Verklig förändring i skolan?!

Utbildningsminister Jan Björklund kommer med ett nytt förslag om ee nedläggning av det individuella programmet på Gymnasiet. ett program som var tänkt som en hjälp för den lilla grupp som inte klarat av grundskolan. Men gruppen har blivit allt större och det individuella programmet har blivit det största inom den svenska gymnasieskolan. En sistuation som visar på att något är fel och att något behöver göras. Att lägga ned det individuella programmet är en drastisk, men förmodligen befogad åtgärd, då det inte fungerar som det var tänkt med avhopp på mellan 80-85%. Det måste skapas andra alternativ och Jan Björklund har helt rätt i att det inte är när man är 16-17 år som man bör lära sig läsa och skriva. Det måste ske mycket tidigare. Men frågan är större än att bara handla om att läsa och skriva. Det finns ett antal aspekter att ta med i beräkningen.

1. En vidgad kunskapsyn. JAn Björklunds mantra är att skolan skall förmedla kunskap, vilket ju alla håller med om. Men man måste då fråga sig vad kunskap är. Oftast blir det detsamma som intellektuell kunskap, vilket är en oerhörd begränsning och faktiskt något som ställer människor utanför. Genom den senaste gymnasiereformen, där principen och tanaken är att alla skall gå gymnasiet i tre år och därmed få behörighet till högskolestudier, skapar man geneom sin begränsade kunskapssyn ett utanförskap, fastän syftt är det rakt motsatta. De personer som inte har lätt för intellektuell kunskapsinhämtning tvingas in i något som de inte vill eller ens har förmåga till. Genom att det bara är en viss sorts kunskap som räknas och värdesätts, blir resultatet att vissa människor och deras kunskaper och färdigheter inte heller värdesätts. Därmed skapas utanförskap och mindervärde. Kunskap måste bli levanadskunskap och inte bara handla om död fakta. Det är verklig kunskap och den innfattar så mycket mer.

2. En sund människosyn. Den snäva kunskapsynen leder så lätt till även en snäv männsikorsyn. I teorin lyfts ju allas lika värde fram, men i praktiken är det vissa egenskaper och färdigheter som betonas så starkt att det påverkar synen på människovärdet. Varje individ är unik (1 Mos 1:26-30, Ps 139) och det är inte bara vissa färdigheter som bör värdesättas (1 Kor 12), utan hela den bredd av förmågor, talanger och kunskaper måste bejakas. Att trycka in alla i samma mall i skolan har alltid skapat problem och utanförskap.

3. En gymnasieskola med alternativ. Det som händer efter grundsklan måste innebära en möjlighet till motiverade val. I dagsläget är gymnasieskolan alltför begränsad i sitt utbud och det individuella programmet är ju inget egentligt altrnativ, utan ett straff och ett tvång. Behovet av kortare praktiska utbildningar, där inpluggandet av teorietiska kunskaper inte är i fokus är enormt. Gymnasieutbildnngar där praktiska färdigheter och kunskaper värdes'ätts och där praktik är det dominerande inslaget är livsviktigt för att komma åt det utanförskap som nu blir resultatet. Lärlingsutbildningar är ett alternativ värt att återskapa i mycket högre utsträcknng, om inte skolan skall förvandlas till ett upplevt fängelse för de som inte passar in i den gängse kunskapsbilden. Det spelar ju ingen roll om det exra året placeras i gymnasieskolan eller som ett extra år i grundskolan. för en skoltrött och omotiverad 16-åring är det likafullt ett straff. Tarman bort det individuella programmet måste man jobba fram meningsfulla alternativ och utbiuldningar till de som inte passar in i Björklunds elitskoletänkande.

4. En skola med resurser för de svaga. Det är självklart att de basala behoven av att läsa, räkna och skriva behöver tillgodoses hos alla ellever, för deras egen skull. Annars blir man ju självklar utanför i samhället. Men detta sker som sagt bäst under grundskolan. Här innebär förslaget ett klart framsteg, men för att detta skall bli möjligt måste resurser till just för de svaga. Den elitistiska männsikosynen och den positiiva strävan eftr att vilja få fram spetskompetens och att bejak de begåvade, får aldrig ske på de svagas bekostnad. Kan man spara pengar på det individuella programmets avskaffande msåte dessa användas först och främst i förebyggande syfte genom stöd till de svaga tidigt.

5. Ett samhälle med möjlighet att vara förälder. Skolan finns inte i ett vakum och lösnignarna för skolan finns inte bara inom skolpolitiken, utan är kopplat till hela sammhällssynen. Här spelar synen på familj och föräldraskap roll. Regeringens betoning på arbete är oerhört positiv för de som inte har något. Arbetslinjen är en viktig betoning, då ingen människa mår bra av att sakna meningfull sysselsättning. Detta är något skapelsegivet (1 Mos 2:15). Katekesens gamla ord om att arbete är grunden för hälsa och välstånd är inte så dumt som man kan tro. Men detta är inte den enda sanningen som man kan bygga en politik eller ett moraliskt system på. Det finns också andra värden, t ex behovet av hela relationer, av att barn behöver föräldrar och föräldrar behöver tid och ork för sina barn. Här krockar arbetslinjen till varje pris med andra viktiga värden. Det är dags att politiken också inriktar sig på och söker finna vägar till att hjälpa föräldrar att just vara föräldrar. Skolans problem är inte bara ett kunskapsinhämtningsproblem. Det är också ett socialt problem. Skolan löser heller inte något samhällsproblem, om det inte står i relation till barnens föräldrar och deras sociala situation. Föräldrar har ett ansvar för sina barn och måste få möjlighet att ta det ansvaret.

Men idag har vi i hög grad bytt ut visdom mot information och djup mot bredd (John Ortberg)