Hur relativ är synden?

Igår handlade TV-programmet Existens i SVT2 om synden. Man utgick från två kvinnor som växt upp i pingströrelsen och de fick berätta om de syndakataloger som fanns där när de var unga. Man lät även ungdomar och ungdomspastor i pingstkyrkan i Umeå komma tilltals och "rösta" om olika saker är synd. Även EFK:S ordförande Stefan Swärd fick några minuters möjlighet att kommentera.(Han kommenterar också sin medverkan och programmet på sin blogg idag.) Hela upplägget på programmet var att visa att syndabegreppet förändrats och själva slutklämmen som programledaren ger är "En sak är i varje fall säker: synd idag är inte samma sak som synd igår, oavsett vad som står i Bibeln!" Man har tesen att synd är relativt och vill visa detta genom programmet.

Frågeställningarna är intressanta och viktiga. Problemet med programmet är att man inte problematiserar eller låter det bli ett verkligt försök att se hur man skall förklara det faktum att syndabegreppet förändrats. Det ges ingen vettig teologisk analys av detta faktum. Det ges heller inte utrymme för att se att det också finns en kontinuitet och oföränderlighet i vissa syndabegrepp. Man låter inte hela bilden tala, utan bara det som stöder tesen.

Jag tror att det är viktigt att vi som kristna vågar tala om synden som synd. Men dör att vi ska kunna göra det, måste vi tänka till kring vad synd faktiskt är och skall förstås. Vi måste också tänka till när det gäller det uppenbara faktum att syndabegreppet faktiskt har förändrats över tid, Om vi inte funderar ochtalar om detta kommer vi att hamna i en situation där kyrkan slutar kunna tala om synd överhuvudtaget.

JAg tror att vi behöver ta hänsyn till följande plan för att vi skall kunna tala om synden:

1. På ett principellt plan. Om vi skall förstå synden behöver vi förstå att synd faktiskt är en verklighet och inte något kyrkan hittat på. När vi talar om synd så måste vi utifrån Bibeln se att det finns grundläggande, skapelsegivina naturliga normer som Gud fstlagt såsom Skaparen. Precis som Stefan Swärd sa i programmet så finns det t.ex. 10 Guds bud (2 Mos 20, 5 Mos 5) och Bergspredikan (Matt 5-7) med flera tydliga avsnitt som ger principer och riktlinjer som är gudagivna. Dessa grundläggande principer måste vi kunna tydliggöra och vi måste inse att Gud faktiskt har rätt att definiera dem.

2. På en kulturellt plan. Det andra planet vi måste ha med åtanke är det kulturella. De skapelsegivna principerna måste ju alltid inkultureras. Evangeliet om Jesus är ett så fantastiskt budskap att det har en förmåga att passa in i alla kulturer, utan att förlora sin skärpa. Men detta betyder också att synden på sätt och vis blir något relativiserad. Kulturer har olika områden där människor binds och skadas. Det finns olika områden där kulturen vänder sig mot det Gud tänkt och blir förtryckande. Vissa saker kan i en kulturell miljö vara ett problem men inte i en annan. Det är bara att ta kortspel som ett exempel. I en subkultur (som den svenska 1800-talskulturen)där kortspel kunde innebära att man spelade bort både hus och hem, är det inte konstigt att kyrkan markerar mot detta, därför att människor är bundna i ett beroende och ett beteende som får förödande konsekvenser. Problemet kommer när man demoniserar kortspel överhuvudtaget och ser synden sitta i kortet oavsett vilket sammanhang och syfte det sker. Församlingen idag måste våga se företeelser i vår egen kultur. Var finns de företeelser som vi idag binds av och som förslavar oss. Denna kulturella medvetenhet är av nöden om vi skall kunna tala om synd. Vi måste lära oss avslöja kulturen i oss själva och våra sammanhang, för att kunna hjälpa människor matt bli fria. Vi måste också se bli mycket bättre på att tillämpa de bibliska principerna i vår egen samtid.

3. På ett personligt plan. Det tredje planet vi måste ha med i vår tänkande kring synden är det personliga planet Olika människor har olika problemområden i sitt liv, olika vanor och olater som binder och förstör deras och deraas omgivnings liv. På sätt och vis kan man ju saga att också detta bidrar till en mer subjektiv syn på synden och relativierar den, men detta innebär att vi tillämpar de absoluta skapelsegivna principerna i våra egna liv.

4. På ett gemenskapsplan. Det fjärde området som man måste ta hänsyn till är faktiskt det relationella. När vi i en individualiserad och privatreligiös och privatmoralisk tid, så är det svårt att se att gemenskapens gemensamma normer faktiskt kan vara något positivt. Men faktum är att alla kulturer skapar normer och värderingar som den bekänner sig till. I den kristna gemenskapen måste det finnas normer grundade på Bibeln, kärleken och gemenskapen. Synd är faktiskt först och främst ett relationellt ord, precis som kärleken. Synden är den yttersta motsatsen till det dubbla kärleksbudet som är så central i den kristna tron och livet.

5. På ett identitetsplan. När vi talar om syndens olika plan finns det också ett identitetsplan vi måste nämna. Det är ju detta som ofta skapar syndakataloger, där man listar identitetsmarkörer som man kan använda för att definiera sig själv och andra. Mycket av den felaktiga syndhanteringen i den svenska frikyrkans historia handlar just om detta. Vad kännetecknar dem som är med och innanför, och inte minst lika viktigt, vilka kännetecken är inte accepterade och tillåtna. Det hjälper gruppen att kanna sig trygg och får lätt att dra gränsen till "utgruppen". Detta plan måste vi vara medvetna om hur viktigt det är i all mänsklig social gemenskap och vilka oerhörda risker det innebär för fel benämningar av syndabeteckningar. Det är lätt att definiera det främmande som synd och fel, och vi har svårt att se vad vårt eget sammanhang skapar för negativa markörer.

Synd är ett sådant brott mot förnuftet, sanningen och samvetet, en brist på kärlek till Gud och människor, på grund av en förvriden värdeskala. (Anders Piltz)

Vi är människor, inte änglar. Syndare allihop - och vi kan få syndernas förlåtelse. Att påminna oss om detta, att vårda denna bild, skulle vi kunna ha kyrkan till. (Ulrika Knutsson)

Gästbloggar

Anton Fagerstedt har på sin blogg startat vad man kan kalla en "adventskalender", där han inbjudit olika skribenter. Ett kul och spännande initiativ, där det kommer fram massor med spännande tankar i adventstid. Idag är det min tur att gästblogga där. Det rekommenderas varmt att följa länken dit.

Varför förknippas kyrkan inte med solidaritet?

Dagen berättar idag om en amerikansk undersökning, som visar att amerikanerna förknippar nedanstående bibelordet "Försvara dem som hjälplösa. Var rättvis och ge rättvisa åt de fattiga och hemlösa." (Ord´31:8-9) mer med Barak Obama än med Bibeln. Bara 13% av det mycket mer "kristna" USA förknippade ordet med Bibeln, medan 18 med Obama, 9 med Dalai i Lama, 8 med Martin Luther King Jr, 4 med Oprah Winfrey och 3 med U2-sångaren Bono. Frågan är hur det skulle varit i Sverige. Förmodligen inte fler som förknippade ett sådant Bibelord med just Bibeln.

Undersökningen visade också att amerikanerna menade att Bibeln handlar "mest om himmel, helvete, äktenskapsbrott, stolthet och svartsjuka." Det amerikanska bibelsällskapet planerar att ge ut en "The Poverty och Justice Bible" där man lyfter fram 2100 versar som talar om fattigdom och rättvisa.

Det är ju märkligt hur dåligt kyrkan i USA, men även i Sverige, misslyckats med att betona den här sidan. Det är tragiskt att människor inte ser att Bibeln och den kristna tron är så nära kopplad till solidaritet och hjälp till de fattiga. Jag tror att det finns flera orsaker till detta. Här följer några som jag ser:'

1. Kyrkan har ofta varit lierad med makten. I Sverige är det ju så historiskt att den kristna kyrkan historiskt varit en del av statsapparaten och makthavarnas förlängda arm. Det är sant att man faktiskt haft ansvaret för mycket av det sociala arbetet i socknarna fram till 1900-talet, med kyrkoherden som ordförande i fattigvårdsnämnder osv. Men ofta blev han mer myndighetsutövare än ett uttryck för Jesu empatiska förhållningingssätt med de fattiga. När det gällde rättvisefrågor har kyrkan alltför ofta ställt sig på statens sida och betonat stabiliteten på bekostnad av rättvisa och rättfärdighet.

2. Kyrkan har betonat den personliga frälsningen på bekostnad av de sociala och universella aspekterna. I mycket av väckelsekristendom och evangelikalism har utgångspunkten varit individens frälsning. Som ju är viktig och biblisk. Detta är ett tydligt arv från upplysningen och det moderna, där individen hamnat i centrum. I traditionellt evangelikalt tänkande går vi från individen utåt till den kristna gemenskapen och ut i världen. Frågan är om inte denna rörelse skapat de problem som kyrkan har när det gäller trovärdigheten. Hade vi vänt på perspektivet och sett Guds stora tanke och vision om en förnyad skapelse och ett Guds rike först och sedan gått inåt mot ett nytt sätt och leva i vilket individen frälses för att passa in i hade säkert betoningarna varit annorlunda. Vi hade sluppit att kyrkan understött den individualistiska trenden som vuxit sig starkare och starkare.

3. Kyrkans selektiva bibelanvändning. Om nu det finns över 2100 bibelverser som handlar om fattigdomsbekämpning och rättvisa i Bibeln och detta inte har präglat oss som kristen kyrka, så visar det hur selektiv vi läser vår Bibel. Det är summan av Guds ord som är sanning (Ps 119:160). Ibland betonar vi olika delar så mycket på bekostnad av andra att man kan fundera på sanningshalten.

4. Kyrkan betoning har varit väldigt andlig på bekostnad av det materiella. När kyrkan växte fram i den hellenistiska miljön påverkades den en hel del av dess dualistiska syn på ande och materia. Det andliga blev bättre på bekostnad av det materiella verkligheterna. Detta är inte Bibliskt Bibeln håller ihop dessa båda utan att rangordna. Gud bryr sig både om det yttre och det inre, både kropp och själ. Om vi talar om själens eviga frälsning blir lätt fattigdom och rättvisa ett underordnat problem, som ses som mindre viktigt.''

5. Kyrkan har inte tänkt missionellt och inkarnerande. I och med kyrkans betoning på byggnader och verksamhet utifrån dessa uppfattas lätt dess dess budskap som att man skall komma dit, istället för att den finns närvarande inkarnerad och missionellt engagerad i den omvärld i vilken den finns. Om kyrkan ser sin uppgift som att inkarnera Jesus i den här världen hamnar betoningen på vad det innebär att efterfölja Jesus, vad han skulle göra och hur man manifesterar Jeusnärvaro i olika sammanhang i den här världen, istället för hur man skall få människor att komma till den egna kyrkan. Det blir ingen skillnad på evangelisation och diakoni, allt blir mission. Allt det som är gott står för Gud, allt det som är ont är vår uppgift att bekämpa. Orättvisor, fattigdom, orättfärdighet osv. blir en del av missionuppdraget, liksom att föra människor in i en levande relation till Jesus Kristus.

6. Kyrkan har alltid hållt frågorna om pengar ifrån sig. Trots att Bibeln är full av texter som behandlar rättvisa och fattigdom, och att Jesus talar mer om pengar än om både bön och evangelisation, så har vi svårt att tala om detta i kyrkan Vi vrider på oss så fort ekonomiska frågor kommer upp. Det är för närgånget. Synder och orättfärdighet av ekonomisk art håller vi gärna ifrån oss och lägger oss inte gärna i andras hanhavande av pengar. Vi har separerat ekonomin från det kristna livet och förpassat det till en privat svär. Ger vi bara vårt tionde eller vad det nu ska kalla det så har kyrkan inget att säga. Vi har hamnat i ett mycket märkligt förhållande till pengar. Ganska långt från den egendomsgemenskap som präglade den första församlingen.

Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgilitgheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande. (Stefan Einhorn)

Dagen

Dags för dokusåpabojkott?

Idag finns ett intressant debattinlägg på Aftonbladet debatt, skrivet av Linda Broberg med anledning av att dokusåpan Paradise hotel just startat. Det intressanta är att linda själv varit med i dokusåpan Big Brother 2002. Hennes insikter om dokusåpan och vad det gör med människor bör tas på allvar, just därför att hon har varit med själv. Hennes fråga är värt att ta på största allvar:

Jag tänker på Jackie och på de andra som med största sannolikhet kommer att gå lite längre än nödvändigt och planerat i nationell tv, och undrar om de tar mer skada av den här tiden än vad man förstår?

När dokusåporna drog igång för tio femton år sedan talades det om förnedrings-TV. Sedan dess har nivån förändrats radikalt och det som då var upprörande är ingenting idag. Så fungerar ju TV-mediet. Man måste hela tiden bli litet värre och litet mer för att fortsätta kittla oss tittare. Och vi sitter där och tittar. Kanske förfasar vi oss, men vi följer med och mellan avsnittet är kvällstidningarna fulla av rubriker om vad som händer och skall hända härnäst och vid sidan om. Kanske är det dags att stänga av, att säga att nu räcker det. Det borde ju inte vara så svårt. Det finns en sådan knapp på fjärrkontrollen, om vi inte orkar släpa oss upp ur soffan fram till huvudströmbrytaren på själva TVn.

Man kan ju tycka att deltagarna får skylla sig själv som ställer upp i TV på både det ena och det andra. Men jag tror Linda Broberg slår huvudet på spiken när hon definierar det i termer av bekräftelsebehov och samtidigt konstaterar att det inte funkar:

Varför jag som 21-åring hade ett sådant bekräftelsebehov och en så stark önskan att höras och synas har jag fortfarande inget bra svar på. Vad jag däremot vet och genom erfarenhet har lärt mig är att 15 minuter i rampljuset inte räcker för någon som jag. Mycket vill ha mer och ärligt talat, för mig spelade det ingen roll hur hårt jag än försökte intala mig själv (men mest andra) att det var en kul grej och att alla snart har glömt mig: Det var ändå tråkigt när månaderna gick och jag inte längre blev igenkänd.

Jag tror det är dags att stänga av:

1. För de inblandades skull. Man kan som sagt tycka att de får skylla sig själva. Men det räcker inte som argument för att jag skall sitta och titta på något som inte är bra för de inblandade. Om ingen tittade skulle inte möjligheten finnas till dessa desperata försök att få bekräftelse och bli känd. Egentligen är man faktiskt delaktig i folks elände på samma sätt som pedofilen som sitter och tittar på barnporr. Njuter av andras dumheter och förnedring. Det är nog dags att stänga av.

I och med att TV-mediet kräver ständig stegring, så är det nog så att man väljer att utnyttja människors svagheter för att få tittare. Man använder människor för att få tittarsiffror och för att använda Big Broither-Lndas ord:

Att det är människor av speciell karaktär, och förmodligen med viss personlighetsstörning, som kommer med i den här typen av serier är enkelt att förstå. Impulsiva, spexiga och gränslösa individer gör bra tv och levererar de ändå inte som tänkt, släng in ett par vinare och saken är biff. Spritorgier och guppande täcken är nämligen inte bara fullt naturliga inslag i dagens såpor utan snarare ett krav.

Jag vil i varje fall inte vara en del av detta och därför stänger jag av. Inte för att vara bättre än någon annan, utan för att det räcker nu.

2. För min egen skull. Självklart borde jag stänga av också för min egen skull. Är detta något jag faktiskt mår bra av? Är det något jag egentligen vill se? Står dessa intriger, dubbelspel och guppande täcken för något som är "uppbyggligt" som den gamla kristna termen säger. Jag tror det är avtrubbande och destruktivt, därför att det objektifierar medmänniskorna som deltar. De är inte längre människor utan något man ser på TV. Det kan ju verka moralistiskt (detta så populära skällsord), men jag tror alltid vi borde vara medvetna om vad vi ser och gör, och vad det gör med oss. Det kittlar, men är det nyttigt? Personligen tror jag det är dags att stänga av.

Är det inte konstigt, t ex, att man automatiskt antar att det är någon slags ära att framträda i TV? (Richard Foster)

Om Jesus skulle frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV. (Malcolm Mudderidge)

Det finns en historia om en man som kommer till helvetet och glatt överraskad utbrister: "Å, jag visste inte att ni hade TV här!" Varpa jourhavande demon likgiltigt svarar: "Vi har bara TV här." (Magnus Malm)

Vad har hänt med Mohammed Omar?

I radioprogrammet Kaliber i P1 och i Ekot i helgen presenterar Mohammed Omar planer på att starta ett nytt politiskt parti (läs 1, 2, 3, lyssna 1, 2 3. Även tidningen Dagen rapporterar om det, liksom en del andra medier. Det är inte så länge sedan Omar var en respekterad kulturpersonlighet, känd föreläsare, respekterad poet och en förespråkare för dialog och samförstånd mellan religionerna. Han och den kristne författaren gav tillsammans ut boken Vem är du? på bokförlaget Cordia som var ett försök till förståelse över religions gränserna. Han berättade ofta om sina kontakter och sina positiva erfarenheter från kyrkan. Nu står han på Sergels torg och skriker "Död åt Israel!". Nu vill ha bilda ett politiskt parti med enda syftet att vara mot Israel och det han benämner som sionismen. Han vill inte vara en snäll muslim längre, utan bjuder in alla som är emot Israel till att vara med i partiet. Det spelar ingen roll var man finns på den politiska skalan, eller ens om man finns på den. Han bjuder in både höger- och vänsterextremister, liksom muslimer och nazister bara man hatar Israel och judar. Han bjuder in alla bara man hatar judar. Det är förintelseförnekare och antisemiter som välkomnas. Hans språkbruk är varken poetiskt eller politiskt. Det är bara hatets retorik kvar. Hur kunde det bli så?

HAT!

Jag skulle säga att svaret på frågan hur det kunde gå så är hatet. Muhammed Omars resa från moderat resonabel muslim till agiterande islamist beskriver han själv som ett resultat av Israels Gazakrig i vintras. Om detta är den utlösande faktorn, så är det som det skapat hos Omar hat, (o)rent och ogrumlat hat. Och hatet är fruktansvärt och får förödande konsekvenser för den människa, som låter det få sig i sina klor av stål, vilka kramar ur medmänskligheten ur hennes hjärta.

1. Hatet förblindar. HAtet är en oerhört stark känsla. När det får grepp om oss, så blir vi blinda. Vi ser inte längre klart, utan hela vårt seende färgas av hatets svarta färger. Man tycker sig se klart, men den fantastiska mänskliga förmågan att se nyanser och färgskiftningar försvinner och allt förvandlas till svart eller vitt. Hatet skapar hämndbegär, vill skada, fördriva förstöra. Och man tror att det är rätt och rättfärdigt. Man inse inte att man förespråkar samma mynt som det man hatar. Man ser inte att man blir som det man hatar - omänsklig!

2. Hatet demoniserar. I och med hatets svart-vita förblindande karaktär, så demoniserar det motståndarna. De förvandlas från medmänniskor till motståndare, från individer till idioter, från någon som är som jag till någon som är perverterat annorlunda. Hatet tvingar oss ut på krigståg, en som man tycker rättfärdig och nödvändig strid. Fienden måste besegras, förgöras, utplånas. Och då helgar ändamålen medlen. Då är varje allians mot fienden helig och rätt. Inget får hindra, för man slåss ju mot den ondska som hatet definierat. Man har helgat kriget, kriget mot den man demoniserat och opersonliggjort. Det är ondskan man slåss mot, den yttersta ondskan som man rättfärdigt måste hata. Och man tror man skall uppnå tillfredsställelse.

3. Hatet är ingen framkomlig väg. Hat gör oss omänskliga och omöjliggör dialog och därmed lösning på mellanmänskliga problem. Det leder till hämnd och omöjliggör försoning. Varje försök att lösa ett mänskligt problem med hjälp av hat och hämnd är dömt att misslyckas. Det är bara genom förlåtelse, förståelse och försoning som förändring är möjlig. Att ta rätten i egna händer är att göra sig till Gud, göra sig själv ofelbar och allvetande. Låt Gud ta hand om det som är hans "jobb", det som endast han utifrån sitt fullkomligt nådiga och rättfärdiga väsen kan göra, men som vi inte har kapacitet eller auktoritet att handskas med. Låt oss inte gripas av hatets enkla lösningar på de svåraste av problem. Och måtte Mohammed Omar hitta en annan drivkraft än hatets.

Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. (Rom 12:14-19)

Uthärdar man inte beröring tar man till terror, det "heliga" kriget. Inga krig är heliga.Krig innebär alltid ett vanhelgande av alla värden. (Anders Piltz)

Hämnden ger sällan den tillfredställelse som man kan föreställa sig. (Ann Heberlein)

Läs även gärna följande krönika från den 2 oktober i Nerikes Allehanda.

Vad är egentligen en gudstjänst?

Under rubriken "Skiljer sig gudstänsten från Melodifestivalen?" skriver Sten-Gunnar Hedin om gudstjänsten i sin gästkrönika i Dagen. In inledningen ställer han en massa retoriska frågor:

Har gudstjänsten blivit ett möte mellan producent och konsument? Är församlingen mer än brukshundsklubben? Hennes sammankomster av annat slag än Melodifestivalen? Är inte prästens roll en annan än auktionsutroparens? Har inte pastorn en uppgift större än programledarens? Utför inte sångare och musiker en insats som skiljer sig från framträdande i Melodifestivalen?

Liknande frågor kom till mig när jag i söndags tittade på TV-gudstjänsten från pingstkyrkan i Skellefteå. Detta är ingen kritik av TV-gudstjänster som sådana, eller av Pingstkyrkan i Skellefteå, utan tankar kring vad som hände där i TV-gudstjänsten. Det var inte innehållet som det var fel på, utan just produktionen av innehållet. Det blev så tydligt att det som annonserats som en gudstjänst, bara blivit en TV-produktion. Det som presenterades som en gudstjänst var inte en inspelad eller livesänd gudstjänst från en av Sveriges kyrkor, utan något som klipps ihop och arrangerats. Det blev så tydligt att den unisona församlingssången leddes av en dirigent och att den var inspelad separat. Vittnesbörden och predikan var hållna inte i en gudstjänst utan framför en kamera, förmodligen helt skilt från en gudstjänstfirande gemenskap. Det var ett antal inslag vilka helt klart var inspelade var för sig och sedan producerade och sammansatta till något som skulle föreställa en gudstjänst, men inte blev det. Det blev en produktion och inget mer. I och med att man plockade bort de olika delarna från dess naturliga församlingens och gudstjänstsammanhang när man spelade in dem, så blev det heller inte bra när man försökte sätta ihop dem till en gudstjänst.

Varför går det inte att göra så. allt fanns ju där, som man ville ha med i en gudstjänst? Jag tror att svaret ligger i det som den gamla frikyrkliga beteckningen "möte" uttrycker. Det blir inget möte. Gudstjänsten är något i högsta grad relationellt. Det handlar om relationen till Gud, men också mellan de medverkande i gudstjänsten. Det måste till detta dubbla möte för att det skall bli en gudstjänst. Utan detta blir det bara en platt produktion. De som agerar i en gudstjänst är beroende av mötet med den gudstjänstfirande församlingen. Finns den inte där förvandlas predikan till ett föredrag till en opersonlig åhörarskara, vittnesbörden ord utan adressat. Gudstjänsten måste bli ett möte, annars blir den ingen gudstjänst med den Gud som själv är relation.

Ett andra skäl till att det inte går att göra så här och kalla det gudstjänst är att i och med att man kopplar isär de olika delarna från varandra så blir det inget av den process som en verklig gudstjänst är. Denna process rullar fram och är inte möjlig att fullt ut förutsäga, ens i den bäst planerade gudstjänst. Om man då bara fogar ihop en massa bitar utan att se till det gudomliga skeende som möjliggörs just genom att bitarna verkligen följer på varandra, utan är helt separata och dit redigerade i efterhand, missar man hela den dynamik som en gudstjänst måste vara. En gudstjänst är ett skeende, inte bara en massa kristna inslag. I den processen kan vi inte fullkomligt ha kontrollen på det sätt som en TV-producent önskar. Man kan inte klocka allt och redigera som man vill.

Kritiken blev övertydlig i den s.k. TV-gudstjänsten, men riskerna finns även i våra vanliga gudstjänster. Vi kan vara med i samlingar som aldrig blir möten och vi kan producera en samling inslag, som inte skapar en skapande gudomlig process.

Gudstjänster är faktiskt viktiga. Alldeles för viktiga för att produceras sönder. Min önskan är att Sveriges Television skall sända verkliga gudstjänster, som förmedlar möten både mellan Gud och människor. SVT måste våga släppa kontrollen och inte överproducera perfekta gudstjänster. En verklig gudstjänst kan inte helt kontrolleras, det måste SVT inse och våga bejaka. För gudstjänster behövs också i TV.

"Vi är alla fundamentalister!" (Fredrik Lindström)

Citatet i rubriken är hämtat från Fredrik Lindströms krönika på Aftonbladets kultursida. Krönikan är ett oerhört intressant, ärlig och insiktsfull. Den är värd att läsa i sin helhet. Lindström lyfter fram ett antal saker som egentligen är självklara, men som så sällan sägs, av andra än kristna företrädare. Jag vill lyfta fram några av hans insikter:

1. Människan är religiös till sitt väsen.

Människan är nämligen religiös. Alltid. Alla. Ateister som kristna, agnostiker som muslimer och så vidare.

Den engelske forskaren Richard Dawkins har blivit ett slags ledargestalt för moderna ateister och religionskritiker. För mig är han den mest religiöse av alla.

2. Alla människor tror på något.

Religion handlar om tro – och den människa som inte tror på någonting finns inte.

3. Även en vetenskaplig världsbild bygger på att man väljer att tro på den.

Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen?... Därför att den åskådningen övertygar oss bättre än något annat. Om än ofullständig så är den i alla fall den bästa tillgängliga världsförklaringen. Det är det enda skälet – våra känslor tyr sig till den, klamrar sig fast vid den. För vi kan inte välja att inte tro på något alls.

4. Alla människor är fundamentalistiska på vissa områden.

Vi är också fundamentalister. Demokrati- och individualism-fundamentalister. Vi är extremt stränga med livets okränkbarhet och människans frihet. Likaså med den empiriska vetenskapen. De sakerna är lika heliga för oss som sakrament och budord. Men är förstås inte skrivna i sten.

5. Även en vetenskaplig världsbild har brister och kan inte förklara allt.

Vi kan se enorma fördelar med vår världsbild – jag tror själv stenhårt på såväl yttrandefriheten som på evolutionen – men det skulle samtidigt vara absurt att sticka under stol med att det finns nackdelar med vår tro.

6. Punkt 1-5 är något som är självklart men inte alla erkänner.

Religion håller som så mycket annat på att bli ett dom andra-begrepp, det vill säga något som vi tror andra har men inte vi.

Varför tror vi då på vår moderna religion, rationalismen? Och varför uppfattar vi dem som inte gör det som förtappade, precis som de kristna en gång såg på hedningar?

Faderlig kärlek

För några veckor sedan visades detta youtubeklipp på en gudstjänst en onsdagskväll i kapellet på Götabro. En pappa som tar med sin handikappade son genom tävlingen Iron Man på Hawaii. Ett fantastiskt bevis på en faders kärlek. Det grep mig. Titta och berörs.

Insiktsfullt av Birger Schlaug

I den debatartikel i Dagen idag talar förre språkröret Birger Schlaug om Gud och kyrkan, dess tro och dess trovärdighet. Schlaugs insikter känns i det närmaste profetiska:

En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt.

Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt. Hur trevligt, demokratiskt och mysigt vi än kan tycka att det är.

Om en kyrkas uppfattningar först har malts genom den kvarn där bara det som är politiskt korrekt, och som går under benämningen "modernt", kommer ut känns det mest som en förening vilken som helst. Det har också ett värde. Men det har nog inget med Gud att göra.

Det är intressant att en poerson som i artikeln inte bekänner sig som troende har sådana insikter. Schlaug isar en förmåga som många i det sekulariserade SVerige saknar, förmågan att sätta sig in i en troendes tänkande. I det sekulariserade samhället blir religionen obegriplig och måste därför anpassas, men Schlaug visar på att denna anpassning inte kan ske utifrån tidens vindar, utan måste ske i trohet mot den heliga urkunden, i detta fall Bibeln. Schöaug visar istället på hur absurt det blir när det är tyckanden som står över Gud och när det är politik som är överordnad Guds ord.

Inte alls främst kvinnoprästmotståndare!

Biskop eremitus Bertil Gärtner har flyttat hem. Bertil Gärtner blev det röda skynket för alla dem som inte höll med majoriteten i ämbetsfrågan. Han fick stämpeln kvinnoprästmotståndare, men det var ju faktiskt inte det som var deet viktigaste för honom. Det var en konsekvens av en övertygelse. Man behöver inte hålla med honom i sakfrågan, vilket jag inte gör, men måste respektera han övertygelser ochden ödmjukhet med vilken han faktiskt stod för den. Bertil Gärtner är värd respekt för mycket och borde slippa att kommas ihåg bara på grund av att han hade en anna övertygelse än en kyrklig och samhällelig majoritets snabba fördömanden. Han blir ett exempel på hur man inte behöver lyssna på någon som man stämplat ebn etikett på. (Jag har ju lovat att återkomma till detta och skall försöka göra det i veckan som kommer.) Här följer några personliga reflektioner kring det som Bertil Gärtner faktiskt stod för:

1. Bertil Gärtner är värd respekt för sina övertygelser. Gärtner precis som alla som har en stark övertygelse är värda att lyssna på och respektera. INte nödvändigtvis hålla med, men försöka förstå varför deras ståndpunkt är som den är och så stark.

2. Bertil Gärtner är värd respekt för att han vågade gå mot strömmen. I en tid och i ett land där endast en åsikt åt gången är godtagbar och accepterad i många frågor är Gärtner värd respekt för att han inte följde med strömmen och var beredd att bli sedd som konservativ och bakåtsträvare.

3. Bertil Gärtner är värd respekt för sin öppenhet och vilja till förnyelse. Tvärt emot den massmediala bilden av Gärtner som bakåtsträvare så visade han en stor öppenhet för förnyelse. Han fanns med i sammanhang inom kyrkan som jobbade med dessa frågor. Han öppnade upp för karismatik. Han var en av initiativtagarna till karismatiska konferenser såsom Göteborg 90, men deltagare som John Wimber och Paul Cain. Det visar på en öppenhet och en ödmjukhet i relation till den egna traditionen som på så många håll saknas inom svensk krustenhet.

4. Bertil Gärtner är värd respekt för sin vilja att vara trogen Bibeln och kyrkans tro. Det kritik Gärtner så ofta fick utstå och vara måltavla för, var ju egentligen grundad i en kärlek till Guds ord och till kyrkan. Han strävade efter en trohet mot det som kyrkan alltid stått för.

5. Bertil Gärtner är värd respekt för att han skapade rum för oliktänkande och hindrade splittring. Mna kan tycka vad man vill om den synod som bildades av honom och andra inom svenska kyrkan, men dess syfte var ju att bereda plats och gemenskap för dem som var en tydlig minoritet inom Svenska Kyrkan. Genom att göra detta lyckades han ju faktiskt med konstycket att hålla ihop kyrkan och undvika splittring, tvärt emot hur många skulle tolka det.

6. Bertil Gärtner är värd respekt för förmågan att hålla ihop bibeltro med akademisk skärpa. Gärtner var faktiskt en aktad akademiker. Professor vid det kända universitetet Princeton i USA i NT-exegetik. Han författade vetenskapliga artiklar och kommentarer till bibelböcker. Han lyckades med och gjorde på ett bra sätt det som så många andra misslyckats med, att både ha en skarp hjärna och ett brinnande hjärta.

Bertil Gärtner är värd att minnas för annat än sitt motstånd mot kvinnliga präster. Vi har faktiskt en hel del att lära av hans exempel.

Länk Dagen

Bloggosfärens välsignelser och förbannelser

Återigen har EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg kommit i fokus för den kristna debatten. Efter ett inlägg om Brian McLarens ramadanfirade svarade Örebro Missionsskolas rektor Pekka Mellergård och ifrågasatte Swärds mandat att uttala sig för hela EFK:s räkning. Debatten har refererats i Dagen (Länk 1, 2,, 3, 4) och rapporterades t.o.m. i Nerikes Allehanda i veckan. Båda dessa sakfrågor är intressanta och värda en diskussion, men lika intressant är att fundera kring bloggosfärens välsignelser och förbannelser, dess positiva sidor och dess avarter, dess möjligheter och dess faror ur ett kristet perspektiv.

1. Bloggandets välsignelser Det finns ett antal kristna bloggare av större eller mindre intresse. Bloggandet innebär en möjlighet för alla att komma till tals. Det ger möjlighet att viktiga frågor lyfts fram och möjlighet ges till det samtal som så väl behöver föras inom svensk kristenhet. Bloggandets största välsignelse är att det inbjuder alla till en fri debatt. Det aktuella samtalet mellan Stefan och Pekka är både intressant och viktigt. De känner varandra och har respekt för varandra som kristna och personer. De tycker inte lika om allting, men klarar4 av av att föra en någorlunda saklig debatt. Här visar sig bloggandets fördelar. Det skapar forum för debatt och samtal. Det kristna samtalet får aldrig tystna och här kan faktiskt bloggandet vara till hjälp.

2. Bloggandets risker. Debatten mellan Swärd och Mellergård har förts på en till stora delar respektfullt sätt, men den blottar även bloggandets brister och faror. Det gäller som sagt inte så mycket huvuddebattörerna, även om de också kan dras med i stridens hetta, som dem som genom möjligheten att kommentera ställer sig på ena eller andra sidan. Här blir det lätt en "läktarmentalitet". Man verkar tro att man precis som på en fotbollsläktare har rätt att häva ur sig vilka nedsättande beskrivningar som helst (vilket jag inte tror att man har där heller egentligen). Bloggandets mentalitet är i grunden inte kristen, därför att allt är tillåtet och kulturen är ofta väldigt hård och rå. Man får (och ska) säga vad man tycker och gärna vara elak. Tonen är ofta rå, men oftast inte hjärtlig, Svaren skall komma snabbt och blir därför ofta inte särskilt genomtänka och ibland väldigt sårande. Här måste vi som kristna människor vara oerhört observanta på oss själva, så vi inte dras med och anpassar oss till något som inte är kristet (jag tror det gäller även på fotbollsläktaren).

Den anonymitet som också är möjligt på bloggkommentarerna gör också att det är lätt att gå i fällan. Man behöver aldrig stå till svars för sina åsikter och vad man har sagt som kan såra. Jet är lätt att hamna i en attityd av att jag inte behöver bry mig om den andre. Ur en kristen synpunkt klan man aldrig tillåta sig att säga eller skriva vad som helst. Jakobs ord om tungan i Jak 3, är lika tillämpliga på tangenttryckningar på datorn. Man blir häpen när man läser de genmälen och skällsord som vissa anser sig ha rätt att häva ur sig på bloggkommentarerna. Här behöver vi alla tänka till. Vad gör bloggosfären med oss. Formen får inte bli en ursäkt för det som inte går att rubricera som annat än ont.

I det tämligen anonyma bloggkommenterandet är det också väldigt lätt att kategorisera människor och sätta etiketter på andra. Genom att göra detta avfärdar man dem lätt och behöver inte lyssna på dem (Jag skall återkomma till detta med etiketterande i ett senare inlägg). Mitt intryck är att vi bloggare och kommentatorer faktiskt är fler som tycker än som är villiga att lyssna och förstå. Alla kan och vill göra sin röst hörd, men hur många av oss läser och lyssnar, prövar och behåller det goda. Vi häver ur oss våra åsikter, istället för att faktiskt försöka förstå den andre och vad han eller hon vill säga. Våra ord är viktiga, men andras missförstår vi väldigt lätt.

Låt oss alla söka att även på bloggarna söka vara ett kristet alternativ! Låt oss föra en öppen och ärlig debatt och ett samtal präglat av ömsesidighet och strävan efter förståelse, i stället för att dras med i något som faktiskt är destruktivt och söndrande.


Men tungan kan ingen människa betvinga, oregerlig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den tackar och lovar vi vår herre och fader, med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbilder. Från samma mun kommer lovsång och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten? Och, mina bröder, inte kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller en saltkälla ge sötvatten. (Jak 3:8-12)

Öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på. Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är sigillet som utlovar frihetens dag åt er. (Ef 4:29-30)

Alexander Bard och friheten

Det började med att Alexander Bard och tre andra folkpartister i nätverket Liberati i förra veckan publicerade en debattartikel i DN där de argumenterade för fri sprutor till natkomaner i Stockholm (En artikel som idag besvaras på DN debatt av andra folkpartister). Han fick genast mothugg av andra folkpartister, som ifrågasätter Bards agenda. I förra veckan beslutade sig ockspå den kristne artisten och politikern Roland Utbult att lämna Folkpartiet för Kristdemokraterna (Dagen 1, vilket ledde till att Bard uttryckte att fler kristna borde lämna folkpartiet (Dagen), 2, 3, 4) Han uppmanade tillexempel prästen Cecilia Wikström att lämna partiet och hon svarade att Bard är en patetisk kristofob (Dagen). Frågan har även kommenterats på Dagens ledarsida och i dess ledarblogg

Den cirkus som Bard satt igång inom Folkpartiet är intressant, därför att Bard företräder något som han kallar pragmatiskt liberalism, till skillnad från kallsisk liberalism, social liberalsim och nyliberalism. Som jag förstår Bard så är han mot begrepp som moral och moralism blir för honom det värsta tänkbara. Han använder ofta orden synonymt. Han drar individens frihet till sin yttersta gräns (också ordet gränser, liksom ordet norm är negativit laddat för Bard). Det är inte så konstigt att det blir en krick för Bard med en kristen syn på liberalism och frihet. Och om det är denna definition av liberalism som kommer att käneteckna Folkpartiet liberalerna, så blir det problematiskt om itne omöjligt att vara folkpartist och kristen. Frågan är om det är en sådan föskjutning på gång, men Jan Björklund verkar ju stå för mer normer och värderingar, åtminstone i skolan.

Man kan ju alltid fundera kring vad Alexander Bards uppväxt inom frikyrkan har spelat för roll. Hur begränsande var den för honom och varför är hans avståndstagande så starkt. Det var ju så starkt att han under en tid på 1980-talet kallade sig satanist, vilket faktiskt är intressant fortfarande om man tänker sig satanismen i form av den materiella satanismen som Anton LaVey presenterade i Satansbibeln, där huvudbudskapet är "Gör vad du vill". Det finns faktiskt en del som jämställer ultraliberalismen med satanism (googla gärna).

Några tankar kring frihetsbegreppet:

1. Frihet som inte påverkar och berör andra är inte möjligt. Vi hamnar så lätt i en utopisk bild av friheten, som är så individualistiskt präglad att vi inte tror att våra val och beteenden inte påverkar andra. Vi tror att det finns en privatsfär, där våra val bara gäller oss. Detta är ju en myt, då våra val och handlingar faktiskt påverkar oss själva och i och med att vi påverkats, så påverkar det våra relationer till andra.

2. Frihet måste vara en frihet till det goda, inte till vad som helst. Den andra bilden av utopiska friheten är att vi skall kunna göra precis vad vi vill, utan några etiska eller moraliska betänkligheter. Men inte helelr detta är möjligt. Sann frihet måste vara moralisk. En frihet som är så obegränsad, att den inte medför ansvar för godheten är inte varken sann eller god. Den bibliska friheten beskrivs i de paradoxala termerna av ett slaveri för Gud, det goda och det rättfärdiga (t.ex. Rom 6:15-22, Gal 5:13-26).

3. Friheten begränsas av naturliga normer. När vår samtid basunerar ut budskap om att vi sakll spränga våra gränser, så är det sant ur ett perspektiv. Vi skall spränga de gränser som är destruktiva, men det finns faktiskt gränser som är positiva, de skapelsegivna. När gränslösheten soch gränsöverskridandet blir något gott i sig, så skapas både stress och ohälsa. Den dygd som heter förnöjsamhet, som alltid måste finnas som motpol till våra strävanden framåt och vidare, blir bortglömd och föraktad. Att förverkliga sig sjäklv innebär inte bara att spränga begränsningar, det handlar faktiskt också om att accdeptera sina gränser. Utan ett sådant accepterande blir både individen och samhället sjukt. Som Magnus Malm konstaterar:

Det ligger i djävulens världsbild att gränsen isig är ett hån mot den egna självkänslan, ett underkännande av det egna världet, och därför måste den till varje pris bekämpas. Det är otänkbart att självförverkligandet skulle kunna ligga på insidan av en gräns.

Det gränslösa livet är inte möjligt, för vi finns här i tid och rum, begränsade av vår kropp, vilket visar på att gränserna finns och faktiskt är bra för oss. Vi är skapade med begränsingar, vilket kan kännas frustrerande, men är också förutsättningen för beroende och närhet. Utan begränsningen gör vi oss själva till Gud och det blir både jobbigt och ensamt för oss.

Gräddfiler eller likhet inför lagen.

En av veckans stora nyheter har varit den gotländske landshövdingen Marianne Samuelssons uttalanden och handlanden i relation till vissa kända och inflytelserika personers tillstånd för byggnationer i strandnära områden. Sveriges radio har haft det som en huvudnyhet under två dagar (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Hennes uttalanden är mycket märkliga, där hon argumenterar för att man måste vara rädd om företagare för att inte förlora arbetstillfällen i regionen. (Dagenlänkar 1, 2 Uttalandena blir än märkligare om man tänker på vad Samuelsson sade i TV för 11 år sedan: "Låt dem flytta då!" i samband med risken att vissa nyckelpersoner i näringslivet skulle lämna landet.

Det allra märkligaste uttalandet i samband med den här nyheten är att entreprenören Johan Staël von Holstein menar att Marianne Samuelsson har gjort helt rätt på Expressens debattsida. Han menar att det är entreprenörerna som för utvecklingen framåt och därför är de värda förmåner.

Dessa märkliga människovärdeshaverier är värda några kommentarer.

1. Likhet inför lagen är grundläggande Att man reagerar så starkt mot påståendena hos Samuelsson och Saël von Holstein är att detta är en sådan självklar princip. Principen är grundad i en kristen människosyn (som även präglat det humanistiska sättet att tänka). Ett samhälle där lagen inte gäller vissa, för att de på något sätt har förtjänat att stå över lagen hamnar snart i ett moraliskt moras. Detta är ju själva grogrunden för korruption, både pekunjär och vänskaps. Helt plötsligt kan man köpa sig fri från lagen, antingen genom pengar, förtjänster eller kontakter. Att argumentera för något sådant är inte bara märkligt. Det är faktiskt att argumentera för något ont. Om inte alla är lika inför lagen, har samma rättigheter och skyldigheter och samma värde har den utveckling Sra'el von Holstein menar skett fullständigt raserats. Snart är vi tillbaka i ett feodalt samhälle där de med pengar skapar egna lagar och regler. Dit vill nog ingen.

2. Sammanblandning av tacksamhet och förmåner. Det stora misstaget som Samuelsson och von Holstein gör är att de bländas av personers framgång och rikedom. Detta gäller kanske även de personer som försökt få förmåner i relation till strandskyddet. När man tror att man är mer värd och har rätt till förmåner på grund av att man har pengar eller har lyckats, så har man blandat samman två saker - tacksamhet och förmåner. Självklart skall man visa tacksamhet och uttrycka den för de människor som lyckats och som på ett bra sätt skapat arbetstillfällen och främjat ekonomin i ett land eller en region. Det entreprenörerna åstadkommer är viktigt och uppskattning skall visas i form av erkännanden, när detta är befogat, men det kan aldrig leda till gräddfiler eller särbehandling. Personerna har gjort bra saker, arbetat hårt, vilket är värt att prisas, men det skapar ändå inga rättigheter som andra inte har.

3. Fel bedömningen av olika arbetsinsatser. Det finns ingen som kan förneka att det behövs drivande människor som sätter igång saker och får saker gjorda. De behövs, men de är aldrig ensamma. De har medarbetare. Betoningen på entreprenörskapet gör att en person kommer i fokus, en persons begåvning lyfts fram på bekostnad av andra. Det kan verka som om entreprenören skapat allt på egen hand, men det är ju inte sant. Han behöver både arbetare och tjänstemän som utför arbetet, och deras arbete är faktiskt lika värdefullt. Tanken på framgång och utveckling leder så lätt till att vi ser bara frontfiguren och att vi värderar människors värde utifrån deras framgång. ´

4. Entrerenörens gåvas baksida. Framgångsrika personer är också ofta väldigt duktiga på att övertyga och kommunicera. Detta är en risk både för dem själva och för andra. Det är lätt att hamna i manipulativa förhållanden, medvetet eller omedvetet. Man får helt enkelt som man vill och ingen kritiserar för det brukar vara bra och verkar alltid vara bra.

5. Motivationsmissen. Också tror vi att entreprenören driv av att få en gräddfil. Hans drivkraft är ju själva jobbet och utmaningen. Entreprenören slutar inte vara entreprenör bara för att han inte ställs över lagen eller får andra förmåner.

6. Individualismens och tillväxtstänkandets seger över solidariteten? Är detta sätt att tänka och argumnetera ett tecken på att individualisemen coh ekonomismen gått så långt att den är på väg att ställa sig över den gemensamma solidariteten? Är det bara ett naturligt steg utifrån de värderingar som är gällande i vårt samhälle? Jag hoppas att det inte är så och att reaktionerna som faktiskt kommit på Samuelssons märkliga uttalanden är ett tecken på detta!

Om arbetet är en gudstjänst borde det istället leda till andra konsekvenser. Varje arbete borde ha samma värde. (Björne Erixon)

Vår övertro på kunskap och information

Vissa historiker menar att vi övergått från industrisamhället till informationssamhället Och visst ligger det något i det. Allt färre arbetar med produktion och vi översköljs ständigt med mängder av information. Mediernas makt och påverkan är enorm (jag gjorde en felskrivning här först som blev intressant: Mediernas makt är en orm!!) Detta skifte över till det vi kan kalla ett informationssamhälle visar också på ett mentalt skifte, som pågått en längre tid, men som blir allt tydligare både när det gäller skola och annat. Vi tror att kunskapen skall rädda oss!. Detta visar sig så väl inom utbildningspolitiken, där det pågått en tydlig förskjutning mot allt mer betoning på kunskap, i betydelsen fakta kunskap och teoretisk kunskap. En utveckling som inte stämmer med den pedagogiska forskningen som talar mycket om kunskap i handling och andra begrepp, men detta speglar inte av sig på utbildningspolitiken som tror att bara människor får högre kunskapsnivå, enligt deras definition, så kommer problemen att lösas.

Samma övertro på kunskap och information finns på en mängd områden, men det visar sig att informationen inte räcker, kunskapen räcker inte för att förändra människors beteenden. Det just nu aktuella är klimatfrågan och biståndsfrågorna, men det gäller en mängd områden, där vi faktiskt får kunskap, men inte ändrar vårt beteenden. Få människor, om ens någon, slutar röka p.g.a. varningstexterna på cigarettpaketen. Det är nog inte information som förändrar människornas beteenden.

Information är inte dåligt eller ont, men för mycket kan faktiskt ha motsatt effekt. När vi blir så informerade att vi inte längre berörs, så skapar informationen bara ett hårt skal, som gör att vi håller den ifrån oss. När vi får en kunskap som berör något djupare än vårt intellekt, som påverkar vår känsla, men inte bara den, för den kan också hjälpa till att göra oss till tjockhudingar, utan även vilja påverkas och berörs, då påverkas våra liv.

Risken finns att vi informerar bort kärleken och engagemanget Vi har hört allt förrut och blir kalla. Det gäller att låta sig beröras och låta denna beröring leda till handling, annars bygger vi ett skal.

Jag tror att vi alla behöver en mediastrategi, där vi faktiskt väljer att begränsa informationsflödet, väljer att låta oss beröras av det vi ser och inte bara håller det på avstånd och väljer att sätta oss i rörelse. För då är det så lätt att inget händer vare sig i våra liv eller vår värld.

Faran med informationen finns också inom kyrkan. Vi har hört mycket, men gjort litet. Vår andliga hud har tjocknat och fått valkar som gör att vi inte berörs längre av det Guds ord som är tänkt att förändra, förvandla och påverka. Kunskap och information är bra, men låt oss inte drabbas av en övertro på att det är lösningen.

Jesus är frälsare, inte föreläsare. (Magnus Malm)

Målet kan inte vara att kunskapen ökas och sprids till allt fler, utan att kärleken växer och praktiseras bland allt fler. (Magnus Malm)

En politisk vecka och Guds rike.

Den gångna veckan har präglats av två saker inom svensk politik. Det ena är politikerveckan i Almedalen på Gotland. Ett gigantiskt politiskt jippo, där alla "viktiga människor träffas", enligt Margot Wallström. Ett påstående som visar på den förblindning som ätt drabbar maktens människor. Alla viktiga människor var inte där, därför att alla var inte där. Större delen av svensk politisk elit var säkert där. En mängd lobby- och intressegrupper var där, men alla viktiga människor var inte där, därför att alla var inte där. Det är så lätt att låta makten förblinda och beräkna människovärde och vikt utifrån personers ställning och samhällsposition. Alemedalsveckan blir så lätt ett jippo, där man måste göra just jippo av de politiska förslagen för att få uppmärksamhet. Det blir väldigt lätt populism och yta. För ett tag sedan mötte jag en man som finns inom näringslivet som sa "Det är bara imagen som spelar roll, Det är varumärket som betyder något." Efter att ha tänkt på det så blir jag rädd, för det kanske är sant i samtiden, samtidigt som det ju är en jättelögn. Det är ju faktiskt innehållet som är viktigt, inte förpackningen. Om politiken sysslar mer med förpackningen än innehållet, mer med populism och röstfiske än ideologiskt tänkande har den faktiskt förlorat sin trovärdighet. Om politikern blivit en pastor Jansson med fingret i vädret för att se vart det blåser istället för att bära på övertygelser så är det som allmänt kallas för politikerförakt befogat.

Den andra stora politiska händelsen är att Sverige nu för ett halvår kommer att vara ordförande i EU. Med stor pompa och ståt manifesterades detta den 1 juli och Fredrik Reinfeld höll ett statsmannatal i Almedalen, där Sverige nu spelar huvudrollen i världspolitiken, inte minst på miljöområdet. Litet hybris kanske, men i alla fall ideologiskt.

I ljuset av detta kan det vara värt att påminna sig om Jesu vision om Guds rike. Ett rike som finns tillgängligt överallt. Jesus är dess regent och dess ministär ser ut som följer:

Kärleken är statsminister
Generositeten och förvaltarskapet är finansministero
Omsorgen och gemenskapen är socialminister
Freden och försoningen är försvarsminister
Nyfikenheten och sanningen är utbildningsminister
Nåden och rättvisan är justitieminister
Humorn och skönheten är kulturminister
Tjänandet och kreativiteten är näringsminister
Meningsfullheten och nådegåvorna är arbetsmarknadsminister
Medvetenheten och ansvarstagandet är miljöminister
Toleransen och öppenheten är integrationsminister
Förtroendet och det globala perspektivet är utrikesminister
Helande och omsorg är sjukvårdsministero
Hälsan och djuretiken är jordbruksminister
Barmhärtigheten och behoven är biståndsminister

Rättfram öppenhet är grundtonen i Guds rike. (Stanley Jones)

I honom ser Guds rike ut över oss med milda ögon och berör oss med varma frälsande händer. Jesus är Guds rike personifierat. Jesus gjorde uttrycken "för min skull" och "för evangeliets skull" till synonyma begrepp. (Stanley Jones)

För mycket nöter på själen. och snärjer vår glädje!

Ni som följt Götabrobloggen kanske undrar varför inget nytt har sagt eller skrivits under den senaste månaden. Det började med att tiden inte räckte till för att skriva. Och att bloggandet plötsligt kändes kravfyllt istället för så lustfyllt som det varit tidigare. Det blev från början helt enkelt inte av, därför att det kändes som att man måste ha något så fantastiskt att säga. Och för det andra så blev det massmediala tempot för högt, så att när jag var redo att kommentera en händelse efter att "tänt färdigt" (vilket man ju aldrig gör!)kring en sak, så var det något nytt som man borde haft en åsikt om. Jag hann liksom inte med varken i det massmediala tempot eller i mitt eget vardagliga. Då kände jag att det är faktiskt bättre att låta bli.

Bloggandet, precis som allt annat, är mycket bättre som tjänare än som herre. När något förvandlas från att ha varit något roligt och gott till att bli något som bara driver med piska är det dags att ta en paus, en i vår tid så populär time-ou.

Så det som i början var ett framtvingat uppehåll blev ganska snart ett fritt val. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte skriva något på en månad. Det ligger faktiskt en fantastisk befrielse att i bland välja att säga !Nej"! Vi tror ju så lätt att det är farligt att avstå, men vi måste lära oss att avstå för att verkligen bli fria. Det finns i varje människas liv saker som man ska bejaka och säga sitt "Ja" till, men det finns också det man måste medvetet säga "Nej" till. Om vi inte lyckas med detta och inser vilka anspråk från oss själva eller andra som nöter på själen, så kommer vi aldrig att bli de fria varelser vi vill vara. Anspråken kommer att binda oss.

Att inse att mina ord och åsikter faktiskt inte är så viktiga är en befrielse. Att inte behöva hinna med i mediasnurren gör att det blir roligt. Jag tänker fortsätta blogga. Och jag tänker strunta i att jag ibland kommer ligga litet efter, för mitt sätt är att tänka efter (och då hamnar man väl som ordet säger litet efter).

Jag är sugen att skriva igen. Det känns kul. Men låt oss göra oss av med det som nöter på själen så att vi hinner med både Jesus och oss själva.

Min månadslånga fasta från bloggandet är över, men jag tror den varit viktig. Även ens egna ord och åsikter kan nöta på ens själ.

Om den oförnuftige teg ansågs också hon för vis!

Tidningen Dagen refererar till radioprogrammet Kalibers granskning av Sverigedemokraterna och dess kandidat Elena Yurkovskaya, som uttalat sig om invandrare bl.a. med följande ord: "Invandrare är analfabeter och primitiva individer." Ibland är det så man baxnar och undrar hur folk tänker, eller om människan tänker. Snacka om att kasta sten när man sitter i glashus, eller såga i sin egen gren. Det räcker ju att notera hennes namn, för att se att hon själv har invandrar bakgrund och går man in och lyssnar, så har man ju en tydligt bruten svenska. Hur är man funtad när man uttrycker sig på det sättet, utan att inse att man själv är en del av den utpekade gruppen. Fullkomligt ologiskt och ofattbart dumt.

Men detta visar just på hur ologisk och dum främlingsfientligheten är. Det handlar inte om ekonomiska frågor, inte om statistik eller ens att bevara ett svenskt kulturarv (om det nu finns något statiskt sådant, vilket man måste betvivla), utan om rädslor och fördomar. Det problem som man placerar på människor utanför sig själv, finns egentligen inom en själv. Rädsla och fördomar befrämjar inte visheten det är tydligt.

Att a priori avvisa det nya, det okända, det andra är att sluta växa. Rasismen och fundamentalismen skyr det okända som rubbar cirklarna och skapar oklarheter om gränserna. De är båda utväxter på samma träd, som heter ångest för oklarhet. (Anders Piltz)

Samfundskartan ritas om, och om och om igen!

Under förra helgen beslutade de tre samfunden Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan att inom de närmaste åren bilda ett gemensamt samfund. För något år sedan hade ungdomsförbunden i de tre samfunden gått före och bildat Equmenia. För 12 år sedan bildades Evangeliska Frikyrkan (EFK)(då under namnet Nybygget - Kristen Samverkan) av Örebro Missionen och Helgelseförbundet/Fribaptistsamfundet (som några år tidigare slagit sig samman. Det senaste exemplet är det förslag som finns att Pingsrörelsen, Svenska Alliansmissionen och EFK skall slå samman sina teologiska utbildningar. På lokal nivå har en mängd olika församlingar från olika samfund och i olika konstellationer slagits samman och bildats under de senaste decennierna. Det är helt klart att samfundskartan håller på att ritas om. Detta är en utveckling som vi måste vara medvetna om, bejaka som möjligheter och inte se som ett hot. Kartan kommer att fortsätta ritas om. Det är en nödvändighet om svensk kristenhet skall överleva och vända trenden. Om svensk kristenhet vill vara med om det som vi i allmänhet betecknar som "väckelse", alltså att människor kommer till tro på Jesus och samhället påverkas av oss kristna, så måste vi inse att kartan kommer att ritas om. Förändringarna är oundvikliga i ett sådant skeende. Några tankar:

1. Samfundslojaliteten kommer att försvagas ännu mer. Detta är redan ett faktum. Det är inte mot ett visst samfund man har sin lojalitet. I Dagenartikeln om skolsammanslagningen konstateras: "Studenterna har redan valt, kan man säga. De går i den skola de själva föredrar, och församlingarna ser inte till skola när de väljer pastorer," vilket visar på att lojaliteten inte är vad den varit och förmodligen inte kommer att bli det igen. Det är tveksamt om de gamla samfunden kan förvänta sig att vända denna trend. De skillnader som en gång var så viktiga ses idag inte som viktiga för det egna identitetskapandet. Man ser andra saker som viktigare vid valet av församling och för vad man offrar sina pengar till. Lojaliteten kommer att i ännu högre grad vara till den lokala församlingen och inte till det eller de samfund man samverkar med.

2. Församlings- och medlemsbegreppet kommer att förändras. Vi ser redan nu en trend där man funderar kring vad det är att vara församling och hur man definierar dess gränser och vem som är dess medlemmar. Självklart kommer den gamla frikyrkliga föreningsmodellen att finnas kvar länge än, liksom den territoriella församlingen inom Svenska Kyrkan, men i längden kommer dessa att kompletteras av andra former av att vara församling. Det är en oundviklig trend både för att och om trenden skall vända.

3. Församlingarna måste struktureras utifrån Jesus Kristus, det missionella uppdraget och lärjungaskapandet - Guds rike helt enkelt.> Fokus måste förflyttas från konsumtionskristendom till något annat och viktigare mer centralt. Om inte blicken får koncentreras på vem och varför, så kommer förändringen inte att ske. Församlingarna måste vara beredda att prioritera Guds rike i hela dess omfång för att förändring skall ske. Det sentimentala och nostalgiska förhållandet till kyrkbyggnaderna måste överges. Kyrkor och kapell som inte fyller sin funktion bör avyttras. Församlingens verksamhet handlar inte om vad som händer i en viss byggnad, utan om hur människors behov möts.

4. Nya nätverk kommer att krävas. Nya församlingar utifrån nya sätt att vara församling kommer att bildas. Om dessa planteringar lyckas kommer de att nätverka med andra församlingar, både etablerade moderförsamlingar och andra gemenskaper. Som Stefan Swärd säger på sin hemsida: "Det är nödvändigt med församlingar som växer, som för människor till tro på Kristus och som grundar nya församlingar - och som är helt fokuserade på detta. Det är apostolisk kristendom. Och församlingar som vill gå i den riktningen kommer att hitta varandra och samarbeta".

5. Den centrala administrationen behöver slimmas. Utvecklingen som vi ser att samfund går samman och börjar samarbeta behöver fortsätta. Den centrala administrationen kommer att behöva slimmas och frågan måste ställas vad är dess huvuduppgift. Trenden kommer inte att vändas av initiativ på central nivå, utan på lokal. Församlingsplanteringsprojekt initieras bättre från en eller flera lokala församlingar än att de skall finansieras och organiseras centralt.

Ecclesia Semper Reformanda - Kyrkan behöver ständigt reformeras

Henrik Schyffert om ironi och allvar

I lördags direktsände SVT Herik Schyfferts soloshow The 90's - ett försvarstal. En fantastisk skickligt genomförd show. Full av igenkänningsmärken för den som var med. Och med ett budskap som är ständigt aktuellt om ironi och allvar. Schyffert lyckas på ett personligt och eget sätt hålla balansen mellan humor och allvar på ett lysande sätt. Han använde till och med spänningen mellan dem för att få fram sitt budskap. Såg du den inte så gör det på SVT Play. Genom sitt budskap lyckas Shyffert lyfta fram några viktiga saker när det gäller ironi och allvar.

1. Ironi är roligt. Ironin har varit en del av den mänskliga humorn sedan urminnes tider. Ironi är faktiskt roligt. Att säga en sak och mena en annan kan i rätt sammanhang vara fruktansvärt kul. Det är inget fel med att vara ironisk om de inblandade förstår ironin. Humor är en Gusds gåva och en gudomlig egenskap, utan vilket inget verkligen existerar.

2.Ironi kan tydliggöra ett budskap. Genom att man säger en sak men menar en annan kan man faktiskt förstärka ett budskap. Genom att skruva till det så långt som till det rakt motsatta kan man både göra budskapet roligt och tydligt. Det är ett stilgrepp som också används av ett antal av Bibelns gestalter. Profeterna gör det (se tex Am 3:12, 4:1, 4:4, och Mika [inte skriftprofeten] 1 Kung 22) och även Jesus verkar i sina liknelser och frågor faktiskt åtminstone gränsa till att vara ironisk. Det är ett fantastiskt sätt att få människor att reagera, därför att till en början kan det skapa en viss oro och osäkerhet som tvingar oss att stanna upp och fundera, att ta saker på allvar. En sådan osäkerhet är faktiskt av godo, när den får leda vidare till beröring och ställningstagande.

3. Ironi kan vara farligt. Ibland fungerar ironin som flykt. Genom att man kan vara ironisk mot allt och alla behöver man inte ta något på allvar. Man kan skämta bort allt som borde beröra och det som jag borde ta ansvar för. Man kan hålla saker ifrån sig, aldrig engagera sig eller låta sig beröras eller låta någon komma riktigt nära. Ironin gör att man inte behöver ta ansvar eller bry sig. I dess fullkomliga form utvecklas den till ett livsmönster som faktiskt leder till en oförmåga att älska. Ironin kan skapa en jargong och ett klimat som stänger ute och som blir ytlig. Ingen kommer våga vara riktigt ärlig och visst är det en fara.

"Människan är avgränsad från de andra varelserna, sa grekerna, genom förnuftet, språket och förmågan att skratta. Sokrates tillade ironin som det typiskt mänskliga." (Anders Piltz)

"Humor rymmer förmågan att skratta åt sig själv." (Amos Oz)

"Humor förutsätter självironi: detsamma har hänt mig....Humor förutsätter med ett annat uttryck ödmjukhet... Humor är i själva verket insikten att en avgrund är befäst mellan ideal och verklighet." (Anders Piltz)

Elitklasser - hot och/eller möjlighet?

Igår presenterades ett förslag på att elitklasser, s.k. profilklasser skall bli möjliga i grundskolan i alla ämnen och inte bara i musik och idrott. Möjligheten finns redan på gymnasiet och nu vill man att den även ges på grundskolenivå. Jag kan se både risker och möjligheter med förslaget

MÖJLIGHETER:

1. Man kan fånga upp och utveckla de unika talanger som finns. Syftet är självklart att fånga upp individers unika begåvning och fallenhet för vissa ämnen. Genom att ge möjlighet till att redan tidigt få specialisera sig och slippa att hela tiden vänta in andra elever, så ges möjligheten till att dessa barn och ungdomar får möjlighet att utvecklas utifrån sin potential. För detta finns det självklara samhällsekonomiska fördelar, då man får människor med spetskompetens på vissa områden, som kanske annars inte skulle tas till vara.

2. Man får möjlighet att uppgradera alla olika talanger till samma nivå och ger alla begåvningar samma möjligheter. Eftersom möjligheten redan finns inom musik och idrott, så är det egentligen bara en förändring som ger alla olika begåvningar samma möjligheter.

3. Motivationen skulle kunna behållas. Genom specialklasser kan motivationen bibehållas hos dem som verkligen är intresserade och gillar ett ämne. Istället för att hela tiden vänta in och hålla på med tråkig repetition, så kan man utmanas och hela tiden känna lusten att gå vidare.

4. Man skulle kunna få möjlighet att lägga ännu mer energi på de som har det svårt i vissa ämnen. I den bästa av världar skulle det faktiskt också kunna innebära att de svagare eleverna får mer stöd och inte behöver känna samma stress och press om de duktigaste eleverna inte finns där. En ouppnåelig jämförelsepunkt skulle ju vara borta.


RISKER:

1. Risken är att den svenska grundskolan urholkas. Den mest uppenbara risken är ju att möjligheten i punkt 4 förvandlas till en mardröm, att mindre möjligheter och resurser läggs på de normalbegåvade och på de svaga, att elitklasserna får alla resurser och att de bästa pedagogerna söker sig dit, så att det inte alls blir en skola med lika möjligheter.

2. Risken är att det blir en enorm press. Med en intagning av specialbegåvade elever till elitklasser genom intagningsprov, så finns det stora risker att man redan från början inte bygger in motivation i systemet, utan krav och press. I en elitklass kommer det att vara en benhård konkurrenssituation, där man vet att man är bra och begåvad, men pressen kommer att finnas på att bli bäst. Frågan är också om inte pressen från föräldrarnas sida kommer att öka på barnen när med detta system. Risken är uppenbar att föräldrarna och lärarna kommer att driva elever till att söka elitklasser, ibland mot elevens egen vilja och motivation. Frågan är hur tidigt man skall behöva känna sig driven av krav från omgivningen.

3. Risken finns att betoningen på IQ sker på bekostnad av EQ. I ett elitistiskt system är det nästan oundvikligt att man skapar en situation där den utpekade förmågan blir viktigare än allt annat. I en sådan situation blir lätt den sociala kompetensen lidande. Risken är att man får fram människor med stora kunskapsmässiga kvalitéer som saknar eller åtminstone blir fattiga på empati. Elitism i alla dess former hämmar nästan alltid medkänslan. Elitismen får lätt fascistoida konsekvenser. Det är lätt att man i betoningen på den utvalda kvaliteten glömmer saker som allas lika värde och rättigheter.

Länkar
SvD 1, 2, 3, 4
DN 1
Expressen 1, 2
Aftonbladet 1
Dagen 1

Vad händer efter 65?

Götabro har i veckan invaderats av ett 70-tal människor som är 65+. Under tre dagar samlas dessa s.k. "pensionerande vittnen" för gemenskap, bibelstudier och möten. En helt fantastisk skara människor som varit med längre än de flesta av oss och som visar att det går att leva ett helt liv tillsammans med Jesus. I vår tid tror jag vi behöver uppgradera de äldre. Ofta möter vi dem i rubriker som gäller vanvård och det är tragiskt, för ingen av oss skulle vilja bli behandlad så som gammal. Åldrande är enligt Bibeln faktiskt något vackert, som borde inge respekt. Jag tror det är viktigt att vi tänker om och uppvärderar de som vi alla faktiskt har så mycket att tacka för. Några tankar och förslag:

1. Den skattelättnad jobbavdraget innebär måste få gälla även pensionärerna. Det jobbavdrag den borgerliga regeringen införde ganska snabbt efter sitt makttillträde skulle bara gälla de som jobbar, men detta är ju helt absurt för dem som jobbat hela livet. Deras arbete blir nedvärderat. Och i och med att arbetet i Sverige är så viktigt och inte minst nu med "arbetslinjen" blir detta inte bara en ekonomisk fråga, utan handlar om människorvärde och synen på våra äldre.

2. Den livserfarenhet som finns måste värdesättas och tas tillvara. När man är ung tror man att man vet allt och tillvaron är ofta väldigt svartvis och ofta ganska egocentrerad. Man har alla svar, men med några år på nacken så får man det vi kallar livserfarenhet och levandsvisdom. Något som bara kan förvärvas med åren. I många kulturer och inte minst den bibliska värderas detta högt och inger respekt (se t.ex. Ordsp 16:31, 20:29, och läs gärna beskrivningen om Salomos son Rehabeam och de äldre respektive de yngre s råd i 1 Kung 12), medan det i den västerländska och inte minst den Svenska är något som det snarare ses ned på och som föraktas och förlöjligas. De gamla ses som mossiga, ute och som några som inte hänger med. I alla sammanhang talar vi om att det måste föryngras och det är ju bra till en viss gräns. Pensionärer är inte överreprenterade i våra beslutande organ. Visst det finns risk för gubbvälde och att förnyelse hindras av dum stockkonservatism, men det finns också en vital vishet hos många äldre som är värd att ta till vara.

3. Den frihet och möjlighet som pensionen innebär måste lyftas fram. Pensionen innebär ju inte slutet på livet, utan ger möjligheter till något annat. Det innebär en frihet som man inte haft sedan tonåren (och de som pensioneras idag, kanske inte ens hade det då). Problemet är att idag hamnar många just i de negativa sidorna hos ett tonårsbeteende. Man skall förverkliga allt det man inte hunnit tidigare. Man hamnar lätt i ett konsumistiskt beteende istället för i en möjlighet att kunna betyda enormt mycket för människor runt omkring. Möjligheten till ett ideellt engagemang är ju enorm, eftersom man ofta både har friheten och tiden. Möjligheten att göra skillnad och få fortsätta betyda något, kanske ännu mer än någonsin behöver belysas. De som jobbat hela sitt liv är väl värda vila och rekreation, men det behöver inte vara detsamma som meningslöshet eller passivitet. Möjligheterna är enorma att få vara med och förändra och förnya, förmedla och förvandla. Låt oss inte tvinga in människor i meningslöshet, ensamhet och bitterhet. Låt oss se att bara för att man är gammal är man en människa med massa möjligheter och med en massa att bidra med. Inte som krav, utan som bekräftelse.

Medlemsfrågan är större än homosexualiteten!

Den senaste veckan har den stora debatten inom frikyrkan gällt medlemsfrågan. Det hela startades genom att Dagen rapporterade om att EFK:s största församling Saron i Göteborg hade ändrat sina medlemsvillkor. På detta följde ett antal artiklar vilka belyste frågan först och främst om öppenhet för homosexuella i den kristna församlingen (länkar 1, 2, 3, 4, 5.) Mycket av debatten har sedan förts på EFK:S ordförande Stefan Swärds blogg, med mängder av inlägg och kommentarer. Ett antal pastorer inom EFK förde sedan fram sin åsikt på Dagen debatt med svar från Sarons ledning. I Dagen har även frågan tagits upp och satts i relation till Pingströrelsen och på ledarbloggen. x Till slut har hela frågan t.o.m. hamnat på Nerikes Allehandas ledarsida. Och det är ju inte ofta frikyrkofrågor hamnar på våra dagstidningars ledarsidor, så visst har frågan fått stora proportioner. Självklart finns det mängder av kommentarer inom bloggsfären. En av de intressantaste tycker jag Anton Fagerstedt har, där det också finns en del länkar till andra intressanta bloggkommentarer.

Medlemskapsfrågan är viktig, därför att den sätter fokus på saker som är större än frågan om homosexualitetens vara eller inte vara i församlingen. Den har jag tidigare hävdat att bibeln är tydlig på, men att frågan faktiskt är perifer och inte borde ha den plats den har. Den har blivit en identitetsmarkör för om man är evangelikal eller inte se, vilket är ytterst olyckligt (läs inlägget här). Frågan om medlemskapet är viktigt för det borde få oss att återvända till de bibliska texterna och se vad som verkligen sägs om församlingen och dess väsen. Här kommer några tankar:

1. Omvändelsen och medlemskapet. Vi som evangelikaler och väckelsekristna betonar omvändelsens nödvändighet för medlemskap Men ofta görs misstaget att man plockar isär massa saker som i Bibeln hör ihop. I Bibeln är Omvändelse, pånyttfödelse, dop, andedop och medlemskap en och samma händelse. Det finns inga avstånd mellan att man kommer till tro och att man blir medlem. Katekumenatet (dopskolorna) är ett senare påfund, för att kontrollera om människor var verkligen kristna, men den första församlingen struntade i detta. Bekände någon sig till Kristus som Herre, så döptes man och lades till församlingen. Detta verkar vara det sätt som hela Apostlagärningarna speglar och förespråkar. Omvändelsen står då för människans aktiva vilja, hennes fria val att vilja tillhöra Jesus och därmed också den kristna gemenskapen. För de första kristna var församlingen nästan bokstavligt Kristi kropp och alla troende var infogade i den som med-lemmar i ordagrann bemärkelse (1 Kor 12). Med detta som utgångspunkt blir det svårt att hävda att någon som kommit till tro på Jesus skulle vägras inträde oavsett tidigare liv.

2. Församling När vi talar om församling så tänker vi omedvetet föreningsmodellen, så som den ser ut i svensk frikyrka sedan mitten på 1800-talet. Detta är den svenska frikyrkomodellen och den har fungerat ganska bra under åren (och detta är inget förkastande av dagens frikyrkor, men vi måste våga pröva oss själva utifrån bibelns texter), men det finns vissa teologiska och praktiska problem med den. För det första är den alltför ofta knuten till en byggnad, vilket inte är det bibliska mönstret. Kyrkobyggnader kom mycket senare. För det andra skapar den lätt en struktur som inte ser att i Bibeln är det den lilla gemenskapen av kristna som kallas församling. I NT är nästan all församlingstanke knutet till att man delar gemenskapen i grupp som kunde samlas i ett hem och detta är faktiskt församlingen. Den gemenskapen är inte bara en cellgrupp eller bönegrupp, utan den är församlingen. Detta har vi svårt att se och acceptera för i vårt tänkande är församlingen de som är medlemmar i den ideella förening som samlas i ett visst hus, som vi kallar kyrka eller kapell.

3. Lärjungaskap och efterföljelse. De nytestamentliga texterna är tydliga på att ett kristet liv är ett liv i efterföljelse och lärjungaskap. Det betyder att människor är villiga att bekänna Jesus Kristus som Herre och tillsammans med Honom och lemmarna i Hans kropp leva ett liv som strävar efter att förverkliga Hans vilja. Bönen tillkomme ditt rike och ske din vilja uttrycker denna vilja och längtan. Men efterföljelse och lärjungaskap är en process. Det som kallas helgelse är något som ständigt måste vara pågående. Frågan blir då: Om jag är villig och ärlig i att gå in i den här processen, inte var jag befinner mig i den. Människors ärliga vilja att vara kristna och leva i församlingens gemenskap måste vara avgörande. Problemet är inte hur människor lever, utan om de är beredda att pröva sig själva och brottas med sitt liv i ljuset av Bibeln i församlingens gemenskap. Så länge en människa vill vara kvar trots att hennes liv strider mot den uppfattning som predikas och praktiseras av majoriteten, så är frågan om det inte är hon eller han som har det jobbigare än vi som tillhör majoriteten

4. Maktstrukturer, församlingstukt, ledarskap och tolkningsföreträde. I evangelierna nämns ordet församlingen endast tre gånger (Matt 16:18 och 18:17 två ggr). Den senare texten är en text som handlar om församlingstukt, en text som blir problematisk om vi tillämpar den i ett hierarkiskt församlingssystem. Tänker vi oss däremot att församlingen är en gemenskap av bröder och systrar där alla är präster (1 Petr 2;9) och inga gränser finns på grund av social ställning, kön, eller etnicitet (Gal 3:28), där ledarskap definieras utifrån Jesu utsaga i t.ex. Mark 10:42-46 där han radikalt vänder upp och ned på vad ledarskap är, så blir texten om församlingstukt begriplig. Församlingstukten sker i det nära sammanhanget bröder eller syskon emellan. Det är inte något som sker uppifrån av en ledning, utan något som sker på jämbördig nivå. Öga mot öga mellan två människor som faktiskt känner varandra för de delar livet. Fungerar inte detta skall man ta med sig ännu en, men också detta är en broder/syster som känner. Det bygger på närhet, ömsesidighet och kärlek. Som sista instans ställs man inför församlingen, men utifrån det ovan sagda är nog inte 100-tals människor, utan den lilla grupp som samlas i huset. Det är inte en domstol, utan en hjälp att hjälpa, till förlåtelse och växt. Målet är individens räddning. Makten finns på "fabriksgolvet" inte hos någon församlingsledning långt ifrån.

Målet är som sagt att hjälpa individen vidare i förlåtelse och efterföljd. Det är aldrig den rena församlingen. Tankar på församlingens renhet skapar fascistoida tendenser. De starka styr de svaga. De mäktiga utesluter de som inte passar in.
Som evangelikala bibeltroende kristna bör vi börja med Bibeln, som ledare är vår uppgift att hjälp och betjäna människors växt (Ef 4) och faktiskt aldrig att utöva makt. Makten ligger hos församlingen, inte hos ledningen hu paradoxalt det än kan låta.

Hederskulturen ett mångfascetterat problem

Tidningen Dagen återberättar om ett av SVT:s Rapports reportage som handlade om hederskulturen I Stockholm och hur det berör tonåringar. Bara i Stockholm skulle det kunna röra sig om över 4000 tonåringar som känner sig begränsade av föräldrarnas hederskultur. Detta blir ett enormt problem ur flera aspekter.

1. Vad är hederskultur? Frågan är berättigad att ställa. Därför att det är lätt hänt att alla kulturer och alla som inte förespråkar en fullståndigt fri sexualitet betecknas eller åtminstone likställs med en hederskultur. En verklig hederskultur kan aldrig försvaras, därför att den kränker människor på ett eller annat sätt. Nu är det ju så att även kränkningsbegreppet är svårt och har devalverats. Vi kan med Ann Heberlein konstatera: Människor »känner« sig kränkta - men det räcker inte för att något ska betraktas som en kränkning. En Kränkning är när en människas mänsklighet skändas, när hon hindras från att vara den värdefulla och fria människa hon skapats till att vara. Problemet med hederskulturen är att den tillåter och t.o.m. kräver kränkningar av individen för att den inte själv skall känna sig kränkt. Kollektivet kränker individen inte för individens bästa (vilket den självklart skulle hävda),utan för att skydda sitt eget. Detta kan aldrig vara uttryck för kärlek, därför att kärleken, även om den sätter gränser, inte kränker en människas rätt att välja bort den. Hederskulturen ger inte denna frihet. Den är beredd att använda vilka medel som helst för att skydda den egna gruppen, ibland den yttersta av kränkningar - att ta en människas liv för att få bort den skam hon (för det är ju tyvärr oftast en hon som anses ha skadad gruppens heder) har åsamkats kollektivet.

2. VAr går gränsen för föräldrars ansvar? I en hederskultur har föräldrarna makten över sina barn och inte bara föräldrarna, utan även släkten i stort över individen. Men detta innebär ju inte att inte föräldrar har rätt att sätta gränser och har ett ansvar för sina barn. Det är ju så att vi i vårt samhälle faktiskt inte behöver ett mindre föräldraansvar och -engagemang. Vi behöver i stort inte mindre av vuxenomsorg och att vuxna "lägger sig i" och vet vad deras tonåringar gör. Vi behöver ju ett en större vuxennärvaro i våra tonåringars liv. Den verkliga hederskulturen måste motarbetas och bekämpas med alla medel. Därom får det inte finnas minsta tvekan, men de får inte leda till att föräldrar faktisk inte får ha åsikter om hur deras barn lever. Risken finns att kritik omöjliggörs i kränkningarnas namn. En kränkning förstör medan kritik - även sådan som svider - i förlängningen leder till förändring (Ann Heberlein). Var går gränserna för när föräldrarnas kärlek och engagemang? När övergår deras omsorg att blir kränkande? Hur skapar vi möjligheter till ett engagerat och ansvarstagande föräldraskap? Skall man kunna ta sitt ansvar måste man också ha vissa rättigheter att lägga sig i.

3. Hur skall vi hantera de kulturella olikheterna? Bara för att man inte delar en kulturs eller religions värderingar betyder det inte att den måste ha fel. Debatten om hederskultur får lätt en slagsida i att alla som inte delar den politiskt korrekta synen har fel och att deras åsikter därför är skadliga. Vissa kulturer eller delar av kulturer, såsom hederskulturen, är direkt destruktiva och kränkande och dessa kan inte accepteras, men en del andra företeelser är helt enkelt bara annorlunda. När statistiken om hederskultur kommer upp till ytan blir det lätt så att man skall tvinga fram saker och argumentens resultat blir att alla skall tycka likadant. Inte minst gäller det den Svenska skolan, där alla undantag på grund av religion och kultur blir omöjliga. Allt måste passa in i den svenska diskursen, det svenska rådande tolkningsmönstret. Risken är att för att förhindra ett förtryck skapar man ett annat. Det måste finnas nyanser och olika lösningar. Likriktning är aldrig lösningen på pluralismens problem. Även om det verkar vara den enklaste och självklara lösningen.

Länkar: SR Ekot: läs 1 läs 2, lyssna 1, lyssna 2
SVT
DN
Newsmill
SvD
Aftonbladet 1, 2

Om nödvändiga skillsmässor.

Om skilsmässa mellan kyrka och stat. PÅ DN:s ledarsida idag tar man upp Svenska Kyrkans förhållande till staten och den halvmesyr skiljandet blev. DN påpekar att Svenska Kyrkan särbehandlas och att den är politiskt styrd. Kommentaren är initierad och välgrundad. Det är dags att staten inte särbehandlar ett religiöst samfund eller lägger sig i dess utövning. Samtidigt är det viktigt att staten som DN säger tar sitt fulla ansvar för det kulturarv som de svenska kyrkorna utgör. Att skilja på kyrkan och staten är en nödvändighet för svenska kyrkans egen självbild såsom kyrka. Som det konstateras i DN så har Svenska Kyrkan svårt att göra sig av med rollen som statskyrka. För Svenska Kyrkans roll som kyrka behövs en avpoitisering och en av "statifiering". Kyrkans sammanblandning med makten är en anakronism som aldrig varit bra vare sig för kyrka eller stat. Den har historiska orsaker, som inte ens då, vid Gustav Eriksson Vasas makttillträde, var särskilt lyckat.

Om skilsmässa mellan LO och socialdemokratin. PÅ liknande sätt finns det i Sverige en sammanblandning mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Utan att bli partipolitisk så är det dags att en liknande skilsmässa mellan LO och S genomförs. Varken partiet eller facket tjänar på denna sammanblandning. När kollektivanslutningen togs bort i slutet av 1980-talet blev det ju en liknande halvmesyr som 2000-talets skiljande av kyrkan från staten. I och med att S varit det statsbärande partiet i Sverige under så många år blandas facket in i den politiska9 maktsfären och förlorar på samma sätt som kyrkan sin självständighet och blir då inte det facket är tänkt att vara. Lojaliteterna blir dubbla och det är alltid en katastrof för en ideell organisation.

Just nu blir detta tydligt i och med hela AMF-debatten och den röra detta skapar både för S och LO. Lojaliteterna blir grumliga. Vidare är det ju så att idag är det en väldigt stor minoritet i facket, drygt 30%, som faktiskt inte röstar på S. Det är dags att facket får vara fack, som företräder sina medlemmar och inte ett partis intressen,

Så länge det finns nåd, finns det hopp!

Den stora nyheten de senaste dagarna har varit att Annika Östberg efter 28 år i kaliforniskt fängelse skall få avtjäna resterande del av sitt straff i Sverige. Regeringen verkar ha lyckats med tyst diplomati. Det är klart det är glädjande för Annika att hon får komma hem till Sverige med hopp om att livstidsstraffet skall tidsbestämmas eller att hon skall kunna söka nåd hos regeringen. Det blir ju så lätt en solskenshistoria av det hela, där Annika Östberg förvandlas till ett offer för det dumma amerikanska rättsväsendet och brottet trivialiseras. Krönikören på tidningen Metro Stefan Wahlberg lyfter med rätta fram, i onsdagens P1-morgon (lyssna, läs), hur lätt bilden blir onyanserad i medias rapportering av fallet Östberg. På nyhetssiten Newsmill riktas en litet annan sorts kritik mot Östberg, som är mer av personlig art. Johan Petreus skriver under rubriken "Östberg har inte betalat sin skuld" och Roland Poirier Martinssons rubrik är "Annika Östberg förtjänar inte att bli en kändis". I radions Ring P1 (läs a>, lyssna) har också onyanserade kritiska inlägg getts, men även en del stöd.

Fallet Annika Östberg ger anledning till följande reflektioner.

1. Skillnaden mellan nåd och ursäktande. I rapporteringen av Annika Östbergs fall hamnar man så lätt i att man lyfter upp henne och idealiserar bilden av henne. Man beskriver henne som en som det är så synd om som har suttit i amerikanskt fängelse i 28 år och glömmer bort att hon faktiskt varit delaktig i två mord. Det går nog inte att komma ifrån att så är fallet. På 70-talet dömdes hon också för ett dråp i San Francisco. Att hon har haft en taskig barndom och ett tidigt drogmissbruk förklarar en del, men det gör henne inte till ett offer utan ansvar. Det är klart att hon har ansvar och skuld, en enorm skuld. Här har ju Petreus rätt när han säger att hon inte betalat sin skuld, ty det är ju omöjligt. Det går inte att göra det hon gjort ogjort. De döda går inte att ge tillbaka till de anhöriga. Det hon har åstadkommit är oåterkalleligt. Att ursäkta något sådant blir destruktivt snarare än konstruktivt. Ann Heberlein säger om skuld känslornas konstruktivitet: "Skuld är en avgörande känsla i människans väg mot ansvarighet." Och det är i ett sådant sammanhang det går att börja tala om nåd. Nåd är möjlig först när någon form av medvetenhet om skuld finns och då kan inte det onda ursäktas eller förklaras bort. Nåd ges och måste ges. Nåd tas emot och kan inte krävas. Annika Östberg har en skuld som hon egentligen inte kan betala tillbaka, men hon har suttit länge i fängelse och kanske är det dags att ge henne nåd, utan att ursäkta vad hon faktiskt gjort.

2. Människor måste få chansen till förändring. Fallet Annika Östberg handlar också om att människor faktiskt kan förändras.Dagen berättar att hon bekänner sig till en kristen tro. Hon har varit en exemplarisk fånge. Hon har avtjänat ett långt straff. Hon har kanske inte rätt till en andra chans, men vi måste ge henne det. Nåd innebär inte bara hoppet om överlåtelse, utan hoppet om förändring. Annika Östberg behöver kanske inte bli en kändis för det hon varit och gjort, men kanske och förhoppningsvis ett föredöme för vad hon blivit.

Så länge det finns nåd finns det hopp. Det är ju faktiskt detta som påsken handlar om. Korset möjliggör verklig nåd och att brotten verkligen sonas. Påsken ger hopp om nåd och förändring. Därför måste vi våga visa den i handling.

...förlåtelsen i Jesu Kristi händer är icke en frisedel till att begå ytterligare orätt, utan är en kraftig impuls, som hindrar den. (Stanley Jones)

Kanske domen och förlåtelsen har ett mycket djupare samband än vi har förstått. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. (Magnus Malm)