ett skavande system, som erroderar själen, än av en medvetenhet om sina egna misstag och synder. Det betydr inte att synden skall förtigas, eller att den inte är orsaken till situationen. Men det kanske inte är där vi skall börja idag.

Erbjuder församlingen och den kristna tron ett hälsosamt alternativ idag, kan man fråga sig? Svaret kan diskuteras, men en sak är säker att den skulle kunna vara det! Möjligheten finns.

"Vi måste föra Gud tillbaka in i livet - det vanliga människolivet." (Stanley Jones)