LÅT DITT RIKE KOMMA – ÄNNU MER!

Nyår är kanske den tid på året som vi allra mest funderar över vårt liv och livet överhuvudtaget. I det stora perspektivet så är radio, TV och tidningar fulla med årskrönikor, vilka går igenom det gångna årets händelser och beskriver tillståndet i världen. På det mer personliga planet kanske vi mer tänker framåt och funderar kring och gör upp planer för det nya kommande året. Vi kanske t.o.m. avlägger nyårslöften i hopp om förändring. I vart fall så drömmer vi nog litet till mans om vad det nya året skulle kunna innebära. Jag tror att det faktiskt kan vara bra att stanna upp och fundera ibland. Och nyåret är väl lika bra som någon annan tid. Även om det kanske inte är så revolutionerande som vi ibland gör det till. Det är ju egentligen bara en dag som blir till en annan och vi människor som bestämt att vi skall räkna årsskiftet just här.

Jag skulle vilja stanna upp och med Jesu hjälp destillera ner både den längtan efter förändring, som nyårs löftena ger uttryck för, och våra drömmar inför det nya året, till en bön formulerad i en mening eller kanske två.

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Matt 6:10

Jag tror att det egentligen är detta allt handlar om. All vår strävan, vår längtan fet förändring i våra egna liv, våra församlingar och i samhället i stort kan skalas ned till just bönen om Guds rike. Därför att Guds rike är vad det handlar om, vad hela den här existensen faktiskt handlar om.

1. GUDS RIKE ÄR GUDS DRÖM.

Under det gångna året har USA valt en ny president som kommer att tillträda – Barak Obama. Han inger hopp med sitt budskap om ”Change” – förändring. Han lånar en hel del av sin retorik från Martin Luther King, som i sitt mest kända tal talade om ”I have a dream”. Den drömmen var faktiskt färgad av Guds rike. Därför att Guds rike är Guds dröm och King kände Jesus. Han predikade Guds rike precis som sin mästare och det hände något.

Gud har en dröm för den här världen. Han har en tanke och en vilja och han längtar efter att den skall förverkligas. Den drömmen är Guds rike. Ett tillstånd där hans goda och kärleksfulla vilja sker helt och full. Det är Guds dröm. Guds rike är Guds tanke för den här planeten vi bor på, det här universum vi lever i.

Men det är också Guds dröm för våra liv. I den stora dröm Gud har för hela universum, så är vi en viktig del, du och jag, och alla andra. I den Guds revolution eller godhetens konspiration som Gud har tänk skall genomsyra den här världen (Jesus talar om Guds rike som en surdeg, som jäst) är du och jag med och inte bara med, utan viktiga. Gud har en dröm för världen och för dig och mig och det heter Guds rike. Det är detta vi borde be skall ske under 2009.

2. GUDS RIKE ÄR INOM OSS.

När Jesus talar om Guds rike så säger han i Luk 17

Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade han: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. 21Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Luk 17:20-21)

Gud har lagt Guds rike i våra hjärtan. Han har planterat det i vårt inre. Det finns där som ett frö som kan gro, växa och bära frukt. Därför borde kanske bönen ”Låt ditt rike komma” kompletteras med orden ”ännu mer”. .”Låt ditt rike komma ännu mer!”

Guds rike är inte bara Guds dröm, det var Jesu mission, hans uppdrag, hans förkunnelse, hans liv. Det fanns och finns i Honom. Men det var och är inte bara Guds mission, det är faktiskt också vår mission, vårt uppdrag. Och när jag talar om mission så är det inte bara att åka till Afrika och tala om Jesus. Jag tror hela våra liv är Gud mission. Eftersom Guds rike finns inom oss, så skall den bli synlig i våra liv här och nu, i hela dess mångfald och alla dess aspekter. Wilfred Stinissen säger:

Gud är i den verklighet som är vår; våra föräldrar, vår kropp med dess hälsa eller sjukdom, vår begåvning och begränsning, vår rikedom eller fattigdom, vår höga eller låga intelligenskvot. Så snart vi slutar att kämpa mot allt detta, så snart vi öppnar oss för denna verklighet som Guds verklighet och bejakar den, då lever vi i Guds rike.

Guds rike finns här och nu inom oss. Och vi behöver kanske be med Paulus i Efesierbrevet att Gud ger vårt inre öga ljus så att vi ser vad han kallat oss till, hur väldig Guds kraft är för oss som tror. Att vara en del av Guds rike är att vara ständigt uppkopplad mot honom som vet vad hur den här världen fungerar och har en dröm för hur den skall fungera.

Eftersom Guds rike finns i oss genom den helige Ande, så bör vi be ”Låt ditt rike komma, ännu mer” genom mig i den här världen.

3. GUDS RIKE ÄR KONKRET.

Ibland blir talet om Guds rike ganska flummig och ogripbart men Guds rike är konkret. För att förstå Guds rike, skall jag kort bara säga något om vad det inte är:

Guds rike är inte
 Samma sak som församlingen.
 Samma sak som himlen, något framtida, andligt och överjordiskt
¨Något flummigt samlingsbegrepp för allt andligt.
 Ett land med fysiska gränser.

Guds rike är konkret i andra bemärkelser än ett fysiskt land. Det är konkret i form av att godhet regerar och manifesterar sig. När Jesus gick här synliggjorde han Guds rike i sin person på mycket konkreta sätt. Han umgicks med dem som ingen ville umgås med, han gav människor mat, han förlät dem som just höll på att driva spikar genom han handleder, han botade sjuka och drev bort ondskans demoner och Han dog på korset för att vi skulle ha gemenskap med Gud, I varje situation gjorde han Faderns vilja och visade Guds rike.

Guds rike tar sig konkreta uttryck i våra livs olika aspekter, alltifrån att vi får tala om Jesus med andra människor till det lilla goda vi gör mot familjemedlemmar vänner.

Guds rike är enligt Paulus:

Ty Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden. (Rom 14:17)

Guds rike handlar inte om att skilja ut vissa delar av livet som man gjorde i Korinth, så som mat och dryck, utan om att Guds rike gällde hela livet i dess mångfald. Guds rike är så konkret som ditt eget liv. Det är liv, med allt vad verkligt liv är.

Jesus gjorde Guds rike och Livet till synonyma uttryck (Stanley Jones)

Ingen aspekt av den mänskliga tillvaron lämnas utanför. Den ordagranna översättningen av Guds rike är faktiskt Guds herravälde, att Gud får bestämma. Guds rikes godhet påverkar våra relationer både med Gud, oss själva, medmänniskor och hela skapelsen. När Guds rike genomsyrar oss, så påverkar det våra val och vår längtan, vår sexualitet och vår plånbok, vår familj och vårt arbete, vår konsumtion, våra samtal och vår vilja att se godheten, Guds vilja sprida sig i form av evangelisation, diakoni och miljöarbete. Guds rike är ett alternativ till ytlighet och egoism. Det är ett alternativet till en galen värld.

Vi får vara med om att be att detta skall ske allt mer. Vi får vara med om att det sker alltmer i oss och genom oss, för vi är bärare av Guds rike till den här världen, i den här världen.

Guds rike är det sammanhållande centrum som gör att livet inte behöver delas upp eller vara ett splittrat livspussel som inte går att få ihop. Guds rike kan vara det korrektiv vi behöver för att vilja och välja det rätta. Bönen om att låta Guds rike komma, leder till frågan: ”Hur blir det konkret i mitt liv?” ”Hur kan det komma mer genom mig under det kommande året?”

Hans rike är ingenting abstrakt, ingen princip, utan något man lever i ögonblick för ögonblick. (Anders Piltz)

Vilken sida står Jesus på i Mellanösternkonflikten?

Den palestinska organisationen Hamas valde strax före jul att inte förlänga den vapenvila som rått i ett halvår mellan organisationen och Israel. Man har sedan dess låtit raketerna regna in över södra Israel. Detta har lett till att Israel gått till en massiv motoffensiv, med flygoffensiv och kanske även en markoffensiv. Våldsspiralen är igång igen. I Julhelgen uttalade sig också Irans president Ahmadinejad om att Jesus skulle ha ogillat Israels politik.

Hur skall man förhålla sig till det som händer? Vems är felet? Vilken sida står Jesus på? Att mellanösternkonflikten engagerar är lätt att se genom alla de blogginlägg som tar uppfrågan. Den här frågan får fler inlägg än några andra ämnen.

Mellanösternkonflikten är inte enkel och får inte förenklas, därför att den är inte enkel. Den handlar om människor. Människor som lioder och dör på båda sidor. Övergrepp och överreaktioner sker från båda sidor och det måste erkännas. Alltför ofta så står man orubbligt fast på ena eller andra sidan och erkänner inte att problem fionns på båda sidorna och i bådas agerande. Det är frestande att med Bibeln i hand ta ställning för eller emot den ena eller andra sidan. Men så enkelt är det inte och kommaer aldrig att bli. Frågan om på vilken sida Jesus står på måste besvaras så som Magnus Malm besvarar den:

Vems sida står Jesus på i Mellanösternkonflikten? Mitt enda svar är detta: han står på offrens sida. Han som själv blev avrättad genom en samverkan mellan religiösa och politiska myndigheter står inte bakom kanonerna - han står framför dem.

eller med den judiske författararen Amos Oz ord:

Den israelisk-palestinska konflikten är ingen vildavästernfilm. Det är inte någon kamp melan gott och ont utan snarare en tragedi i den ursprungliga coh mest exakta bemärkelsen av ordet "tradgedi"

Bibliskt dop och medlemskap?!

Tidningen Dagen har i ett några artiklar tagit upp frågan om dop och medlemskap (länk 1, 2, 3, 4). Man konstaterar att troendedopet på intet sätt är ett självklart krav för medlemskap bland ledare inom Pingströrelsens församlingar. Starkast stöd för kopplingen mellan troendedop och medlemskap finns inom pastorskåren och svagare stöd bland andra medaretare. Det är bra att diskussionen kommer upp, därför att det är lätt att tro at man är mer biblisk än man faktiskt är. Frågan är stor och måste relateras både till läran om frälsningen (soteriologin) och till församlingsynen (ecclesiologin). Vad säger egentligen Bibeln i frågan? Går det att finna en biblisk syn på frågorna? Frågan behöver belysas ur ett antal perspektiv och inte styras av förutfattade meningar (Det är så lätt att styras av den egna traditionen i sitt närmande till bibeltexterna, vilket förmodligen även detta försök i viss mån innebär).

1. I Bibeln hör tro, dop, helig Ande och medlemskap intimt och oskiljaktligt samman. Den isärplockning som vi gör av begrepp som frälsning, dop i vatten, dop i Ande och intagning i församlingen är inte biblisk. För de bibliska författarna är det självklart att är man en kristen, så är man frälst genom tron och genast döpt i vatten (t.ex. Apg 2:38-41, 8:36-38). Även kopplingen mellan att vara troende och vara döpt i Ande är självklar (t.ex. Apg 2:38-41, 1 Kor 12:12), liksom att en troende är en del av församlingen och dess gemenskap(t.ex. Apg 2:38-47, 1 Kor 12 och alla texter som handlar om de troendes totala och oskiljaktiga enhet.)

När vi börjar separera saker så skapar vi något som egentlgien inte blir bibliskt och vi försvarar vårt sätt att göra en sak som bibliskt fastän det inte är det. Det är möjligt att det baptistiska dopet är mer bibliskt än barndopet (Sm baptistisk är jag övertygad om det), men vår praxis är sällan särskilt biblisk i det att vi väntar så läge med dopet efter tron (Detta misstag är gammalt och går tillbakak till de första århundradena när man införde prövoår och katekumenat, dopskolor för nykristna). Så egentligen handlar det om två obibliska förfaringsätt.

2. I Bibeln är tro, dop och medlemskap ett fritt val. Tro dop och medlemskap är också synomymt med användningen av ordet omvändelse. Omvändelse är den handling som följer av det personliga valet. Bibeln tar gång på gång människans fria val på allvar och manar just till ett personligt ställningstagande. Utan denna betoning på människans fria val blir allt en teater och det blir probelm även när det gäller ondska och teodicéproblematik. Om det personliga valet är viktigt, så blir allt annat än en baptistisk ståndpunkt märklig (Spädbarn kan ju inte välja, och om valet är personligt kan väl ingen välja i ens ställe). Frånvaron av bibliska exempel på en annan praxis än troendedop är också slående.

3. I Bibeln är det tron som frälser, inte gärningar, inte ens de mest bibliska. Trots en baptistisk syn på dopet så går det ju inte att komma ifrån att Bibeln rakt igenom hävdar att det är tron som frälser och inte gärningar (t.ex. Ef 2:1-10)och att gärningarna är en naturlig följd av tron (Jak 2). Att göra dopet till något mer än en bekrftelse på tron och Guds handlande i den troende, som t.ex. ett krav för medlemskap innebär att man gör en mänsklig aktivitet frälsande. I så fall gör aman samma misstag som den lutherska ortodoxins hävdande, i linje med Augustinus, att dopet i sig renar från synd och befriar från Djävulens våld, och därmed gör dopet nödvändigt för frälsning. Tron frälser och dopet är tecknet, som man egentligen inte kan vara utan, men det är fortfarande tron som frälser och förenar med Kristus. Den och inget annat, inte ens ett bibliskt dop.

4. I Bibeln handlar medlemskap om föreningen med Kristus. Att vbara kristen och frälst innebär att vara förenad med Kristus och en del av hans kropp. Det är ju därifrån själva orden medlem kommer. Man är en med-lem, en kroppsdel tillsammans med andra i kroppen. Detta innebär ett helt annat medlemsbegrepp än det föreningsmässiga som kännetecknar svensk frikyrkohistoria. Föreningsmodellen må vara funktionell, men vi får inte ge den teologisk auktoritet. Vad Bibeln säger är att varje troende på Jesus Kristus är en medlem. Med detta bibliska medlemsbegrepp måste vi förmodligen börja diskutera vår församlingssyn, vår ecclesiologi.

Slutsats Denna korta genomgång gör at slutsatsen måste vara att det blir omöjligt att stänga människor ute trots att de har fel doppraxis, det har vi nog nästan alla. Är människor förenade med Kristus, så är de våra medlemmar i Kristi kropp. Vi kommer inte ifrån dem och om vår matrikels och stadgars gränser är snävare än Jesu, så är vi farligt ute. Vi får ine styras av vare sig vår tradition, oavsett om den är baptistisk pentakostal eller luthersk, och genom detta stänga trossyskon ute. Vi får heller ine styras av vår rädsla för en mer obiblisk påraxis än vår egen. Med ett biblsikt församlings- och medlemsbegrepp så kan vi inte behålla vårt troendedopkrav för "föreningsmedlemsskap". Vad vi däremot kan göra är att förkunna och praktisera så biblsikt som vi kan.

"Ty Nya Testamentet vet inte av något dop, som skedde tio eller tjugo år innan någon medvetet och personligt tog emot Kristus som sin Frälsare, och vet inte heller av något dop, som skedde några år efteråt. Utan när syndaren var färdig med sitt syndaliv och var villig att lämna de gamla vägarna, att bryta de gamla förbindelserna och överlämna sitt liv åt Jesus, då blev han döpt...

...Vi har placerat botbänken, bönerummet och eftermötet, där dopgraven stod i den apostoliska tiden. Att diskutera dopsätt och doptider, när praktiskt taget ingenav oss följer den urkristna mönsterbilden är bara oförstånd." (Frank Mangs)

Den misslyckade och svåra integrationspolitiken (3)

De senaste dagarna har Sveriges Radios Dagens Eko rapporterat om en 16 romsk flicka som är född i Sverige och som fått skyddat boende på grund av att hon misshandlats av sin pappa. Flickan skall nu utvisas till Kroatien tillsammans med sin familj (Dagen). Migrationsminster Tobias Billström tycker (som vanligt får man nog faktiskt säga) att det viktigaste är att följa regelverket. Återigen visar det sig att det måste vara något fel. Några kommentarer:

1. Regelverk är till för att följas, men det måste finnas undantag. Det är ju så att när man skapar ett regelverk, så skapar man det för att få ramar. Regelverk måste alltid vara generella och fyrkantiga, det är regelverkens natur och funktion. Man kan aldrig skapa regelverk från undantagen, för det går alltid att hitta yttrligare en situstion och ytterligare ett behjärtansvärt undantag. Men det är ju just det som blir poängen att vilka regelverk man än skapar, så måste det finnas undantag. Billström verkar inte inse detta, uta håller stelbent fast vi ett regelverk, som är generellt och han klarar inte att se det specifika, som berättigar till ett medmänskligt undantag. Att inte inse att en romsk misshandlad flicka, som inte talar ett ord Kroatiska och som kommer att vara papperslös rom utan rättigheter och kontakter i Kroatien, kommer att hamna i en ohållbar situation och mer eller mindre tvunget kommr att bli hänvisad till den misshandlade fadern för överlevnad, visar på en otäck brist på emotionell intelligens. Det måste finnas möjligheter till undantag på humanitära grunder, därför att allt går inte att skriva in i lagar och regelverk.

2. Objektifiering av människor skapar omänskliga beslut. Så fort vi omvandlar en människa till ett fall, en mapp med papper eller ett nummer, så gör vi människan till något omänskligt. Vi lyckas lättare hålla henne ifrån oss och det är förståeligt att man tar till dessa försvarsmekanismer och hänvisar till ett regelverk istället för till mnänniskans behov och situation, men det är förödande för humaniteten. Människan är alltid mer än ett objekt som man kan handla med. Hennes situation är unik och går faktiskt inte att generalisera. Människan är alltid subjekt och måste få vara det, annars skapar vi en omänsklig värld med omänskliga beslut.

Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. (5 Mos 10:17-19)

Den misslyckade och svåra integrationspolitiken (2)

4. Den misslyckade integrationspolitiken är inte invandrarnas fel. I och med att vi alla samfällt borde erkänna integrationspolitiken som ett misslyckande, så är det lätt hänt att man lägger över ansvaret på invandrarna. Men de har bara kommit hit som individer och vi(svenskar, Sveriges riksdag valda av oss medborgare) har inte lyckats ge demförutsättningarna för en lyckad integration. Det är inte de kommandes fel att vi misslyckats det är faktiskt vårt ansvar. Sedan är det ju så att vi alla har ansvar för våra liv - även immigranterna. Att behandla dem efter deras behov innebär att ett ansvars läggs på dem precis som på alla människor i Sverige.

5. Vi måste lära oss hantera kulturbegreppet. När det gäller att hantera det mångkulturella samhället som immigrationen skapar, så måste vi lära oss hantera kulturbegreppet. Det finns ett antal diken att falla i. Det första är att faktiskt använda begreppet kultur rasistiskt: "Skärper man blicken upptäcker man att orden 'kultur' och 'etnisk' i dag faktiskt används på samma sätt som man i början av 1900-talet använde ordet 'ras'" (Maja Hagermann). Det är så lätt att man ser på alla andra kulturer som hot och det som inte stämmer överens med "den svenska kulturen" som något lägre stående. Denna tendens finns tydligt hos Sverigedemokraterna, men smyger sig lätt in även hos oss andra. Det vi inte håller med om i andra kulturer fördömer vi medvetet eller omedvetet som sämre eller längre stående eller som något mindre utvecklat.'

ett annat dike är att vara fullständigt okritisk till andra kulturer. Denna ståndpunkt hamnar lätt i det att olika kulturer alltid är lika bra, men det är tveksamt om vi bara exemplifierar det med t.ex. Nazitysklands kultur. Då blir det för oss självklart att den nazistiska kulturen inte alls var god eller bra. När det mångkulturella blir ett ideal i sig och pluralismen leder till en relativism, så blir helt plötsligt kulturbegreppet något som omöjliggör kritik. Kultur blir något i sig gott oavsett innehåll, vilket alltid är farligt.

Medelvägen (oftast eftersträvansvärd, men svår att hitta) skulle kunna vara att inte se det mångkulturella som ett hot. Inse att "kultur" är något ofrånkomligt: "Att tillhöra en civilisation eller kultur är, liksom att tillhöra en ras, inte någon valhandling utan något ofrånkomligt", konstaterar toppdiplomaten Ingmar arlsson med rätta. Andra kulturer är just annorlunda och detta är i sig något som ligger i begreppet "andra", men det är varken ett problem eller ett hot. Medvetenhet (återigen alltid efterstävansvärt, men ibland svårt) är en lösning på att hitta balansen. Medvetenhet om skilnadernas ofrånkomlighet, utan att låta rädslan ta över. Medvetenheten innebär också att man faktiskt kan bedöma både det goda och det dåliga eller onda som finns inbyggt i olika kulturer, både andras och den egna. Medvetenheten gör att mötet mellan det egna och de andra blir till ett kreativ möte. Problemet med mycket av integrationpolitikernas debatt inlägg inte har denna dimension av andra kulturer faktiskt också kan och bör påverka oss om de har något att bidra med. I den aktuella utgångspunkten i moderaternas framtidsförslag för intergrationen kan man sakna detta i det att i sitt hyllande av den svenska individualismen kan man inte se att den kan vara ett problem som faktikt skulle kunna korrigeras av en annan kulturs mer kollektiva hållning, utan för att därför bejaka hederskultur och andra avarter.

Från ett kristet perpektiv är inte mångkulturalismen något problem. Evangeliet har en fantastisk fömåga till inkarnation i de mest skilda kulturer (Passande att påminna sig i dessa juletider, som är inkarantionens högtid). Den kristna tron är inte bunden till en kultur (ofta felaktigt den västerländska), utan i varje mänsklig kultur och språkgrupp. Detta gör mångkulturen till en möjlighet utifrån ett kristet perspektiv och rent av något "gudsrikiskt":

Och de sjöng en ny sång:
Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk.

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. (Upp 5:9, 7:9)

Den misslyckade och svåra integrationspolitiken

Den senaste veckan har moderaternas framtida invandringspoliik varit i centrum. Först presenterades ett utredningsförslag i början på veckan och sedan diskuterades och antogs detta på partiets framtidsdagar i Sollentuna under torsdagen och fredagen. För att slutligen partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt på en presskonferens säger att han inte alls är "säker på att konventets förslag blir vår politik", när det gäller att ta bort bidragen till de invandrare som bosätter sig i fel kommuner.

Att intergrationspolitiken är en oerhört svår och infekterad fråga är klart. Inte minst med Sverigedemokraterna balanserande på 4%-gränsen till riksdagen. Att det är svår visas inte minst av det faktum att den nog faktiskt hittills får ses som ett misslyckande. Sverige är på en del håll väldigt segregerat och utanförskapet är stort i en del invandrartäta områden, vilket bl.a. visar sig i en rapport från ungdomsstyrelsen av att i dessa områden står mer än 25% av ungdomarna i intervallet 20-25 år utanför både skola och arbetsmarknad. Här kommer några tankar kring detta ständigt aktuella ämne.

1. Misslyckandet behöver erkännas och inte användas för partitaktiska skäl. Att intergrationen är svår och faktiskt har misslyckats behöver erkännas av alla partier över hela skalan. Det handlar inte om att skylla på den ena eller andra regeringen. Det finns alltid risken att man söker göra populistiska vinster, men i och med detta skapar man inte förutsättningar för förändringar och lösningar. Det är faktiskt inte särskilt kreativt för att lösa problemen att peka ut vems fel det är, utan det räcker att konstatera att på denna punkt har samtliga regeringar misslyckats.

2. Utgångspunkten för en förändrad integrationspolitik måste vara människorna som kommer. I det moderata framtidsförslaget finns en god anstats till detta i och med formuleringen: "Politiken måste grundas i att de allra flesta som kommer till Sverige är självständiga individer som vill och kan försörja sig själva och sina familjer." Samtidigt smyger det sig in ett litet tvivel genom att man skjuter in "de allra flesta" och gör det hela till en ekonomisk fråga. Jag har i ett tidigare inlägg på den här bloggen behandlat just frågan om "Ekonomi eller empati" som grund för integrationspolitiken och -debatten. Det är faktiskt invandrarnas behov som skall mötas. Ekonomiska argument kommer aldrig att vinna debatten mot Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga grupper.

Om syftet med integrationspolitiken får något annat än de kommande i cemtrum, såsom att vinna kampen mot Sverigedemokraterna, så har man redan tappat fokus på vad som behöver göras. Då hamnar man lätt i massa ytliga populistiska förslag om än det ena än det andra utan att ta tag i de avgörande frågorna och systemfelen i det svenska integrationssystemet. Det blir märkligt när detta blir ett av skälen till förändringar av politiken, vilket vissa på konventet verkat öska: "Förhoppningar framfördes från talarstolen att den nya politiken skulle stoppa sverigedemokraterna."

Det är faktiskt lika problematiskt om man sätter Sverige före den kommande, även detta medför problem, vilket ju lätt hänt. Men det är individen som skall stå i centrum. Även här slirar förslaget litet, i och med att man betonar arbetslinjen så starkt, samtidigt så blir det märkligt när man säger att det finns vissa värderingar som invandrarna behöver lära sig såsom "en stark individualism, långt driven jämställdhet och att barn och kvinnor har rättigheter som står över familjens huvud" , så blir det litet märkligt.

3. Språkfrågan är nyckeln. Det märkligaste med den svenska intergrationspolitiken det senaste åren är att man inte insett att det faktiskt är språkfrågan som är nyckeln. Det är inte kulturfrågan eller att de kommande förstår de svenska värderingarna som är nyckeln till integration, utan frågan om man kan kommunicera och förstå. Utan språket blir man utanför och hävisad till dem som talar samma språk.

Det är förvånande att ingen, förutom Folkpartiet i form av sitt språktest, har insett detta. Och språktestet var ju ingen lösning för den kommande, det handlade ju om att kolla och inte hjälpa till integration och hemmahörande. Det borde vara självklart att så fort en person anlänt skall han eller hon erbjudas/ges svenskundervisning. Att lära sig ett nytt språk är bra oavsett om man har asylskäl eller inte. Kunskap är aldrig farlig att ha med sig även om man får återvända.

Språkstudier från "första dagen" innebär också att den passivitet som skapas av långa handläggningstider försvinner. De kommande har något vettigt att göra, något viktigt och meningsfullt.

Språkstudierna skulle också innebära att de väldigt många högutbildade som faktikst anländer till Sverige faktiskt skulle kunna ha användning av sin utbildning i Sverige. Här måste det också finnas en möjlighet att göra en översättning av akademiska betyg, så att folk inte behöver börja om från början, utan kan komma in i det som de faktiskt har en utbildning för och slipper köra taxi och baka pizza (Inget ont om dessa jobb. De är viktiga, men det är slöseri med utbildning och resurser). När man nu öppnar upp för arbetskraftsinvandring, måste man ju ta vara på de resurser som redan finns.

Språket är också grunden för förståelsen av den svenska kulturen de värden som finns och som vi inte kan kompromissa med. Här är nog inte ett kontrakt lösningen, utan faktiskt språkkunskaper som kan skapa förståelse för "det svenska".

Är man idiotförklarad för att man frivilligt avstår från något?

Radions P3 och SVT, drar under en vecka i december in en insamling till förmån för människor på flykt under temat Musikhjälpen. De tre programledarna Ehsan Noroozi, Kitty Jutbring och Henrik Torehammar skall unde en vecka bo i en glasstudio på Gustav Adolfs torg i Malmö och bara spela musik som människor har önskat genom att betala minst 50 kr/låt. Under perioden skall de tre programledarna bo "instängda" i glashuset, men med dsch, badrum och sovrum utan insyn. Under veckan skall de heller inte äta. De avstår frivilligt i någon sorts solidaritet med lidande människor i vår värld.

I programmet Nordegren i P1 tas frågan upp till behandling idag 2008-11-19. Det intresanta är att i programmet hakar Side-kicken Nina Lekander upp sig på att de under en vecka skall avstå från mat
och menar att det är överdrivet och konstigt. Det är inte det faktum att de skall leva en vecka i ett genomskinligt glashus som är det konstiga i hennes ögon, utna hon menar att det överdrivna är att avstå från mat i en vecka. Detta visar en tydlig trend i vår tid: Det dummaste man kan göra är att avstå från någonting frivillig. För Lekander är detta tydligen oerhört provocerande. Detta är konsumismen i ett nötskal: Skaffa dig allt och avstå inte från något!. Men konsumismen skapar också en attityd av brist på solidaritet och empati. En handling som sker i solidaritet med att mängder med människor i vår värld faktiskt lider, är på flykt och snaknar mat för dagen betecknas som extrem och idiotisk. (Liknande exempel finns när det gäller sexuell avhållsmahet som också kan upplevas dum och provocerande (se tidigare inlägg)

Och är det inte faktiskt så att lyckan och befrielsen kan ligga i just i att avstå, att känna med och att inte behöva ha allt.

"Den förståelsen var grunden till all moral. Om man visste hur en person kände det, om man kunde föreställa sig att man var i hennes situation, så skulle det väl ändå vara omöjligt att tilfoga henne ytterligare smärta. Att tillfoga någon smärta under de omständigheterna skulle vara att göra sig själv illa."
(Mma Ramotswe)

"Det är i förmågan att sätta oss in i en annan individs situation som vi människor allför ofta misslyckas. Bristande empati kan faktiskt klassificeras som en form av ointelligens... Vårt moraliska tänkande är beroende av denna förmåga... likgilitgheten, den bristande empatin, leder liksom ondskan till ett oetiskt handlande." (Stefan Einhorn)

Att kasta sten när man sitter i glashus, eller dålig självkännedom

Gudrun Schyman har tillsammans med FI-kollegan Kristi Kolthoff skrivit en debattartikel i Göteborgs Posten som refereras i Dagen. I debattartikeln går de till starkt angrepp mot fundamentalismen som hon menar växer inom EU. Problemet är bara att Gudrun Schyman själv är en feministisk fundamentalist. Den judiske författaren Amos Oz konstaterar om fanatismens väsen:

"Läs tidningarna eller se på nyheterna på teve hur lätt det är att människor utvecklas till anti-fanatiska fanatiker, anti-fundamentalistiska fundamentalister, anti-jihad korsfarare."

Schymans och Kolthoffs debatt artikel visar på dålig självkännedom, en brist på den egna livsåskådningens existens eller åtminstone att de deras resonemang styrs av en förutsättning. De verkar inte inse hur starka deras egna glasögon är. De inser inte att de egna hållningarna kännetecknas av ett fanatiskt synsätt. Att de själva är präglade av det som alla andra fundamentalister kännetecknas av: att "fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras" (Amos Oz). Viljan att med makt försöka förändra andra, därför att man själv och den egna åsikten är de rätta och rättfärdiga, "att fröet till fanatism alltid ligger i kompromisslös rättfärdighet, en farsot som hemsökt världen genom århundraden" (Amos Oz).

Det går inte att förneka en hel del av kritiken som feminismen frambär mot strukturer och maktförhållanden i vårt samhälle, men bristen på självinsikt hos dess företrädare gör att deras kritik faller platt, vilket är synd.

En lättnadens suck och sedan forstätta som förut!

Finansmarknaden är fortfarande svajig och börserna går upp och ned, men det värsta scenariot värkar ha undvikits genom alla regeringars krispaket. Vi drar en lättnadens suck och kan fortsätta med vår konsumtion Men detta är inte hållbart. Dagen rapporterar om Världsnaturfondens (WWF)senaste rapport Living Planet Report 2008,i vilken det konstaterar att vi överkonsumerar med 30% och att vi lämnar ett enormt ekologiskt fotavtryck. Vi lever ett icke-hållbart liv på den här planeten.

Det är inte krisen i den finansiella ekonomin som är problemet, utan i den globala ekologiska ekonomin som bristerna och problemen sitter. Vi åker kundvagn på väg mot undergången.

Konsumismen som finns i hela den västvärldsliga kulturen är ohållbar och skadlig, rent utav ond. Lösningen på den krisen är inte mer konsumtion De tär inte att sätta skygglappar och fortsätta som förut. Det krävs förändring, radikal förändring och ändrade levandsvanor och ändrad livsstil.

"Världens regeringar övervärderar ekonomin och sätter en alldeles för billig prislapp på våra livsnödvändiga ekosystemtjänster. Förlusten av biologisk mångfald är mycket värre än finanskrisen. Bara skövlingen av skogar kostar miljardtals kronor varje år. Att bli föregångare på klimat- och energiområdet genom hållbara transporter och energilösningar är en av de viktigaste utmaningarna inför det svenska ordförandeskapet i EU och förhandlingarna om ett nytt globalt klimatavtal 2009." (Lasse Gustavsson, generalsekreterare, WWF)

Det kunsumistiska beteendet är så sammanvävt med oss att vi inte märker att detta är den kraft som binder oss mest, även som kristna. Konsumismen är den andemakt som är viktigast att vi lär oss att hantera. Det största problemet är inte Islam, New Age eller homoäktenskap, utan vår bundenhet i ett konsumistiskt mönster. Vi konsumerar för att känna oss lyckliga. Vi konsumerar TV, prylar... och gudstjänster! Även här krävs det ett förändrat beteende. Det gäller oss alla - även mig.

"Att tro på ständig tillväxt gör bara någon som är galen... eller ekonom"

Var ligger den verkliga utmaningen?

Pingströrelsens FFS har valt en ny ledare - Pelle Hörnmark. I Dagen listar Carl-Henrik Jaktlund de fem viktigaste frågorna som den nye ledare måste klara av. De fem frågorna är enligt jaktlund:

1. Kommer Pelle Hörnmark klara av att hålla ihop bredden till en enhet?
2. Kommer Pelle Hörnmark klara av att samla till ökad samordning?
3. Kommer Pelle Hörnmark klara av att förändra och föryngra?
4. Kommer Pelle Hörnmark klara av att axla rollen i offentligheten?
5. Kommer Pelle Hörnmark klara av att gå i spetsen utåt?

Visst är alla frågorna intressanta, men det är faktiskt inte mer än den tredje frågan som är livsavgörande. Där pekar Jaktlund på att trenden måste vändas och det är faktiskt det som är det avgörande. Kan Pelle Hörnmark förändra synen på vad en församling är och hur man når människor idag?. Kan han få med sig pingströrelsen på en ny väg bort från attraktions och upplevelsekristendom till en misionell karismatik.

Här handlar det om att våga omdefiniera församlingen till vad den egentligen är - en misonell gemenskap av Jesus lärjungar. Skall pingströrelsen vara med och vända trenden inte bara för sig själv som rörelse, utan för kristenheten i Sverige i stort, så krävs det ett tydligt nytänkande. Den gamla pingstteologin om en församling på varje ort måste överges och församlingarna måste våga starta ny spännande typer av församlingar. Skall trenden vändas får inte församlingen tvunget ha en kyrkobyggnad för att räknas som församling. I sin kommentar till Jaktlunds frågor skriver Barnabasbloggen att det handlar om att första prioritet måste vara att starta nya församlingar. Det är en oerhört viktig poäng, samtidigt så måste också de etablerade församlingarna prioritera lärjungaskapsträning som det enda sättet att mobilisera medlemmarna.

När det gäller frågorna om att vara en röst i samhället och ansiktet utåt i offentligheten, så måste dessa frågor få underordnad betydelse. De utgör ett feltänk och en önskan att synas och få en stauts och plattform i samhället, vilket inte är församlingens uppdrag. Församlingens uppdrag är att sprida Guds rike - och det sker underifrån, inte från samhällstoppen i första hand. Denna missriktade längtan efter ett kristet land gör att energin missriktas och vi går på myten om att bara den som syns i media finns. Måtte Pelle Hörnmark inte falla för den frestelsen.

"Om Jesus skule frestas i öknen idag skulle Satan lägga till en fjärde frestelse, nämligen att framträda i TV." (Malcolm Mudderidge)

Nya strukturer - en ny definition behövs även för frikyrkan

Inom Svenska kyrkan motioneras det om att människor skall få välja vilken församling de skall tillhöra och att det inte skall styras av den gamla folkbokföringen. Man vill ge möjlighet att tillhöra och ge sin kyrkoavgift till den församling där man känner sig hemma, engagerar sig och firar gudstjänst. Detta kan man tycka borde vara en självklar möjlighet. Problematiken är en del av folkkyrkoproblematiken, där man föds in i och inte väljer sin tro och tillhörighet.

När den gamla lutherska statskyrkan blivit en frikyrka skapar den gamla folkkyrkotanken problem i ett allt mer sekulariserat samhälle, men även frikyrkans föreningsstyrda församlingssyn är begränsande. Skall trenden vändas när det gäller antalet människor som bekänner Jesus som Herre i det här landet så måste nog både strukturer och definitionen av vad församlingen är omprövas och funderas kring.

Ett av de stora problemen idag är att i vårt tänkande blir församlingen så lätt identifierad med kyrkobyggnaden, eller i bästa fall människorna som samlas i en viss byggnad. Detta skapar problem i relation till vårt uppdrag och vad en församling är. Undermedvetet tror vi att det behövs en byggnad och allt det som hör till för att det skall finnas en församling, men en församling är församling utan relation till byggnad och en viss speciell organisation, såsom föreningsmodellen. Jag skulle vilja föreslå följande definition av vad en församling är komprimerat till en mening:

En församling är en missionell gemenskap av lärjungar till Jesus.

Linna, Leijonborg och förståelsen av reliogiofobin i det svenska samhället

Nya Diskrimineringsombudsmannen (DO) Katri Linna konstaterar att det finns en bristande förståelse för religionernas roll i människors liv i det svenska samhället: "Det finns för dålig förståelse för att religionen är en väldigt viktig del av människors liv." Hon fortsätter med att konstatera att vi har "en starkt sekulariserad, nästan antireligiös, strömning. Den syns i väldigt öppna och kränkande former i samhällsdiskussionen där man ifrågasätter religionens roll och religiösa människors rätt att aktivt utöva sin religion, som om det vore någon diskutabel egenhet som man kan lägga åt sidan när den inte passar." Hon menar också att mycket av det som sägs i debatten om religionen om religiösa människor inte skulle tolereras när det gäller någon annan minoritet: "Det sker en del salongskonforma övergrepp i debatten. Man kan säga ganska många fientliga saker om religiösa grupper som man aldrig skulle drömma om att säga om en folkgrupp."

Det är ju så att en religiös uppfattning är djupt rotad och skall vara djupt rotad. Den är vad man inom sociologin kallar en "comprehensive identity", en sammanhållen identitet, vilket innebär att den till sitt väsen vill genomsyra och påverka hela livet. Den är inget som man bara kan lägga bort hur som helst. Det är mycket glädjande att DO vågar artikulera detta: "Folk förstår inte hur många aktivt troende det finns och att både svenskar och invandrare ingår i den gruppen. Man förstår heller inte vad tron betyder för individen." Katri Linna känns trovärdig och påläst som DO. Hon har en insikt som hon med rätta påpekar saknas i den svenska debatten. Att Linna genomskådar den sekulariserade synens neutralitets- och objektivitetsanspråk känns också välgörande: "Vi tror ibland att alla andra uppfostringsmetoder är helt neutrala. Vi tror att vi inte överför någonting vid frukostbordet så länge vi inte pratar om Gud, men det är fullkomligt nonsens." Det är ju faktiskt så att alla människor har en mer eller mindre artikulerad och medvetet utformad livsåskådning, vare sig man är medveten om det eller ej.

I samma nummer av tidningen Dagen finns en artikel om Lars Leijonborg, som uppvaktats angående den behandlingen den nye rektorn Per eriksson fått från vissa forskare p.g.a. hans frikyrkliga tillhörighet. Den medvetenhet som finns hos Linna, verkar tyvärr saknas hos Lejonborg, något som man borde kunna kräva av en minister med rötter i frikyrkligheten.

"Det har visat sig vara en myt att vetenskapen är värderingsfri." (Owe Wikström)

Ändamål och medel

Den 16 oktober tog sig ett antal fredsaktivister sig in på BEA systems i Karlskoga och Saab Bofors dynamics i Eskilstuna. I Karlskoga förstördes krigsmateriel för en halv miljon kronor och i Eskilstuna ett antal granatgevär för ett okänt belopp. Aktivisterna tillhörde den nybildade organisationen/nätverket OFOG, bl.a. deltog den kristne författaren och fredsaktivisten Pelle Strindlund. Motivationen till attackerna beskrivs i Dagen med följande ord:

"Sveriges regering och svenska företag skickar vapen till människorättskränkare och länder som bedriver folkrättsvidriga anfallskrig. Därigenom stöder man aktivt förbrytare. Den goda nyheten är att vi medborgare inte behöver delta. Motstånd är möjligt. Dessutom är det enkelt. Vi kan bege oss till de orter där vapnen tillverkas för att där fredlig och handgripligt avbryta produktionen. Jag är glad och stolt över att få vara en del av detta viktiga arbete."

Det inns flera aspekter av handlandet som är värda attreflektera över.

1. Värda respekt för sina övertygelser. Fredsaktivisternas radikala pacifistiska hållning är värd att respektera. Deras strävan efter fred i världen är i överensstämmelse med Bergspredikans ideal (Matt 5-7) och speciellt med saligprisningen: "Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner." (Matt 5:9). Det är också värt att notera att ett av Jesu namn i Jesajas "julevangelium är "Fridsfurste" (Jes 9:6). Övertygelsen och viljan till att motarbete krig i alla dess former är värd all respekt.

2. Värda respekt för sin radikalitet. Aven när det gäller radikaliteten är de värda aktning och respekt. I en tid när likgiltighet och blasémentalitet är något av det gängse attityderna, är det uppfriskande med radikal handling i enlighet med den egna övertygelsen.

3. Värda respekt för att de är beredda att ta sitt ansvar också för handlingarnas konsekvenser. Motivationen och tillvägagångssättet finns i ett tänkande om Civil olydnad. Den civila olydnaden innebär inte bara att man utför vissa handlingar tvärs emot lagar som man anser vara fel, utan man gör det offentligt och står för sitt handlande och är t.o.m. beredda att ta sitt straff. Även här är det en skön motpol till den minsta motståndets mentalitet som finns i vår kultur. Här handlar det inte om att vara en anonym stenkastande aktivist med svart huva, utan en medveten människa som ser sin handling så rätt att den är värd att ta risker för och stå för inför domstol om så krävs.

MEN...

Kan ändamålen helga medlen? Det finns mycket att respektera och t.o.m. att ta efter, men det finns ett problem när man faktiskt gör åverkan och förstör saker som inte är ens egna tillhörigheter, hur destruktiva man än tycker att de är. Problemet är att även om man inte använder fysiskt våld mot människor (vilket ju är mycket värre och den skada vapnen åstadkommer är fruktansvärd), så använder man destruktivitet som ett vapen, vilket blir problematiskt. Att förstöra för andra är svårligen förenligt med en kärlekstanke. Handlar det om att kedja fast sig, eller på andra sätt protestera så vore det inget problem, men att handgripligen bryta sig in och förstöra blir märkligt. Handlade det om att vara personliga sköldar vore det begripligt, men destruktiviten kan inte besegra det destruktiva. Övertygelserna, radikaliteten och viljan att ta ansvar är värda att ta efter och se som föredömliga, men ändåmålen kan inte helga medlen. Vi får aldrig ge upp kampen mot ondskan, men måste använda kreativa istället för destruktiva vapen, använda Guds rikes vapen i stället för världens:

Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Rom 12:21)

Jag lever i världen men strider inte med världsliga vapen. (2 Kor 10:3)

Är Jesus höger eller vänster?

De kristna socialdemokraterna i Broderskapsrörelsen har formulerat ett vänsterkristet manifest, vilket är spännande. Det finns på idag på Svenska Dagbladets debattsida (och återges i Dagen). Man vänder sig mot den kristna högern i USA, men också mot det man definierar som den kristna högern i Sverige i form av bl.a. Claphaminstitutet och kristdemokraterna. Definitionen av de svenska företrädarna för den kristna högern görs utifrån synen på samkönade äktenskap (som vanligt), vilket är tragiskt och lättvindigt. Det som definieras som kristen höger i USA är inte jämförbart med det som man definierar som kristen höger i Sverige. Man gör misstaget att man blandar ihop äpplen och päron och inser inte att man själv styrs väldigt mycket av partipolitiska hänsyn i sina ställningstagande. Problemet med detta är att man har en auktoritet utöver Bibeln. Manifestet leder till några viktiga ställningstaganden:

1. Jesus är politisk. Det intressanta är att man hävdar att kristen tro faktiskt är politisk. Den är radikal och har saker att säga in i vårt samhälle.

2. Jesus är inte höger eller vänster. Genom att så tydligt begränsa Jesus till vänsterskalan inom politiken så begränsar man Jesus. Detta är samma misstag som den kristna högern gör. Jesus står faktiskt över frågorna om höger och vänster. Det är sant att alltför ofta har Jesus blivit samma sak som borgerlig eller höger, men han är inte det, men han är lika litet bara vänster. Han är inte heller bara mitten. Han är allt detta i olika frågor. Att begränsa Jesus till höger eller vänster blir ju faktiskt i det närmaste till avguderi. Man omskapar till Jesus efter sin politiska färg och låter honom inte komma till tals i de frågor som inte stämmer med den egna övertygelsen. På sätt och vis blir Jesus ofarlig, för han tycker alltid som en själv. Jesus utmanar alltid våra vedertagna synsätt och går utanför våra uppsatta ramar.

3. Jesus är radikalt annorlunda. Den kristna tron hävdar att Jesus är radikalt annorlunda. Att hans rike är ett alternativt sätt att leva. Denna utmaning till efterföljelse innebär faktiskt att det är möjligt att hävda moral på det privatmoraliska området utan att bara bli fördömande och moralistisk. Den kräver att för att t.ex. hävda en striktare abortlagstiftning, så måste man vara beredd att ställa upp till 100% för varje kvinna som överväger abort, att öppna sitt hem och ge ett alternativ. Jesus kombinerar nåd och sanning (Joh 1:14) på ett som gör att han möter och umgås med syndarna, utan att rättfärdiga det felaktiga beteendet (se t.ex Joh 8:1-11). Jesus skräder inte orden när det gäller rikedom och förtryck. ONdskan kan vara på individuell och kollektiv. Han ställer sig på den svages sida fullt ut. Det handlar inte om höger eller vänster. Det handlar om nåd och sanning. Det handlar om att manifestera det radikalt annorlunda och det är något generöst, en generös radikalitet.

Det är dags för en Jesuscentrerad kristen tro bortom höger och vänster som är trogen mot sanningen, men också mot nåden, som inkarnerar och förkroppsligar Jesus Kristus i den här världen.

(Joh 1:14)Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

Relationernas relevans

Pappor som tar ut föräldraledighet jobbar mindre och har därmed mer tid för sina barn, visar en studie som Försäkringskassan gjort(länk 1, 2). Dessa pappor jobbar mindre över tid och vid skilsmässa har de ett bättre umgänge med sina barn. Förhållandet skulle möjligtvis kunna förklaras med att dessa pappor redan från början brytt sig mer eftersom de tagit ut föräldraledighet, men troligare är ju att det skapas något unikt genom att nära band knyts mellan pappa-barn på ett tidigt stadium. Det verkar som de tidigt knutna banden, som genom pappaledigheten blir starkare, finns kvar och är svårare att upplösa. Banden skapar andra prioriteringar, vilka är självklara utifrån de etablerade nära känslomässiga banden. Relationen till barnen verkar bli viktigare och besluten att prioritera dem blir självklarare och mindre komplicerade.

Relationer är relevanta därför att de skapar band för framtiden. Föräldrakapet skapar förebilder och referenspunkter för barnets fortsatta liv. Frågan om pappaledighet är då inte bara en jämställdhetsfråga (vilket i sig gör frågan nog så viktigt), utan även en viktig samhällsfråga. Den frånvarande pappan i barn och ungdomars liv är något som påverkar negativt, eller i art fall ges möjlighet till den positiva process som närvaron ger. Detta gäller både om det handlar om brist på närvaro i form av arbete eller skilsmässa.

Med en Gud som själv är relation till sitt väsen (1 Joh 4:8, Joh 17) och som skapat människan till sin avbild (1 Mos 1:26-30) och vars relation till oss beskrivs just i termer av den ständigt närvarande Fadern är detta inte något att förundra sig över. Relationer är alltid relevanta (Gud beskrivs även i moderliga termer, så det handlar inte om att säga att fäderna är viktigare än mödrarna. Bara så att inga missförstånd uppstår) De skapar förmåga att fatta beslut och att inte dras in i den individualiserade konsumism och upplevelsehysteri som kännetecknar vårt samhälle.

Om nu pappaledigheten faktiskt får dessa positiva konsekvenser av en mernärvarande manlig förälder i barnens liv genom uppväxten, så kan man fundera på hur detta skall uppmuntras. Frågan om en ökad kvotering är svår. Det finns för och nackdelar. Ibland hjälper lagstiftningen faktiskt till att förändra attityder. Att de långsiktiga långvariga fördjupade relationerna är en viktig samhällsfråga i den fragmenterade individualismens värld är en sanning som i det närmaste är en truism.

Vi måste våga se föräldraskapet som något av det viktigaste, att se reltionsbyggande som en del av missionsuppdraget, som en dela i att manifestera Guds rike i den här världen. Det är att låta JEsus vara herre!

Ett omedvetet eller medvetet glidande?

Riksdagen har börjat ett nytt verksamhetsår. Det började som vanligt med pompa och ståt i och med riksdagens högtidliga öppnande, följt av bl.a. statsminister Fredrik Reinfeldts uppläsande av regeringsförklaringen. I denna fanns det en formulering som inte verkar väckt någon större uppmärksamhet angående Sveriges utrikes politik:

Vårt lands säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder. Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. (länk)

Det är möjligt att det råder en bred enighet bland det politiska etablissemanget om denna hållning, men den är ganska långt från den klassiska svenska: "Alliansfrihet i fred, neutralitet i krig". Det är möjligt att världen förändrats så mycket, men varför vågar ingen föra en debatt om detta ämne. Känslan blir att förändringen sker genom en förskjutning som är successiv och inte genom ett öppet och medvetet ställningstagande. Kanske är det så att den rädsla som finns för en EU-skeptiskt hållning som ändå fortfarande finns bland den svenska befolkningen, gör att man glider in i ett militärt allianstänkande, istället för att hävda att det är dags att förändra vår utrikespolitik så radikalt som detta påstående i regeringsförklaringen visar. Regeringens formulering innebär ju faktiskt att både alliansfriheten i fred och neutraliteten i krig förnekas. De må vara så att man tycker att de förändrade förhållandena kräver en sådan förändring, men varför vågar man inte öppet ta debatten. Man måste också ha så mycket historiekunskap så att man tar med frågan om att den klassiska hållningen faktiskt hållit Sverige utanför krig i 200 år, vilket är någon sorts världsrekord.

Glidningar i ställningstaganden i relation till svåra frågor är aldrig bra. Det är alltid bättre med en öppen debatt och medvetna beslut. Att låta omständigheterna påverka till den grad att man befinner sig i ett fullbordat faktum, leder till en ansvarslöshet och blir likvärdigt med ursäkten: "Vi lydde bara order". Även förändrade omständigheter kräver ett moraliskt ansvar för förändrade ståndpunkter. Medvetenhet är en dygd på utdöende, en utrotningshotad art i den politiska floran.

Rädslans retorik

George W. Bush (Länk 1, 2, 3) höll i natt ett stödtal för presidentkandidaten John McCain. Talet kännetecknades av den rädslans retorik som är utmärkande för Bush hållning i utrikespolitiska frågor - en rädslans retorik. Bush sa bl.a. "McCain förstår att för att skydda vårt land måste vi möta attackerna innan de inträffar." det handlar alltså inte bara om ett rättfärdigt försvarskrig, utan om att det alltid är bättre att slå till först enligt detta synsätt. Rädslan föder för andras våld rättfärdigar det egna våldet i förebyggande syfte, ett fllständigt förödande förhållningssätt.

Problemet är att detta att det inte är verkligheten som styr, utan den egna rädslan. Det är inte det verkliga hoitet, utan det upplevda som påverkar besluten. Känslan av hot gör att man får rätten att bruka våld. Bushs retorik vittnar om den nationella rädsla som finns i det amerikanska medvetandet - en rädlsa som skapar misstro och brist på förtroende. alla är potentiella fiender, omdömet, empatin och kärleken fördrivs av fruktans förskräckliga fraser. Rädslans retorik kanske gör att man vinner ett val, men man vinner inte förtroende.

Rädslans retorik fungerar i manipulativa situationer och vädjar till våra lägre drifter. Den kan användas i alla sammanhang, men är livsfarlig och skapar distans och otrygghet, istället för kärlek och fred - i det stora, men också i det lilla sammanhanget. "Rule by fear" må fungera, men det är förödande.

Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.
(1 Joh 4:18, Bibel 2000)

Genetisk determinism - var tar ansvaret vägen?

Forskare har upptäckt en gen som gör att vissa män (ca 30%) är sämre på att relationer än andra och får oftare problem i äktenskapet (Länk 1, 2, 3). Den som har denna gen har dubbelt så ofta problem som övriga män i sina relationer.

I en tid när ord som plikt har förvanskats till att betyda kravfyllt och självdestruktivt, så kommer självklart budskapet att vi kan förflytta ansvaret till generna för vissa att som ett evangelium. Vi människor har så lätt att skylla på någpon annan eller annat, att transportera ansvar och skuld bort från oss själva. Det blir inte längre mitt fel, utan vi transportera vårt ansvar till något så opersonligt som vår arvsmassa. Men även om vissa har en gen som påverkar oss i en viss riktning, så betyder inte detta att vi är tvungna att handla så. Vår personlighet eller arvsmassa fråntar oss inte vårt ansvar lika lite som en freudiansk betoning på barndomen gör det. Varje form av determinism oavsett om den är genetisk (generna styr våra handlingar), astrologisk (stjärnorna styr personlighet och händelser), teologisk (Gud bestämmer i sin allmakt) är förödande för både individen och samhället. Individen degraderas till kemiska processer och genetiska drivkrafter och samhället kommer att sakna möjligheter att stifta lagar, då inte individen längre kan styra sina handlingar och än mindre ställas tillsvars för dem. Människan reduceras till något hon inte är tänkt att vara- Det är just ansvaret som ger människan en särställning i Universum. frånsäger vi oss det, vare sig det är med hjälp av generna, djävulen eller Gud, slutar vi upp att vara människor.

Ni fariséer - Vi fariséer

Sedan några dagar tillbaka pågår ett öppetgräl mellan Evangeliska Frikyrkans (EFK) styrelseordförande Stefan Swärd och Pingströrelsens (PR)ledare Sten-Gunnar Hedin i tidningen Dagen (länk 1, 2, 3)och på Swärds blogg. Debatten handlar om att Stefan kritiserat karismatiker för att vara hycklare efter händelserna i Lakeland Florida och predikanten Todd Bentley, vilket fick Hedin att känna att det var den svenska pingströrelsen Swärd ville åt. Detta ledde till att Hedin kallade Swärd för farisé i ett inlägg.

De två samfundsledarna har ramlat i vars ett dike, som förvandlats till skyttegravar med beskyllningar om fariséism som båda sidors främsta vapen. Det finns två viktiga saker att notera här, som kunnat undvika denna konflikt som faktiskt känns litet som att den är på sandlådenivå.

1. Kritik måste alltid vara tillåten. Med en grundinställning att kritik faktiskt är något positivt och inte något hotande avväpnar man sina egna reaktioner. Det är sällan kritiken som är problemet utan vår rädsla för den. Vår rädsla skapar missförstånd och misstolkningar, för vi tror att den andra vill oss illa. Kritik är faktiskt detsamma som prövning och det uppmanar oss Paulus mycket tydligt till (1 Thess 5) och det är inget farligt. Den hjälper oss faktiskt att särskilja det goda från det onda. En kristen ledare och en kristen rörelse måste vara beredd på kritik, t.o.m. vara tacksam för den, utan att behöva gå i försvarsläge och svara med samma mynt. En kristen ledare och en kristen rörelse måste leva så att Janne Josefsson kan komma och knacka på dörren utan att utgöra ett hot, för att citera en kollega på Götabro. Kritik utifrån hjälper oss faktiskt att utröna sanningen om oss själva, hur jobbig den än är.

2. Ordet "vi" istället för "man" hindrar missförstånd. Hela denna konflikt hade kunnat undvikas om Stefan Swärd använt ordet "vi" istället för det obestämda "man". EFK är också en karismatisk rörelse och löper samma risker som alla andra. Hade Swärd använt det ödmjukt identifierande "vi", hade Hedin aldrig reagerat så starkt. Det är ju så att vi kristna sällam identifierar oss med fariséerna i evangeliernas berättelser, fastän de faktiskt är dessa som är mest lika oss evangelikaler, vilket Alan Hirsch visade tydligt vid sitt besök på Götabro i våras. Ett efter ett av de kännetecken som kännetecknade fariséerna som rörelse visade sig finnas också hos oss evangelikaler och karismatiker. Det är så konstigt att farisé är alltid någon annan. Varför har vi så svårt att se den tendensen hos oss själva. Det bor en liten (eller stor) farisé inom varje religiös människa, inte mins oss karismatiska evangelikaler.

Krigets första offer... och andra...och....

Ett relgelrätt krig har blossat upp i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien om utbrytarrepubliken Syd-Osetsien. Självklart hävdar båda sidor sin rätt, för så är det ju alltid. I alla konflikter hävdar alla sin rätt och att deras krig är rättfärdigt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli verkar det som.

Teorier om det rättfärdiga kriget har funnits alltsedan romaren Cicero på 100-talet f.Kr., via både Augustinus (300-talet e.Kr.)och Thomas av Aquino (1300-talet e.Kr.), fram till tänkare, filosofer och teologer i vår egen tid (länk). Man har skapat kriterier för både rätten till att starta krig, såsom att man skall ha ett rättfärdigt syfte och orsak, rätta intentioner, vara den sista utvägen o.s.v., liksom hur kriget skall föras, samt hur det skall avslutas (länk). Och på pappret verkar dessa skrivbordsprodukter vettiga. Och det är kanske t.o.m. så att det är nödvändigt att det faktiskt finns kriterier i denna galna värld för annars kulle det inte finnas något som hette folkrätt, och bedömningar och ingripanden av världssamfundet skulle vara omöjliga (länk).
Men samtidigt är teorin om det rättfärdiga kriget just en teori, som faktiskt är verklighetsfrämmande, för det krig som uppfyller kriterierna finns inte i den verkliga världen, då kriterierna faktiskt strider mot krigets väsen.

I och med att det rättfärdiga kriget endast existerar i teorin och inte i verkligheten blir ett ställningstagande mot krig nödvändigt utifrån en kristen ståndpunkt Följande saker är värt att tänka på.

1. Krigets första offer är sanningen. Det kända talesättet är så sant. I varje krig spelar propaganda en avgörande roll. Sanningen får alltid stryka på foten, när man vill övertyga sitt eget folk, omvärlden och fienden. Iden pågående konflikten i Kaukasus har detta visat sig på en mängd sätt redan. Siffror på döda och skadade har friserats på båda sidor. Man använder oerhört värdeladdade ord som "etnisk rensning" om vad den andra sidan håller på med. Attacker har riktats mot myndigheters hemsidor för att undvika att information sprids. Falska filmsekvenser har släpps till media. Man förnekar närvaro av trupper o.s.v. (länk) Och trots att vapenvila har slutits fortsätter ordkriget och trupperna blir kvar under förevändning att den andra sidan inte gör sitt och så håller det på (länk)

Detta är bara några aktuella exempel på hur sanningen förvrids i varje krig. Detta innebär att möjligheten att fatta riktiga moraliska beslut i stort sett blir omöjligt, då presenterade fakta inte är fakta och hävdade sanningar lika gärna kan vara lögner. Den enda ursäkt man har kvar blir den klassiska: "Jag lydde bara order", och det känns farligt och fattigt.

Ur ett kristet perspektiv är allt som relaterat till Gud kännetecknat av sanning och ondskan och Djävulen med lögn. Jesus själv kallar sig Sanningen (Joh 14:8) och därför att lögnen är så intimt förknippad med krigets väsen blir en mer eller mindre pacifistisk hållning nödvändig.

2. Krigets andra offer är människovärdet och människovärdigheten. Det andra som händer i alla krig är att människan reduceras till fiende. Man objektifierar människan från att vara en individ som jag själv till ett objekt, något opersonligt, ofta i form av en numerär, ett antal soldater. Kriget är inhumant på många sätt, därför det tvingar deltagarna till att inte se på motståndarna som människor. Man avhumaniserar och demoniserar de människor som är skapade till Guds avbild och är älskade av Gud. De blir bara onda fiender. Kriget fungerar inte om man har empati. Att som i söndagens evangelietext behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad (Den gyllene regeln, Matt 7:12) är ju fullkomligt omöjligt i en krigssituation.

3. Krigets tredje offer är rättfärdigheten och godheten. Kriget är destruktivt till sitt väsen. Det handlar om att döda och förstöra. Återigen något som stämmer mycket bättre överens med Satan och ondksan än med de Skaparen (Joh 10:10). I den pågående konflikten i Kauasus (och i alla andra krig) är det ruiner och död som är resultatet. Nedbrända hus och förstörd egendom. Död och destruktivitet.

Krigets väsen gör att det inte i den verkliga världen kan bli rättfärdigt.

"Genom ett skickligt och ständigt bruk av propaganda kan ett folk bli övertygat om att himmel är helvete eller att det mest eländiga liv är ett paradis." (Stanley Jones)

En perfekt för(e)ställning

OS i Peking invigdes med en fantastisk uppvisning. Fyrverkerier och färgprakt. Mängder med människor som tränat i 10 månader för sin medverkan under dessa timmars uppvisning av perfektion. Alla vet precis vad de skall göra, allt är ytterligt vackert och välregisserat. Kina vill presentera sig från den bästa sidan. Påkostat och snyggt...

...men samtidigt skorrar just det perfekta och massregisserade illa. Perfektionismen är uttrycket för den kontroll som kännetecknar det kinesiska samhället. Det är bara en totalitär regim som strävar efter den totala kontrollen. Det perfekta står faktiskt emot det mänskliga Även om man väljer bort att hänvisa till den kommunistiska historien under 1900-talet, så är det just ett maktbärande kommunistparti som har den totala makten och kan så i detalj styra ett samhälle att det pekar mot det perfekta. Den perfekta föreställningens form pekar visar på den perfekta förställning, lögn och kontroll som är målet för den kinesiska regimen. Var man och kvinna skall göra det hon skall, men är som individer endast brickor i maktens spel. Det är kontroll och kontroll ger stabilitet. En stabilitet som Göran Persson som statsminister kunde lovprisa vid ett statsbesök för några år sedan.

Att Kina försöker presentera sig själva som rumsrena och mänskliga i är självklart. Förhoppningsvis genomskådar vi fasaden och ser att det är ett förtryck som möjliggör den vackra utanpåverket. Samma slags välregisserade utanpåverk soim fanns i Berlin 1936 och Moskva 1980, som döljer ett totalt förtryck och kontroll. Bilden av alla de olika kinesiksa folkslagen som gör en stram honör inför den kinesiska flaggan som bärs av besprattlande soldater blir otäck.

Men mitt i allt det välregisserade finns det en som bryter mönstret. Det femåriga barnet vid pianot bredvid den världsberömde pianisten, som hellre petar sig i näsan än spelar sina toner. Total konroll var inte möjlig. Var det inte som barn vi skaulle vara sa Jesus(Luk 18:17)?

Att IOK försökte villkora spelen i relation till förbättrade mänskliga rättigheter var naivt. Kombinationen av makt och ekonomiska intressen gör att ett sådant villkor måste uppfyllas innan man ger spelen till ett land, inte tro att det skall fungera som påtryckningsmedel.

Att idrott och politik hör ihop i vår värld är självklart. Därför att livet är faktiskt politiskt till sin karaktär. De tre svenska friidrottare som skrivit på uppropet för mänskliga rättigheter är värda en eloge. Protester är inte möjligt under själva tävlingarna, men Emma Gren, Alaji Jeng och Johan Wissman visar i alla fall att de inser problematiken med ett spel i ett sammanhang där mänskliga rättigheter inte accepteras. Andra såsom Carolina Klüft och Stefan Holm visar naivitet eller ointresse.

Konferenskristendom (2)

3. Konferenser och festivaler kan och måste sättas in i ett missionellt och lärjungaskapande Gudsrikesperspektiv. Det är lätt hänt att man tänker på kristna konferenser och festivaler som underhållning, vilket skapar ett konsumistiskt mönster. Utbudet av samlingar, möten gudstjänster och konserter skall avnjutas för individens skull, men då blir det fel. Ett arrangemang av en konferens måste alltid sättas in i det större sammanhanget av Guds rike, för att inte gå i den individualistiska fällan. Men med ett medveten strategi bakom och ett större perspektiv kan festivalerna fungera inspirerande, utmanande och utrustande. Målet får dock aldrig bara vara individens upplevelse, utan måste vara Guds rikes utbredande i alla dess former. Risken med festivalen som en kristen subkultur är enormt och utan ett större perspektiv som också famnar världen utanför och har som må¨l att kärleken skall nå längre blir det lätt unket och bara kristen självbelåtenhet.

Jesu festlighet var alltid inriktad på de marginaliserade, de föraktade, skatteindrivarna och syndarna, hororna och de nedsvärtade samarierna. Visiionen var alltid större än den egna klubben för inbördes beundran:

Jesus svarade: "En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja, skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: 'Välkomna, allt är färdigt.' Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: 'Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.' En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.' En tredje sade: 'Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.' När tjänaren kom tillbaka och berättade detta, greps hans herre av vrede och sade: 'Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.' Och tjänaren sade: 'Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.' Då sade mannen till sin tjänare: 'Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.' (Luk 14:16-24)

Konferenskristendom

Idag startar FRIZON-festivalen, Sveriges största kristna ungdomskonferens, på Torpområdet utanför Kumla. Ett fantastiskt arrangemang med konserter, bibelstudier, talk-shows, gudstjänster och mycket mera. Runt 4000 ungdomar samlas onsdag-söndag i ett evenemang som skapar obefintliga problem för polis och ordningsväsende. Festivalen är en samlings- och mötesplats för unga från olika samfund och traditioner

Ibland talas det litet föraktfullt om "konferenskristendom" (Jag har själv säkert också gjort det någongång). Man menar då att det är något negativt och att människor åker på konferenser bara för att få kickar och det blir oerhört självcentrerat och inåtvänt. Och visst finns den risken. Visst är det så att om det kristna livet bara handlar om att åka runt och göra häftiga andliga upplevelser, så är det både tragiskt och skadligt, men det finns ju faktiskt en annan sida av konferenskristendomen, vars betydelse inte skall föraktas eller ses ner på.

1. Konferenser och festivaler kan fungera livsavgörande. Även om risken för kickkristendom finns och är uppenbar, så går det inte att förneka att festivalerna och konferenserna faktiskt kan vara livsavgörande. Vittnesbörden om detta är för många för att inte tas på allvar och tas emot med glädje. Det handlar som alltid att se vad som är gott behålla och utveckla det och inte slänga ut barnet med badvattnet i någon form av övermoget övermod. Människor har ändrat livsinriktning och fått impulser, som förändrat och påverkat deras liv och som en konsekvens därav även andra och Guds rike har växt.

2. Konferenser och festivaler är fest och inte vardag. Vi människor är skapta för att leva ett vardagsliv. Det är det "normala" och det är där Guds rike måste levas ut. "Konferenskristendomens" baksida är att den ibland blandar ihop vardag och fest. Konferensens impulser, upplevelser och beslut måste självklart vara relaterade till vardaglivet. Det är där man älskar Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv (Mark 12:33). Men det betyder inte att inte festen är viktig. Genom hela Gamla Testamentet samlades man till "högtider", till fester för hela folket, som avbrott i vardagen (t.ex. 3 Mos 23). Festen var en tid att vara tillsammans, att tillbe tillsammans och att manifestera enheten. Jesus levde sitt liv med dessa fester (Luk 2:42ff, joh 4:45ff, 7:8ff + passionshistorien). Högtider och fester är viktiga i Guds rike. Men de är just undantagen och inte vardagen. Sammanblandningen skapar problem, när man gör det speciella till normalt, det unika till generellt. Gör man det skapar man missnöjda, passiva och besvikna kristna, men om man lyckas se festens glädje som en inspiration till radikalt liv i vardagen. Vardagen kan inte ersätta festen, men heller inte festen vardagen. Fest och vardag måste höra ihop, men skall inte blandas ihop.

"Vår Gud är en festande gudomlighet. Han älskar fester." (Tony Campolo)

"Gud vill inte har vår ´tro´. Gud vill ha hela oss, hjärta, själ, grytor och kastruller, ja hela härligheten...Israels och kyrkans Gud har i alla fall helt klart en mängd åsikter om kroppar och kroppsliga handlingar, om grytor, kanstruller och kön." (Stnley Hauerwas)

Makten korrumperar, förblindar, kontrollerar och dödar kärlekens frihet

Robert Mugabe har valts till Zimbawes president i en andra valomgång, där den rättmätlige vinnaren Morgan Tsvangirai valde att dra sig ur för att rädda sitt eget liv och undvika ett blodbad (länk 1, 2, 3, 4. Mugabe har styrt landet från maktövertagandet på slutet av 70-talet. Han har från att ha varit en frihetshjälte, som faktiskt vid maktövertagandet intog en försonlig attityd till sina forna motståndare de vita, utvecklats till en despot av sällan skådat slag. Han har allt mer kännetecknats av med alla medel behålla sin makt. Hans havmilitära, halvprivata milisgrupper har trakasserat varje politisk motståndare och han har kört det rika landet i botten. Och han verkar inte se det. Makten har förblindat honom fullständigt. Maktens väsen är ju just detta vilja kontrollera och i och med det förblindar den och dödar kärleken. "Absolut makt korrumperar absolut", är ett sant påstående, men lika sant är att absolut makt önskar kontrollera absolut. Och kontroll är faktiskt motsatsen till kärlekens frihet. En välvillig tolkning av Mugabe är att han faktiskt slogs för sitt folks bästa under befrielsen under det rasistiska frörtrycket i dåtidens Rhodesia, men idag har förlorat all empati och kärlek till sitt eget folk och endast älskar sin egen makt, position och person. Och därmed hatar varje person som han inte kan kontrollera. Makten har förblindat honom och kan förblida vem som helst! Det är inte underligt att Bibeln faktiskt fördömer eller använder envåldshärskare som avskräckande exempel från Nimrod i 1 Moseboken till Antikrist i Uppenbarelseboken.

FRA-debatten (länk 1, 2, 3, 4, 5, 6) har fyllt både bloggar (inget ämne har i veckan varit så frekvent på svenska bloggar som detta, t.o.m. vanligare än ordet sex!!!)och nyhets media. Debatten har både gällt sakfrågan, riksdagsdebatten och det politiska spelet. Sakfrågan är ytterst komplicerad, men ett ökat kontrollsamhälle är aldrig eftersträvansvärt, även om vissa kontrollmekanismer behövs för att förhindra brott. Kontroll som från början var avsedd för folkets bästa och stiftats p.g.a. en omsorg om folkets bästa och kärlek till landets invånare kan så lätt användas och missbrukas i maktens tjänst. Inbyggd i makten ligger frestelsen och längtan att kontrollera (ofta förklätt i skepnad av ord om folkets bästa gentemot yttre fiender). Och återigen är det inte att ta miste på¨att Bibeln varnar för detta (utan att förakta staten som sådan och dess maktbefogenheter) med dess yttersta bild av kontrollsamhället i antikrists rike i Uppenbarelseboken 13.

Sakfrågan är som sagt komplicerad, men partipiskans vinande i framförallt Folkpartiet och Centerpartiet är skrämmande och visar på att rubrikens påstående om makten är korrekt. De påtryckningar som skett ledande medlemmar mot de oliktänkande är obehagligt. Frågan är inget man gått till val på. Det handlar inte om svikna valloften, utan det handlar om personers samvetsbetänkligheter i en svår etisk fråga. Att i ett sådant sammanhang komma och tvinga in dem i ledet visar på både okänslighet, förblindat perspektiv och maktfullkomlighet. Önskan att få igenom förslaget går före människors samveten och etiska övertygelse. Att kontrollera så att alla röstar rätt och tycker rätt och inte äventyrar den egna maktpositionen går före allt annat, vilket är djupt tragiskt (Även om FRA-frågan gäller C och FP innebär det inte att andra partier i andra frågor har gjort samma sak, men här är exemplet tydligt och offentligt).

Irlands nej till den nya EU-författningen visar också på vad makten gör med människan. Ett folk väljer i demokratiska val att säga nej till något som de har rätt att besluta om och då börjar man tala om att de röstat fel. I en demokrati har inte folket fel, men när folket inte följer maktelitens önskningar är de dumma eller har inte förstått. Liknande språkbruk användes även i Sverige efter EMU-omröstningen. Makten ser inte att någon annan faktiskt kan ha rätt. Egentligen har man inte rätt att ha fel, för makten har alltid rätt.

På en massa andra plan är rubrikens påstående lika sanna. Det gäller alltifrån de stora sammanhangen till de allra minsta. Varje form av makt har i sig den inneboende tendensen att förblindas, vilja kontrollera och bevaka sin makt. Det gäller även i våra privata liv, så som familjer Även här finns risken att vilja att kontrollera dödar den verkliga kärlekens frihet. På samma sätt gäller det i föreningar och församlingar att maktens frestelser alltid finns och maktmänniskor kan de bästa bli. I den första delen av trilogin om "Sagan om ringen (härskarringen heter den ju faktiskt), så visar just detta maktperspektiv väldigt tydligt. När goda människor får tag i ringen så förvandlas de till oigenkännlighet. Det gäller de godmodigá Bilbo och Frodo, liksom alvdrottningen. Makten förvandlar de vackraste ansikten till fula trynen.

Jesus är i högsta grad medveten om denna risk och avväpnar makten genom sin utgivande kärlek och han säger att vi befrias på samma sätt:

Jesus kallade till sig dem och sade: "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. [45] Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många."
Mark 10:42-45

Makten måste styras av kärleken, annars dör kärleken!!!

"Tanken att människor kan vara fria är nämligen ytterst skrämmande för alla med makt" (Noam Chomskey)

"Det enda botemelet mot kärleken till makten är kärlekens makt." (Shem McAdam)

Tro och politik - i USA och i Sverige

För svenska frikyrkokristna framstår USA lätt som ett drömland. 70% räknar sig som troende och 58% ber varje dag (länk). Det borde ju innebära ett idealsamhälle, vilket ju inre riktigt är fallet - enorm brottslighet, 2% av den manliga amerikanska befolkningen sitter i fängelse, stora klyftor mellan rika och fattiga, väldigt många är faktiskt fattiga i världens rikaste land. Så något idealsamhälle är det inte, även om det också finns en massa gott - självklart! Utifrån den starka ställningen den kristna tron har i det amerikanska samhället och hos medborgarna, så är det självklart så att den också påverkar politiken och den offentliga debatten p ett sätt som inte sker i Sverige - på gott och ont. I Sverige har det ju blivit omöjligt att argumentera utifrån en kristen ideologisk ståndpunkt utan att förlöjligas som "dum i huvet". Några reflektioner kring tro och politik:

1. Kristen tro är politisk, men inte partipolitisk. I USA är det självklart att den kristna tron skall påverka politik och värderingar, vilket det borde vara i Sverige också. Kristen tro är politisk, måste vara politisk, om vi tror att den påverkar hela livet. Men, och detta är ett mycket viktigt men, den är inte partipolitisk. Kristen tro passar inte in på höger-vänsterskalan. Guds rike står över sådana indelningar och här finns det ett problem, för i USA blir lätt bibeltro lika med högerkristen med vissa värderingar som ofta är mer byggda på konservatism och liberalism än på kristen tro. Samma risk finns i Sverige i och med att vår frikyrka hämtar så mycket impulser från det stora landet i väster, att vi går i samma fälla. Kristen tro måste vara politisk och ha saker att säga i politiska frågor, men det handlar inte om att stödja ett visst parti eller ett visst block. Man blirtvungen att se på varje sakfråga för sig. Man kan vara höger i en fråga och långt ut till vänster i en annan. Det är inget problem - det är ett måste.

2. Kristen tro får inte sammanblandas med nationalism, rasism eller patriotism. Historien är full av exempel på att när den kristna tron sammanblandas med staten och allierar sig med makten så slutar den att vara sann mot sin Herre. Alltifrån kejsar Konstantins och hans efterträdares upphöjande av den kristna tron till statsreligion i Romarriket har Guds församling gång på gång frestats till att ställa sig på maktens eller den egna nationens sida i konflikter och krig. Om man skall lyssna till propagandan så är alltid Gud på den egna sidan. Den amerikanska mentaliteten kännetecknas av en kristet civilreligion, där USA ses som "det utlovade landet" med en speciell plats i Guds plan för världen. Retoriken är att de amerikanska värderingarna måste spridas över världen och detta är en sorts gudomligt uppdrag. De amerikanska kristna kan inte hålla isär Amerika och Guds rike, vilket inte minst dokumentären "Guds vänner i USA" visade för ett par veckor sedan på SVT. Evangeliet är tydligt på att nationsskillnaderna är av rent praktisk natur (Se tex Rom 13 och Apg 15) och skillnaderna i Guds rike är utraderade:

Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla. (Kol 3:11)

3. Kristen tro påverkar underifrån. Även om kristen tro är i högsta grad politisk till sitt väsen, så är dess påverkan alltid främst underifrån. Det är genom att göra rättfärdiga gärningar, genom att radikalt följa Jesus Kristus, genom ett kärleksutgivande alternativ, som styrs av herren och hans värderingar som påverkan sker. Orden utan handling blir bara skadliga och avfärdas (ofta med rätta)som skenhelighet och dubbelmoral. Jesus sände oss ut i världen med ett uppdrag att vara lärjungar som gör lärjungar i kärelekstjänst för människorna, utan denna dimension är det bättre att vara tyst.

4. Kristen samhällspåverkan är inte för att skydda egenintresset, utan för människornas skull. Mycket av de försök som görs både i USA och Sverige har som mål att skydda de kristnas egenintresse. De är försök att som alla grupper söka bevara sina särintressen genom olika lobbyingansträngningar. Men frågan är om detta är kyrkans uppgift. Att skydda sig själv är inte rätt perspektiv, det är grundat i ett makttänkande, som är historielöst och som gör att kyrkan löper risken att förlora sin själv, som är Guds rike.

Det amerikanska idealet gör också att vi så lätt hamnar i en annan form av historielöshet. Vi idealiserar den svenska historien med en tanke att det var bättre förr, när Sverige var "ett kristet land". Denna romantisering av historien visar bara hur litet kontakt vi har med den verklighet som är fiikyrkans historia. Det var när Sverige var ett kristet land som frikyrkan bröt fram och faktiskt förföljdes, med både tvångsdop, kyrkgorådsförbud, reseförbud, passtvång, fängelsestraff och t.o.m. landsförvisning.

En ”skriande frustration”

Ännu ett läsår är avslutat på Götabro. Vi har oerhört nöjda deltagare. Utvärderingarna ger utbildningarna toppbetyg. Vi är jättetacksamma för våra underbara studenter. Församlingarna där praktikanterna från Bibelskola Tjänst är oerhört nöjda med både utbildningen och eleverna som har hjälp dem och som de har tagit hand om på ett utmärkt sätt. Bibelskola Tjänst är en fantastiskt bra fungerande ungdomsledarutbildning, kanske Sveriges bästa. Samtidigt är det så att vi flera gånger i veckan får påringningar från församlingar som söker ungdomsledare. Vi har en vägg ”tapetserad” med lediga ungdomsledarplatser runt om i Sverige från alla samfund. Samtidigt presenteras just i dagarna en internationellt jämförande undersökning att väldigt få svenska ungdomar ens tror på Gud. Behovet av ungdomsledare är skriande. Och då kan man känna en viss frustration att vi har så få att erbjuda. Så känner du någon som skulle passa som ungdomsledare, så uppmuntra honom eller henne att söka Bibelskola Tjänst på Götabro.

"Ett motkulturellt ungdomsarbete inriktar sig främst på att visa unga kristna och blivande sådana hur man lever för Kristus i världen. Ett motkulturellt ungdomsarbete formar en bibelbaserad urskiljningsförmåga,ledd av den helige Ande, hos sina medlemmar. Förmodligen kräver deta att någon (ungdomsledare, inte föräldrar) är med ungdomarna på fester, filmer, konserter - inte som förkläden utan som följeslagare (och ibland som elever - be dem visa dig sin värld). Ungdomar behöver lära sig handskas med sina val utifrån principer... Var tillsammans med dem och hjälp dem upptäcka hur de kan ´leva ut evangeliet i sin omvärld." (Graham Cray)

Frikyrklig högskoleutbildning

En utredning presenterar förslag till ett gemensamt framtida teologiskt seminarium för de tre samfunden Pingströrelsen (PR), Evangeliska Frikyrkan (EFK) och Alliansmissionen (SAM). Samtal har förts under en längre tid (Se). Inom vissa delar av rörelserna har det historiskt funnits motstånd mot akademiska studier, främst inom PR (Se), men tidigare även inom EFK och SAM. Det har setts i ett motsatsförhållande till den Helige Andes verk. Idag är inte de teologiska skillnaderna särskilt stora mellan samfunden, så utvecklingen är väl naturlig och positiv. Ett frikyrkligt teologiskt seminarium, vid sidan av Universitetens teologiska fakulteter och Baptistsamfundets (SB) och Missionskyrkans (MK)Teologiska Högskola i Stockholm, samt Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS) Johannelund i Uppsala skulle kunna blir något riktigt bra.Det finns dock några förutsättningar för att rättfärdiga dess existens, vilka inte är av ekonomisk art.

1. Ett väckelsekristet teologiskt alternativ. Poängen med en sammanslagning måste vara att tydliggöra och förnya den teologi som är samfundens. EFK har nyckelorden: evangelikal (ordet börjar bli problematiskt då det i dagsläget börjar användas liktydligt med fundamentalistiskt, jag återkommer till det i ett senare inlägg), baptistisk, karismatisk och missionsinriktad. Dessa kanske kan sammanfattas med ordet väckelsekristet, och det är kanske inte så svårt för de andra två att ställa upp på dem (utom möjligen baptistisk för vissa inom SAM). En gemensam frikyrklig teologisk högskoleutbildning måste fokusera på detta. Och till det måste läggas en lärjungaaspekt, som är ofrånkomlig i ett kristet tänkande. En frikyrklig höskola utan fokus på uppdraget (missionen) att göra lärjungar har faktiskt inget berättigande. En teologisk högskola måste ha som syfte och mål att bistå församlingarna med hjälp till ett förnyat teologiskt tänkande i överensstämmelse med den egna traditionen. Poängen med en frikyrklig teologisk högskola måste vara att vara ett alternativ, att i positiv mening vara annorlunda.

2. Ett väckelsekristet pedagogiskt alternativ. Hand i hand med teologin måste pedagogiken gå. I utarbetandet av en gemensam teologisk högskola borde man ställa frågan: Vad är en frikyrklig pedagogik? Även på denna punkt har frikyrkan ett unikt arv att förvalta. Man skulle kunna skapa ett nytt sätt att tänka pedagogiskt. Pedagogiken skulle vara teologiskt motiverad, men även historiskt. Det finns i det frikyrkliga arvet som sagt en skepsis mot akademin, både befogad och obefogad. Den befogaqde skepcisen har mycket att göra med pedagogiken. En frikyrklig pedagogik säger att kunskapen i sig inte är målet, utan det den åstadkommer i individens och kollektivets liv. Kunskapen är alltså aldrig ett självändamål, utan kopplat till uppdraget att göra lärjungar. Detta innebär att studierna mycket tydligt måste inkludera studentens hela liv i utbildningen, man kan inte nöja sig med mindre än förändring på ett personligt och andligt plan. Detta måste tänkas in mycket konkret och hävdas mycket energiskt för att en fikyrklig teologisk högskola överhuvudtaget skall ha berättigande. Den måste vara annorlunda, i positiv mening också pedagogiskt annorlunda.

Läsaren må inte tro att det räcker med läsning utan Andens smörjelse, spekulation utan fromhet, forskning utan häpnad, kringsyn utan jubel, flit utan vördnad, vetenskap utan kärlek, intelligens utan ödmjukhet, studium utan Guds nåd, att spegla världen utan den gudomligt ingjutna visheten. (Bonaventura)

ÄNTLIGEN!

Äntligen har EFK skapat ett forum, där de viktiga samtalen kan föras - Mötesplats EFK. Tanken är att vara ett ställe där det skall finnas möjlighet "att samtala om tankar och åsikter som är relevanta för rörelsen." Måtte det bli så. Och måtte många engagera sig. Jag hoppas att det blir ett ställe där många, inte bara pastorer och teologer, även om deras engagemang också är viktigt, vill vara med och samtala. Jag hoppas också att samtalen kan kännetecknas av ärlighet, öppenhet och respekt, att det skall vara högt i tak - även de tillsynes tokigaste åsikterna kan få oss att tänka nytt och rätt i ett andra steg. Jag tror detta kan bli viktigt av flera skäl:

1. Det skulle kunna ge rörelsen vitalitet. Att samtalet hålls levande skapar vitalitet i den typ av rörelse som ett frikyrkosamfund är. Det är konservativt till sin karaktär på gott och ont. Sanningsanspråk, erfarenhetskristendom (jag hittade inget bättre ord och menar det som något positivt) och lång tradition skapar alltid risk för konservatism och förändringsobenägenhet. Ett forum där åsikter kan ventileras på ett bra sätt kan hjälpa till att hålla rörelsen vital. Det är ju så att det är "tillsammans med alla de heliga [vi] förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er/[oss]." Ef 3:18-19

Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används.

2. Det skulle kunna hjälpa till att överbrygga klyftan mellan Sverigekontor och församlingar. Det är ett ofrånkomligt problem att det uppstår en viss distans mellan den centrala administrationen och ledningen och "gräsrötterna". Ett samtalsforum på jämbördig nivå i ett samtal med ömsesidigt lyssnad skulle kunna hjälpa till att minska den klyftan. Jag hoppas att många som inte har något att skriva ändå går in och läser samtalen.

Det finns en ruta för att ge förslag på ämnen som bör tas upp. Jag hoppas att den används av människor i våra församlingar och att ämnena inte bara föreslås centralt.

"Med undantag för bikten ges det intet, varigenom själen blottas så fullständigt som i det religiöst-intellektuella samtalet. Man kan vara böjd i bön tillsammans med andra utan att ge sig själv, även om man beder högt. Man kan ligga på knä vid nattvardsbordet utan att ge någonting av sig själv åt den själ, som böjer knä vid ens sida. Man kan sjunga ur samma sångbok som andra och arbeta för samma organisation som d utan att ge sig själv åt den fullkomliga gemenskapen. men att vara verkligt aktiv i ett andligt samtal utan att ge sig själv är omöjligt." (Frank Mangs)

Var finns visionen om det goda samhället

Under de senaste två veckorna känns det som det haglat förslag rörande skolan och familjen. När det gäller skolan har det idag kommit en utredning som föreslår lärarlegitimation. Det har talats om att endast behöriga lärare skall få sätta betyg. Det är också endast dessa som skall kunna få tillsvidareanställning. Ett annat förslag handlade om att särskilt begåvade elever skall få gå i "elitklasser". Tidigare i vår har serien "Klass 9a" gått på SVT där situationen i skolan också aktualiserats. Skolan är alltså högaktuell. Även familjepolitiken har hamnat i fokus. Socialdemokraterna har sitt förslag om förlängd föräldraförsäkring med en månad, regeringen sitt om vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus. och Miljöpartiet sitt om barntid - en möjlighet att gå ned i tjänst under barnets tre första år. Många förslag som leder till några frågeställningar.

Var finns visionen om det goda samhället? En känsla man får är att man från de olika partierna försöker lösa en skola i kris, utan att se den i det större sammanhanget. Man föreslår och motföreslår, men allt blir ju bara ett försök att bemöta symptom som är tecken på en djupare liggande sjuka. Kanske är det så att man bara putsar på ytan. Var finns talet om det goda samhället? Visionen som gåratt bygga på. Den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama entusiasmerar skarorna inte så mycket med massa detaljförslag, utan genom en vision om ett annat samhälle. Precis så gjorde också Martin Luther King. Sådana visioner känns i den svenska kontexten förlänge sedan borta ur debatten. Det blir så lätt bara en massa förslag för att vinna väljare, för att få¨publicitet. Man sätter upp fingret i vädret och undrar vart det blåser och så gäller det att hitta ett förslag som passar in i opinionsläget. Var finns visionen om något större. Kanske skulle visionen om Guds rike kunna fungera, eller ivart fall stå modell, en modell bortom höger och vänster och bortom heliga kor och trendkänslig mediamani.

Var finns förslagen som stöttar familjen? I floran av förslag undrar man vart de avgörande förslagen för förändring av familjepolitiken, som verkligen kan förändra familjernas situation. En månad längre förändraförsäkring torde inte lösa ett dugg, inte heller ett vårdnadsbidrag eller minskad arbetstid under barnens tre första år, även om Miljöpartiet här nog faktiskt har det förslag som mest tangerar problematiken - att föräldrar har för litet tid med sina barn, men det gäller kanske inte främst när de är under tre år, utan snarare när de blir litet äldre. Inte minst när de blir tonåringar. Tal om kvalitetstid med barnen är ju en myt, som får oss föräldrar att döva vårt samvete. Det är faktiskt inte så att kvalité kan ersätta kvantitet när det gäller tid med våra barn. Skolpolitiken och problemen i skolan kan inte lösas utan föräldrarnas vilja, inblandning och ansvar - och för det behövs tid. En samhälle byggt på två heltidsarbetande föräldrar som ideal kommer aldrig att skapa möjligheter till tid, ork och engagemang från föräldrarnas sida. Skolpolitik utan ett större grepp, som innebär en helt ny familjepolitik kommer att misslyckas. Skolan kan aldrig lösas samhällets problem. Det är inte dess uppgift. Däremot kan en förändrad möjlighet till föräldraskap göra det.

Guds rike var från början en social idé. (Stanley Jones)