Att våga tala om ondskan

I veckan har Katolska kyrkan listat 7 "nya" synder. Pressen har kallat det nya dödsynder, vilket ju aldrig varit tanken. De nya är Miljöförstöring, drogmissbruk, moraliskt omstridda experiment, vållande av fattigdom, genmanipulation, växande orimlig rikedom och social orättvisa. Även de amerikanska sydstatsbaptisterna har i veckan uttalat sig om miljöhotet som synd. Fyra saker är intressanta och viktiga i detta sammanhang.

1. Att ondskan och synden finns i mänskliga strukturer. De "gamla" dödsynderna var fokuserade på den enskildes individuella förhållningsätt till sitt liv och sina medmänniskor. Den nya listan visar på att ondskan faktiskt finns i de strukturer som människan byggt upp. Det gäller i vart fall miljöförstöringen, vållandet av fattigdom, växande orimlig rikedom och social orättvisa. Det man saknar här kanske skulle vara en punkt om förtryck av människor, inte minst kvinnor, vilket också det är en strukturell ondska. Att se ondskan som en del av mänskliga strukturer är inget nytt. Bibeln har gjort det sedan urminnes tider. De gammaltestamentliga profeterna påpekar gång på gång att israeliterna byggt in ondska och synd i sina system (se t.ex. Amos). Likaledes är visionen av det falande Babylon i Uppenbarelseboken ett typ exempel på strukturell ondska som måste raseras (Upp 17-19).

2. Att det finns ett behov att tala om ondska. Även om syndabegreppet i en sekulär värld kan kännas främmande för många och är beslastat, så visar det ändock på vårt behov som människor att faktisk få deiniera saker som gott och ont. Ondska är en realitet i den här världen och vi har alla ett behov att nämna den vid dess rätta namn. Våra reaktioner på förtryck och övervåld måste få leda till att vi faktiskt får säga att det är ont. Onda saker är ont, därför att de är dåliga, skadar och förröder det goda livet, som vi alla känner igen och som Gud tänkt. Får vi inte påpeka att saker är ont har vi hamnat i en värld utan empati och kärlek. Att våga reagera på ondskan är en förutsättning för att bry sig och att älska. Det som inte brörs av det onda och vågar tala klarspråk om det, hamnar så lätt i likgiltighet, vilket är en kärlekens motsats. Bibeln definierar ondskan i termer av det som är nedbrytande, "att stjäla, slakta och döda" (Joh 10:10). Det destruktiva onda måste få benämnas som ont, utan att detta upplevs som förolämpande eller kränkande.

3. Att våga tala om ansvar. Dewt tredje viktiga i detta sammanhnag är att om vi vågar tala om synd och ondska, så kan vi också tala om ansvar. Om vi vägrar se att det finns rätt och fel har vi heller ingen rätt att utkräva ansvar av någon, eller att själva manas till att ta ansvar för våra egna handlingar. Det bibliska syndabegreppet blir alltså ett bemyndigande av människan, en uppmaning till att vara en människa som står för coh tar ansvar för sitt liv. Det är bara människan som har detta moraliska ansvar, som har fått denna möjlighet att både påverka och ansvara för sina egna handlingar.

4. Att våga se sin egen ondska. Detta leder till att vi som människor är del av system och strukturer som är mänskliga och har destruktiva inslag. Men strukturerna är inte bara något som skapas kollektivt, utan delaktigheten gör att vi också måste våga fokusera på vår egen tendens till onskan. Den finns i dig och den finns i mig. Att försöka förneka det leder till lögn. All verklig förändring börjar med att inse sanningen. Det är sanningen som befriar (Joh 8:32)

"De vise säger: vägra spela med i spelet! Inse dina själviska motiv och det självbedrägeri som därav följer. Låt ditt samvetes ljus falla på de illussioner som håller dig igång, och se bjälken i ditt eget öga." (Anders Piltz)